Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormdyrkan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
Ormgran-Ormkult
926
tillfällig (reflektorisk) uppiggande verkan af en
måttlig alkoholdos på medvetande, andning och hjärta
kan vara af något värde. Emellertid må erinras om,
att den förlamande verkan af ormgiftet i svåra
fall ej är hastigt öfvergående och att en stor
alkoholdos kan understödja denna ormgiftets verkan i
st. f. att motarbeta den. Af största intresse är det
af fransmannen A. L. Ch. C a 1-mette (f. 1863) först
preparerade serum mot ormbett (serum antivénimeux,
antivenin), som framställes efter samma princip som
antidifterise-rum. Man insprutar på hästar först
helt små, därefter småningom stigande doser af något
ormgift, t. ex. från glasögonorm. Härvid bildas
i hästarnas blodplasma ett motgift, antitoxin,
mot ormgiftet. När hästarna fördraga stora doser
af giftet, tappas från dem blod, som befrias från
blodkroppar, hvarefter det antitoxinhaltiga blodserum
insprutas under huden på ormbitna med i många fall
påfallande gynnsamt resultat, om blott behandlingen
ej kommer alltför sent. Mångenstädes i ormländerna,
särskildt i Brittiska Indien, där bortåt 20,000
människor och tusentals kreatur årligen dödas genom
giftiga ormars bett, har man sökt göra så vidsträckt
användning som möjligt af Calmettes ormserum. Det heta
klimatet, som påverkar serums hållbarhet, de stora
afstånden till de sanitära stationerna, där serum
och sakförståndig hjälp finnas, samt framför allt de
inföddes slöa fatalism och misstro mot européerna
motverka dock i hög grad serums användning. En
fördelaktig egenskap, ytterst viktig för dess
användbarhet, har ormserum till skillnad från sera mot
bakteriesjukdomar, nämligen att icke vara "specifikt"
- d. v. s. man kan immunisera hästarna t. ex. med
gift från glasögonorm och använda deras serum mot
bett af vår huggorm och ett flertal andra giftiga
ormar, enligt uppgift t. o. m. mot skorpionbett,
medan antidifteriserum icke hjälper mot tyfoidfeber
eller lunginflammation. Ormar finnas dock, t. ex. den
australiska tigerormen, mot hvilkas bett Calmettes
serum är föga eller ej alls verksamt. Ormserum finnes
på en del svenska apotek på små flaskor om 10 gr. -
lagom till en insprutning. Ormbettens relativa
sällsynthet i vårt land och deras för de flesta
personer, utom små barn, ganska ofarliga förlopp ha
haft till följd, att serum hos oss ännu fått relativt
ringa spridning och användning. Det borde dock jämte
lämplig, ren spruta finnas tillgängligt ej blott
på lasarett, sjukstugor och apotek, utan äfven vid
skolor på landet, vid skollofskolonier m. m., där
sommartiden många barn gå barfota, plocka bär o. d.,
hvarvid de flesta ormbett inträffa. - Ormarna själfva
äro okänsliga både för sitt eget och för andra ormars
gift; de innehålla påtagligen antitoxin mot dessa,
antagligen i sitt blodplasma och bl. a. äfven i lefver
och galla. Äfven icke-giftiga ormar, t. ex. snoken,
visa sådan okänslighet, möjligen beroende därpå, att
äfven de producera gift, fastän detta ej af ges utåt
vid bett, utan i stället upptages i djurets egna blod
och väfnader, där det alstrar anti-toxinbildning och
därigenom immunitet. En rätt hög grad af naturlig
immunitet mot ormgift företer igelkotten, måhända
just därigenom, att den dödar och förtär ormar.
C. G. S.
Ormgran, Picea Abies var. virgata, bot., en form af
granen utmärkt däraf, att grenarna af första-
tredje och fjärde ordningarna äro fåtaliga och
tjocka, nästan vågräta, med allsidigt riktade barr
(se Coniferae, pl. III). Hos slokgranen 1. hänggranen
(Picea Abies var. viminalis) äro de talrika grenarna
af andra ordningen mycket långa, pisksnärtlika,
smala och lodrätt nedhängande, med allsidigt riktade
barr. Dessa gran-former förekomma på många ställen,
nästan alltid som enstaka träd bland vanliga
granar; vid Horn-berga i Orsa socken i Dalarna
finnes emellertid ett helt bestånd (228 ormgranar,
21 slokgranar) af dessa habituellt mycket afvikande
träd. G- L-m.
Orm halsfågel, Plotus Levaillanti, zool. Se A n-h i
n g a.
Ormhufvud, sjöv. Se Knop.
Orm Ivarsson, kallad Kungsbrodern, oäkta son till
Harald Gilles änka Ingrid med en Ivar Sneis (efter
hennes andre mans, Ottar Bir-tings, se d. o., död),
var ett af de mäktigaste stöden för sin halfbror, Inge
Krok- (puckel-) rygg, och kämpade förgäfves för dennes
sak i slaget vid Oslo 1161, där Inge stupade. Senare
slöt sig 0. till Erling Skakke och dennes son Magnus
Erlings-son, under hvars minderårighet han fick stort
inflytande. 0., som var gift med drottning Kagna
Nikolasdotter, änka efter Eystein Haraldsson, stupade
tills, med konung Magnus i slaget vid Fim-reite i
Noref jord (Sogn) 15 juni 1184. K. V. H.
Ormkaktus, Paradisorm, bot. Se Ampelväxter och C e
r e u s.
Ormkarlen, astron. Se Ophiuchus.
Ormkult, Orm dyrkan, Ofiolatri, etnol., relig.-vet.,
en märklig art af djurkult (se d. o.) af synnerligt
hög ålder och stor utbredning. Den förekom hos de
gamle egypterna, kaldéerna, assyrierna, fenicierna och
hinduerna likasom hos de forngrekiska och fornitaliska
folken och är spridd i alla världsdelar utom det
egentliga Australien. Det är naturligt, att den i
allmänhet jämförelsevis obetydliga ormen med sitt
föga märkbara, men smärtsamma och ofta inom kort tid
dödande bett samt genom åtskilliga egendomligheter i
sitt lefnadssätt (hudombyte, försvinnande under den
kalla årstiden, vistelseort i jorden o. s. v.) skulle
tidigt ådraga sig människans uppmärksamhet som
en med underbara egenskaper och förmågor begåfvad
varelse. Att den redan därför blef föremål för dyrkan,
följer som en konsekvens. Ormen var, särskildt enligt
semitisk folktro (jfr l Mos. 3: l, Matt. 10: 16),
det visaste och slugaste af alla djur. Enligt nordisk
och germansk forntro blef den, som förtärde af ormens
fett eller etter, delaktig af öfver-naturlig kunskap
och kraft (jfr Hvitormen och Lindorm). Med ormdyrkan
som egentlig djurdyrkan förenade sig flerstädes tidigt
andyrkan (se A n kul t). Man ansåg, att den döde antog
eller uppenbarade sig i ormskepnad. I denna gestalt
("drake") bevakade han ofta sina jorddolda skatteT,
likasom han också som "genius", "tomtorm" värnade sin
grafplats eller sitt gamla hem. Då man fann, att vissa
ormar icke beto eller att deras bett ej skadade, ansåg
man särskildt dessa som välvilligt sinnade och huset
beskyddande anväsen och egnade dem därför speciell
omvårdnad. Så var t. ex. förhållandet hos romarna och
ännu in i senaste århundraden hos vårt eget folk. I
synnerhet framsatte man spenvarm mjölk åt snokarna. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
