- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
917-918

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orley ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hos flertalet ormar bära öfverkäks-, gom-,
ving- och underkäksbenen, sällan mellankäksbenet,
tänder. Särskilda egendomligheter anträffas hos de
giftiga ormarna i öfverkäkens tänder, som vid sin
bas stå i förbindelse med giftkörtlarnas öppning,
bära antingen en fåra å främre periferien eller
ha denna fåra sluten till en kanal, som öppnar sig
något ofvanför tandens spets. – Huden är beklädd med
fjäll, som aldrig innesluta några förbeningar. Den
hornbeklädnad, som finnes på hvarje fjälls yta,
ömsas ofta, vanligen flera gånger om året; ömsningen
börjar å läpparna, och hornbeklädnaden kränges af
som ett handskfinger med insidan utåt (i sin helhet
ända till svansspetsen, "ormen byter om skinn"),
ögonen äro i så måtto egendomliga, att de ej ega
några ögonlock; de senare äro visserligen antydda
hos fostret, men deras plats intages sedermera af en
hinna, som måhända motsvarar blinkhinnan hos andra
ryggradsdjur och som framtill bekläder ögat; utanpå
denna ligger ett genomskinligt, urglaslikt, till
huden hörande fjäll, som ej är underkastadt någon
ömsning. Trumhåla saknas; att ormarna icke förty ha
god hörselförmåga, är bekant. Tungan är lång, smal,
klufven och rörlig i en skida, som kan utsträckas;
den är rikligen försedd med känselkroppar. Ormarnas
tunga, som fullkomligt oriktigt har uppfattats som
deras anfallsvapen och därför stundom kallats "gadd",
tjänstgör således uteslutande som känselorgan. I
samband med bålens starka förlängning står,
att alla inälfvor fått en i längdriktning mer
eller mindre utdragen form. Den vänstra lungan är
alltid mycket mindre än den högra; stundom saknas
den förra alldeles. Kloaköppningen är tvärställd,
urinblåsa saknas. – Ormarna förmå ej sönderstycka
sin föda, som visserligen hos somliga utgöres af
blöt- och kräftdjur, ägg etc., men hos flertalet af
lefvande ryggradsdjur, utan svälja den hel. Som de
stundom sluka djur, hvilka äro dubbelt så stora som
deras eget hufvud, kräfver sväljningen en betydlig
kraftansträngning och sker i långsamt tempo. Vanligen
griper ormen bytet framtill vid hufvudet, fasthåller
det med tänderna, framskjuter underkäkens ena halfva,
hakar åter fast tänderna, skjuter därefter fram den
andra underkäkshalfvan och griper sålunda växelvis
än med den ena än med den andra tandraden på nytt
tag allt längre och längre fram, till dess att bytet
befordrats in i svalget. En riklig spottafsöndring
underlättar bytets gång. Giftormarna gripa sitt
byte, först sedan det dött; vid sväljningen läggas
gifttänderna så långt tillbaka som möjligt. Ormarna
sluka sålunda visserligen mycket på en gång, men
kunna också därefter uthärda månader utan föda. –
Ormarnas giftapparat består (förutom af gifttanden)
af en giftkörtel, belägen bakom gifttanden; genom
en utförsgång står sagda körtel i förbindelse med
gifttanden. Giftkörteln är af tubulös byggnad,
är omgifven af en fast senig skida och står under
inflytande af tuggmusklerna; när dessa sammandragas,
utöfvas ett tryck på körteln, så att sekretet pressas
in i utförsgången (se vidare Ormgift).

Ormarna kunna
krypa, klättra, simma och dyka, allt detta med nästan
lika stor skicklighet; några arter kunna resa sig upp
med ända till främre tredjedelen af sin kropp. Somliga
af ormarnas
rörelser äro blixtsnabba, hvarigenom dessa djur ha
lätt att bemäktiga sig sitt rof samt försvara sig och
anfalla. – Liksom andra kräldjur äro ormarna ytterst
seglifvade och kunna komma sig efter mycket svåra
sår och stympningar. Huggormens afhuggna hufvud
rör tungan, biter och förgiftar. Icke allenast
äro deras flesta sinnen slöa, utan äfven deras
förståndsförmögenheter äro föga utvecklade. Dock
lägga de en viss list i dagen, då de skola fånga
sitt byte. – Ormarna välja i allmänhet en bestämd
vistelseort och hålla sig helst på ställen, där de ha
lätt att gömma sig. Vanligen träffas de aflägse från
människans boningar. Detta beror emellertid därpå,
att de flitigt förföljas af henne; ty i allmänhet
synas de icke hysa fruktan för människan, ehuru de
sin vana likmätigt ofta gömma sig undan vid hennes
annalkande. I heta länder tränga de ofta in i husen
och krypa ned i bäddarna. I Indien hör sådant till
ordningen för dagen.

De arter, som tillhöra norra delen af vårt
tempererade bälte, krypa emot vinterns annalkande
in i djupa hål och tillbringa nämnda årstid i ett
stelnadt tillstånd; af somliga arter öfvervintra
många individer tätt intill hvarandra i samma
gömställe. Äfven de ormar, som bebo tropikerna, torde
i allmänhet tillbringa en del af året (den hetaste)
i dvala. Flertalet giftlösa ormar är dagdjur, medan
nästan alla giftiga äro i rörelse om nätterna.

Sedan urminnes tider ha ormarna varit föremål för
mycken vidskepelse. Än ha de, såsom det sker på många
ställen ännu i dag, dyrkats samt ansetts bringa
lycka och välsignelse (om ormdyrkan, ofiolatri,
se vidare Ormkult), än ha de varit föremål för hat
och förföljelse, hvilket likaledes är händelsen
äfven nu för tiden. Man har pådiktat dem de mest
skiljaktiga egenskaper, både goda och onda. Under en
orms skepnad frestade ju enligt bibeln djäfvulen de
båda första människorna. För kristendomen blef ormen
en symbol af djäfvulen, mörkrets makt och den lockande
syndalustan. Därför framställdes Kristus redan tidigt
(på fornkristna lampor o. s. v.), som segrare öfver
ondskans makter, stående på ormar eller drakar,
och redan i katakombernas konstframställningar af
förförelsescenen i paradiset slingrar sig ormen upp
kring lifsträdet, vänd mot Eva. Den af koppar gjorda
ormbild (se Kopparormen), som Mose på Guds befallning
satte upp på en stång, för att alla af giftiga ormar
bitna skulle botas genom dess åskådande (4 Mos. 21:
6 ff.) vardt sedermera en symbol af den korsfäste
Kristus (se Kristussymboler). Läke-, trolldoms-
och andra medel af allehanda slag har man sedan
grekernas och romarnas tider trott sig kunna hämta
af ormarna. Huggormsfett har betraktats som ett
säkert botemedel mot sår, ögonsjukdomar, ormbett
m. m. och begagnats af kvinnor till att utplåna
rynkor och försköna hyn. Hundratusentals individer
af huggormsläktet insamlades ännu under de senaste
århundradena för apotekens räkning. Äfven i Sverige
infångades ormar så sent som i början af 1800-talet,
af menige man här och där ännu senare. Ormarnas
fiender äro mycket talrika. Af sådana kunna nämnas
kattor, räfvar, mårdar, illrar, vesslor, igelkottar,
svin, manguster, mårdhundar, orm- och skrikörnar,
vråkar, korpar, falkar, gamar, åtskilliga höns-
och vadarfåglar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:37 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0495.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free