- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
915-916

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orley ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Petersburg och i Rom för Thorvaldsen, var därefter
verksam i Petersburg, där han blef professor vid
akademien. Hans förnämsta arbeten äro statyer där
af Kutuzov och Barclay de Tolly samt marmorgruppen
Faun och backant, Paris med äpplet och Flöjtblåsande
faun
. Han utförde äfven en mängd porträttbyster.
G-g N.

Orlovtrafvare. Se Orlovare.

Orlunda, socken i Östergötlands län, Aska härad. 1,308
har. 490 inv. (1912). Annex till Hagebyhöga,
Linköpings stift, Aska kontrakt.

Orm, zool. Se Ormarna.

Orm, Edvard, målare, f. 1670, sannolikt i Småland,
d. 1735 i Algutsrums socken, möjligen lärjunge af
Ehrenstrahl eller af von Krafft, var 1719–29 bosatt
i Jönköping och utförde tak- och väggmålningarna
i Grenna kyrka (allegoriska bilder öfver bönen
"Fader vår") samt 1729 dylika i Hakarps kyrka (Växjö
stift). Från sistn. år vistades han på Öland, där
han utförde altartaflor för Gräsgård, Mörbylånga
m. fl. kyrkor samt målade porträtt af präster och
deras fruar. Hans porträtt sakna ej förtjänst, men
äro tunga i färgen och ej alltid väl modellerade. –
Af en C. Gabriel O., f. 1707, möjligen son till
den föregående, finnas djurmålningar. Han var
omkr. 1735–38 anställd vid Stockholms slottsbyggnad.
-rn.*

Orma, sjöv., fästa ett i sicksack gående smäckert
tåg omkring samlöpande stag eller barduner för att
förhindra dylikt tågvirke att falla ned på däck, ifall
det under batalj skulle blifva afskjutet. Ormningen
utfördes alltid å segelfartyg, när de klargjordes till
drabbning.
R. N.*

Ormarna, Ophidia, zool., bilda en ordning inom
kräldjurens klass. De stå ödlorna mycket nära; de
utgöra den bevisligen modernaste och yngsta telningen
af kräldjursstammen, enär de uppträda tidigast under
kritperioden, medan ödlorna voro utbildade redan under
triastiden. Det mest kännetecknande för ormarna är
den långsträckta bålen, som gör förekomsten af sådana
extremiteter, som förekomma hos andra kräldjur,
öfverflödig. En noggrannare anatomisk undersökning
ger emellertid vid handen, att saknaden af lemmar
för ormarna lika litet som för alla andra öfver
rundmunnarna stående djur kan vara något ursprungligt,
utan att ormarnas förfäder måste ha varit utrustade
med två par lemmar. Detta framgår ej blott däraf, att
flera ormsläkten, t. ex. jätteormarna, ännu i denna
dag äro försedda med förkrympta bakre extremiteter,
utan äfven af den omständigheten, att också hos
de ormar, som sakna hvarje yttre spår af lemmar,
ryggmärgsnerverna å de kroppspartier, där lemmarna
hos ödlorna ha sin plats, visa samma anordning, som
de nerver göra, hvilka verkligen gå till lemmarna,
d. v. s. de förena sig till bildandet af s. k. plexus eller
nervflätningar (se fig. 1) – sålunda alldeles som om
lemmar ännu vore för handen. Detta förhållande blir
begripligt gifvetvis endast under den förutsättning,
att äfven ormarna en gång varit begåfvade med
på vanligt sätt funktionerande lemmar, af hvilka
numera kvarstår endast den mest konservativa delen,
nervplexus. Halsens kotor, med undantag af den
främsta, och bålens äro försedda med synnerligen
rörliga refben, som förmedelst bindväf äro fästa vid
de stora bukplåtarna och trycka dessa, då de röras
framifrån bakåt, med de bakre, utskjutande kanterna
mot den yta, hvarpå djuret befinner sig och på detta
sätt flyttar sig framåt. Förutom de hos andra kräldjur
förekommande ledutskotten finnas hos ormarna kotor
å främre sidan af bågen ofvanom ryggmärgskanalen,
ett starkt, kilformigt ledutskott (zygosphen), som
passar in i en motsvarande ledhåla (zygantrum) på

Fig. 1. Förenklad bild af ryggmärgsnerverna hos en
orm; f och b nervflätningar, motsvarande dem, hvarur
hos ödlorna nerver gå till fram- (f) och baklemmarna
(b).

Fig. 2. Ryggkota af pythonorm, sedd
framifrån och bakifrån; z. s. zygosphen,
z. a. zygantrum.

baksidan af närmast föregående kota (fig. 2). – Ett
annat af ormarnas särmärken är den synnerligen stora
rörlighet, som alla käk- och gomapparatens ben hos
det stora flertalet ormar förete, hvari-

Fig. 3. Kranium af skallerorm; q kvadratbenet,
sq fjällbenet, pl och pt gombenen, uk underkäken.

genom munnen kan vidgas högst betydligt
(fig. 3). Sålunda är kvadratbenet (q) löst förenadt
med fjällbenet (sq), och detta är endast förmedelst
bindväf fäst vid skallen; underkäkens halfvor
(uk) ligga framtill ej intill hvarandra, utan äro
förenade genom ett långt elastiskt band. Äfven
gombenen (pl, pt) äro starkt förlängda och
mycket rörliga. Mellankäksbenet är oparigt och
litet. Tungbensapparaten är mycket rudimentär och
består blott af trådlika förkalkade broskstafvar, som
framtill äro förenade och ej stå i någon förbindelse
med kraniet. Tänderna äro alltid spetsiga och böjda
och fast sammanväxta med benen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:57:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free