Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormdyrkan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
923 Orme’s head–Ormgift 924
North Kiding, s. ö. om Middlesbrough. 14,582
inv. (1911).
Orme’s head [å′mṡ he′d], Great. Se Llandudno.
Ormevalla. Se Ölmevalla.
Ormfalkar, zool. Se Gypogeranidæ.
Ormfiskar, Ophichthys Ahl., zool., ett släkte af
ålarnas familj af ordningen Physostomi. Släktet räknar
omkr. 80 arter i de varma hafven. Från närstående
släkten skiljas ormfiskarna därigenom, att näsborrarna
sitta fram på läpparna samt att stjärtspetsen är fri,
icke omgifven af någon fena. Hithörande arter äro
småväxta, men att döma af deras jämförelsevis mycket
stora gap och tand-beväpning äro de säkerligen
mycket rofgiriga. Färgen är brokig af band och
fläckar. Bland arterna må nämnas O. crocodilinus
Bennet från Indiska och Stilla hafven, som blir
70-80 cm. lång, ofvan brunaktig, med täta, mörka
punkter, en rad svarta porer längs sidolinjen
samt ett hvitt streck öfver nacken. Dennas liksom
de öfrigas lefnadssätt är ej närmare kändt.
R. L.*
Ormgift. De giftiga ormarna utveckla i sina
giftkörtlar (se Ormarna, sp. 917), analoga med andra
djurs spottkörtlar, ett sekret, som innehåller
ett för de flesta andra djur mer eller mindre
häftigt, ej sällan dödande gift. Detta utgjutes
i bettsåret, när ormen biter. Om man låter ormen
bita i kanten af en liten skål, kan man erhålla
sekretet på denna. Det visar sig vara en blekgul,
tjockflytande, starkt klibbig vätska, utan lukt, med
neutral eller svagt sur reaktion samt mycket rik på
ägghvita. Af hvad slag det giftiga ämnet i ormgiftet
är, torde ännu icke vara utredt. Somliga ha ansett,
att det är fråga om giftig ägghvita. Andra förmoda,
att det verksamma i ormgiftet är ett slags enzym
(se d. o.), och för denna uppfattning talar, att
ormgiftet likt enzymen förstöres i värme och att det,
likt de antagligen enzymartade bakterietoxinerna,
framkallar bildning af antitoxin. Slutligen har äfven
den åsikten uttalats, att den sökta giftsubstansen
(hos glasögon- och skallerorm) är en enklare byggd,
kväfvefri kropp till saponinämnenas grupp (se S a p o
n i n). Den saponinartade substansen i glasögonormens
gift har kallats ofiotoxin, den i skallerormens
gift krotalo-toxin. Troligt är emellertid, att det
verksamma i ormgifterna utgöres af flera giftiga
substanser med olika verkningar och att olika ormars
gift innehåller giftämnen af växlande beskaffenhet
och styrka. Att skilda slag af ormar äro olika
starkt giftiga, beror sålunda säkerligen ej blott
på de i bettsåret insprutade giftmängderna, utan
äfven på de däri förekommande olika giftämnenas
verkningar. Man har i allmänhet sökt skilja på
giftämnen, som förorsaka lokala symtom, såsom stark
retning, svullnad i den bitna kroppsdelen, ofta
sträckande sig vida omkring i kroppen, blödningar,
blodproppbildning i blodkärlen, missfärgning och
brand i hud och andra väfnader, utgående från
bettstället, samt allmänsymtom, särskildt från
centrala nervsystemet, yttrande sig i förlamning med
eller utan kramp. Ormgift, som inkommit i ett bettsår
eller insprutats under huden, uppges delvis utsöndras
genom magslemhinnan i oförändradt skick, så att man
med magsaften kan förgifta ett djur. Vissa giftormars
bett framkalla mycket stark lokal inflammation och
brand, t. ex. skallerormbett, medan
åter andra ormars bett, t. ex. glasögonormens,
förorsaka endast eller öfvervägande allmänsymtom,
särskildt snabbt inträdande förlamning. Hos vår
vanliga huggorm finnas båda verkningsriktningarna
förenade. Denna orm anses i allmänhet lif sfär
lig blott för barn och små djur. Dess bett kan
dock vålla äfven vuxna personer både svårt och
långvarigt lidande. Den bitne erfar ögonblicklig
stark smärta, som blixtlikt sprider sig uppför
känselnerverna. Mycket snart svullnar den
bitna kroppsdelen, t. ex. ett finger, en fot,
och svullnaden sprider sig småningom under stark
spänning och svåra smärtor samt kan på några timmar
omfatta halfva kroppen eller mera. En arm eller
ett ben kan svullna till sin dubbla tjocklek eller
därutöfver. Bettstället och dess omgifning bli snart
missfärgade, blåröda till violettbruna - tecken till
börjande brand -, och röda strimmor och fläckar under
huden ange större eller mindre blödningar. Stor
svaghet och ångest samt känsla af stark kyla,
blekhet och kallsvett, stark törst, svårighet
att svälja och tala angripa den sjuke; han erfar
huf-vudvärk och svindel, faller då och då i vanmakt
eller ligger medvetslös i timtal. Kräkningar och
diarré tillstöta. Pulsen är svag, t. o. m. okännbar,
beroende delvis på stark kramp i artärerna, i svåra
fall tillika på hjärtsvaghet. Äfven lokal eller
allmän kramp förekommer. Döden inträder mest genom
förlamning af andningscentrum, ibland äfven genom
hjärtsvaghet. I svåra fall, som gå till hälsa, kan
en del symtom kvarstå i flera veckor; den lokala
branden kan föranleda svårläkta sår o. s. v. -
Behandlingen af ormbett plägar i regel, särskildt
om den kan företagas någorlunda snart efter bettet,
börja därmed, att man hårdt ombinder den bitna
kroppsdelen för att hindra eller försvåra giftets
spridning. Åtgärden hindrar icke denna, men kan dock
ej sällan mildra förloppet. Härtill ansluter sig
vidare bettsårets utsugning, hvarvid den sugande
måste ha hela läppar. Ofta är det svårt att få
någon vätska ur huggormsbettet med dess 2 till 4 små
stickhål, ibland så obetydliga, att de äro svåra att
upptäcka. Det har därför framhållits som fördelaktigt,
att man med en knif skär upp bettstället och suger
ut blod, i förhoppning, att man med blodet får bort
en hel del af det ingjutna giftet. Det utsugna bör
naturligtvis utspottas; nedsväljande af ormgiftet
plägar emellertid vanligen ej åstadkomma någon skada,
då detta antingen digereras i mage och tarm eller
omhändertages och förstöres af lefvern (och gallan)
eller på annat sätt oskadliggöres. Vidare har man
genom bränning med hett järn eller genom etsning med
frätande syror, ammoniak e. d. sökt tillintetgöra
giftet på bettstället. Mindre förstörande och smärtsam
är in-sprutning därstädes med morfinspruta af en
lösning af öfvermangansyradt kali (l-5 proc., en
eller annan kbcm.) i bettsåret samt under huden kring
detta. Äfven en lösning af klorkalcium, på samma sätt
använd, torde vara verksam. Till lokal insprut-ning
ha användts äfven jodlösning, sublimat, järn-klorid,
klorvatten, bromvatten m. m. För allmänbehandling
har rekommenderats stark alkohol (brännvin, konjak)
till intagning i stora doser. Om metodens värde äro
meningarna mycket delade. Om den bitne omtöcknas af
alkohol verkan, kan han däraf befrias från vånda och
smärta. Äfven en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
