Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 879-880 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orgetorix ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Om färgningen vet man dock så mycket, som att ullen
färgas endast i små mängder i taget. Mattorna
tillverkas i väfstolar. Till den lodrätt uppspända
varpen tages bomulls-, hamp- eller kamullsgarn,
stundom silke. Tofsarna, som inknytas mellan
varptrådarna i öfverensstämmelse med det mångfärgade
mönstret, bildas af tjockt ullgarn, som afklippes,
och bägge ändarna sticka fram kring varptråden på
rätsidan. Sedan en tvärrad tofsar inknutits, inflätas
för hand två bindeskott af starkt ull-, bomulls-,
lin- eller jutegarn, skotten nedslås mot väfven med
en stålkam, och de framstickande ändarna klippas till
en jämn yta. Väfverskorna sitta bredvid hvarandra
till ett antal svarande mot mattans bredd och taga
garnändarna till inknytning från upptill hängande
nystan. Hvarje väfverska kan dagligen inknyta
omkr. 7,000 tofsar. Sittbrädet upplyftes, allteftersom
arbetet fortskrider, eller ock framdrages den färdiga
väfven nedtill af en bom, så att arbeterskorna kunna
förbli sittande på pallar å golfvet och ha bredvid
sig lådor med de olika garnändarna i fack. I enlighet
med den orientaliska ornamentiken äro mönstren jämnt
fördelade öfver hela ytan och färgerna blandade så,
att ingen enskild dominerar, utan alla tillsammans
uppgå i en samfälld harmoni. Två

Fig. 2. Indisk yllematta från omkr. 1580.

hufvudarter af mönster förekomma: antingen abstrakt
geometriska och vinkliga former jämte hemliga tecken
och symboler (t. ex. kibla, se d. o.), eller ock blom-
och bladformer i rik växling
äfvensom djurbilder, arabesker, kartuscher
o. s. v. (jfr fig. 1). De indiska mönstren visa
icke bara blomformer, utan gärna hela växten ända
ned till roten (se fig. 2; jfr fig. 21 å pl. III
till art. Indien), med förkärlek för liljor, lotus
och "lifsträdet". Man använder där ofta silkesvarp
i förening med finaste ull. I Turkiet föredragas
som växtmönster tulpan och hyacint. De orientaliska
mattmönstren äro beräknade att ses i förkortning, icke
såsom de å upphängda bonader. I Persien och Turkiet
skiljer man mellan olika slag af mattor. Störst äro
khali (oftast 5–6x2 m.), som läggas på golfvets midt;
ännu finare äro de små sedjade (2 x knappt 2 m.),
afsedda för sittplatser åt gästerna, medan kenare
äro långsmala sido-(gång-)mattor (oftast 7x1,2
m.). Bönemattor (namazi) förekomma talrikast i
Turkiet. Silke och guldtråd tagas blott till de
allra dyrbaraste bland persiska mattor (för moskéer
och furstar). Till följd af att orientalerna begagna
mjuka skodon, nötas mattorna tio gånger långsammare än
i Europa. Under dem läggas halmmattor, som ensamma
få göra tjänst om sommaren. – Vida billigare än
de persiska äro turkiska mattor, bland hvilka
Smyrnamattorna äro bäst. De ha alltid varp af
ullgarn. I Europa (i synnerhet Tyskland och Wien)
eftergöras de på ett förvillande sätt, dock med
linvarp. – Knytmattor tillverkades redan i äldsta
tider i Egypten såväl som i Kina och den öfriga
Orienten. Perserna utvecklade sin mattväfnadskonst
under hela medeltiden, och den uppnådde sin högsta
blomstring på 1500-talet. Därifrån hämtade inderna
mönster, och blomstringstiden inföll hos dem i förra
hälften af 1600-talet. Haute-lisse och savonneri
(se dessa ord) utgöra i viss mån efterlikningar af
den österländska knyttekniken. Egendomligt nog har i
Sverige och det öfriga Skandinavien sedan fordomtima
funnits en textil konst, helt olik det öfriga Europas,
men slående lik Orientens, i synnerhet Mindre Asiens,
beträffande mönstren och än mer färgerna. Detta
har man sökt förklara genom den bevisligen lifliga
samfärdseln mellan Sverige och Österlandet särskildt
på 1000–1100-talen. Den svenska allmogeväfnaden
flossa (se d. o.) öfverensstämmer ju ock i tekniken
rätt nära med Orientens mattor. – De mest ingående
redogörelserna för den orientaliska mattindustrien
lämnas i det af österrikiska handelsmuseet
1892–96 utgifna sammelverket "Oriental carpets"
samt i "Katalog der ausstellung orientalischer
teppiche" (Wien, 1891), hvartill sluter sig svensken
F. R. Martins (se denne) med svenskt statsunderstöd
utgifna stora praktverk "A history of oriental carpets
before 1800" (Wien, 1906, 1908).

Orientalisk ametist. Se Korund.

Orientaliska regionen. Se Djurgeografi, sp. 568–569,
jämte kartan.

Orientaliska seminariet i Berlin (ty. Seminar für
orientalische sprachen). Se Orientaliska språk.

Orientaliska språk (Österländska språk), urspr.
benämning på de till den närmaste Orienten hörande
semitiska språken (hebreiska, arabiska, syriska
m. fl.) i motsats till "klassiska språk" och "moderna
språk". Allteftersom kännedomen om Orienten växte,
inbegrepos småningom allt flera språk under denna
benämning, och i vår tid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>