Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
Ornament
934
målet i sig själf betecknar en rörelse uppåt,
bör således ornamentet, som å detta anbringas,
äfven-ledes sluta sig till denna rörelse och ej
motverka den; i en plan ytas estetiska natur ligger,
att den eger en rörelse från centrum ut mot kanterna,
och ett ornament, som pryder en dylik yta, skall
helst följa denna tendens och ej genom en motrörelse
upphäfva den. Under tider af förfall har man ej
känsla för denna ornamentens egenskap. - Liksom
ornamentik snart sagdt är årsbarn med mänskligheten
och fortlefvat i alla tider och hos alla folk, kan
den hämta de motiv, som den behandlar, från hvilket
område som helst som ligger inom räckhåll för mänsklig
iakttagelseförmåga, hvilket naturligtvis ej hindrar,
att vissa motiv bli upprepade i oändlighet, under
det att andra ytterligt sparsamt förekomma. För att
bringa någon reda i detta kaos af motiv har man brukat
uppdela ornamenten i geometriska ornament samt växt-
och djurornament. Dessa tre grupper täcka ingalunda
alla ornamentmotiven, men denna indelning anföres
här, emedan den är den allmänt gängse, förmodligen
framkommen på rent praktiska grunder. Understundom
händer, att ett ornamentmotiv, som till sitt ursprung
tillhör antingen växt- eller djurornamentets grupp,
genom en ständigt fortgående stilisering omvandlas
till ett nästan rent geometriskt ornament. Ett sådant
exempel på ett växtornaments utveckling återges
i pl. I fig. l, som visar, hur inom det grekiska
vasmåleriet det allbekanta, ursprungligen egyptiska
växtornamentet, en lotusblomma, omväxlande med en
lotusknopp, utvecklar sig till ett geometriskt
mönster. Fig. 2 visar, hur hos ett naturfolk
människokroppen småningom omdanas till ett geometriskt
mönster. Det är hämtadt från Hervey-öarna. Den
motsatta utvecklingen, från geometriskt ornament
till växt- eller djurornament, kan man nog inom
litteraturen finna anförd, men en närmare undersökning
visar i regel, att uppgiften varit oriktig. De urgamla
kulturländernas äldsta utvecklingsskeden äro ännu
ganska outforskade. Dessa länders blomstringsperiod
ligger så långt bort i tiden och erbjuder en sådan
rikedom på jämförelsevis fulländade föremål, att de
allra äldsta kulturstadiernas enkla och konstlösa
handtverk i högst ringa mån ådragit sig forskningens
uppmärksamhet. Så mycket är dock tydligt, att de
genomgått samma kulturepoker som folken i Europa,
om än den tid, då kopparn användes oblandad, är
jämförelsevis mycket lång. Hur utvecklingen gått
intill bronsåldern, är därför svårt att i detalj
redogöra för. Dock är all anledning att antaga,
att stenålderns folk redan tidigt börjat smycka
sitt bohag, framför allt lerkärlen. Här är måhända
lämpligt att anföra, att den hos en del paleolitiska
folk och vissa naturfolk förekommande förmågan att
realistiskt och liffullt afbilda djur och människor
ej i och för sig förutsätter något högt kulturstadium,
att tvärtom i regel hvarje ornamental utsmyckning står
på ett högre kulturplan än dessa afbildningar. Men
för att återvända till de urgamla kulturländernas
or-neringskonst före bronsåldern, så återges i
fig. 3 en del dylika ornament, visande fyrfotadjur,
fåglar, människor och ett mer sammansatt ornament,
alla enligt 0. Montelius härrörande från en tid,
som ligger omkr. 5 å 6 tusen år före vår tid. Dess-
utom användes samtidigt en del geometriska ornament.
Under bronsåldern framträder en mer utbildad
ornamentik. De geometriska ornamenten utvecklas,
och särskildt är bland dem att framhålla
spiralen, scm förmodligen först framträdde i
Egypten och därifrån spred sig öfverallt, dit den
s. k. mykenska kulturen (se d. o.) nådde. Från
det grekiska My-kenaikulturområdet vandrade den
mot n. v. och nådde ända hit upp till norden, där
den under bronsåldern utgjorde det mest omtyckta
ornamentet och nådde en fulländning i tekniskt
utförande och i estetisk verkan, som godt kan
jämföras med det bästa något folk i detta afseende
uppnått. Vidare utbildade man djurornamentiken, och
denna är måhända af största intresset inom mykenska
kulturen, där många olika djurrester behandlades
och stiliserades. Som exempel må nämnas fjärilar,
bläckfiskar m. fi. Äfven växtornamentiken behandlas af
mykenska kulturens ornamentskonstnärer understundom
på ett ganska naturalistiskt sätt. Men obetingadt
af största betydelse är, att under bronsåldern
lotusblomman börjar användas som ornament och
stiliseras. Så vidt förhållandena nu äro kända,
framträdde den först i Egypten och utbredde sig
därifrån till alla närbesläktade kulturfolk. Före
akantusbladets framträdande var det obestridligen
ornamentkonstnärernas mest omhuldade motiv. I
fig. 4 är återgifven en serie lotusblomsornament,
alla återgående på den bekanta sammanställningen
lotusblomma-lotusknopp, en anordning, som införde en
viss rytm i ornamentet. Ur lotusblomman utvecklade
sig genom några egendomliga kombinationer ett annat
ornament, som väl torde vara ett af de mest seglifvade
ornament historien har att omtala, p a l m e 11 e
n. Hur den utvecklat sig ur lotusblomsornamentet
tillåter utrymmet ej att här närmare redogöra för,
men fig. 5 visar en serie, som ger en antydan om att,
sedan det väl en gång blifvit utbildadt, det aldrig
varit ur bruk ända upp till vår egen tid.
Mellan Mykenaitiden och den grekiska blomst-ringstiden
kunna visserligen urskiljas flera olika
stilriktningar, hvad de ledande folken i Europa
beträffar. I Grekland uppträder den s. k. geometriska
stilen (se Geometriska tidens stil), men den medför
ej något egentligen nytt i ornamenti-kens utveckling,
om den än utvecklar en synnerligen karakteristisk
formgifning. Ej heller utvecklingen i Italien företer
något nytt uppslag; etruskernas framträdande (se
pl. till art. Etrusker) med deras speciella kultur
och formgifning är väl den märkligaste företeelsen.
Det var likväl de grekiske konstnärerna förbehållet
att från naturen upptaga och till ornament omdana
det motiv, som sedan visat sig sitta inne med den
mest underbara utvecklingsförmåga. Jag syftar på
akantusbladet. Aldrig har det funnits ett ornament af
större smidighet vid anpassning till olika ändamål än
just detta. Därför har det så godt som aldrig varit
ur bruk, sedan det engång införts. Det ornamentala
akantusbladet är stilise-radt efter bladet hos en
växt, som förekommer i Grekland (se Acanthacese);
sannolikt framträder ornamentet tidigast under
senare hälften af 400-talet f. Kr. I fig. 6 återges
olika former af detsamma under olika tider. Under
den grekiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
