Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
935
Ornament
936
tiden bibehöll ännu akantusbladet något af sin
naturliga form, men det blef romartiden förbehållet
att upplösa det och åter sammanställa det i de
mest olika och skiftande ställningar. Framför
allt bidrog akantusrankan (fig. 7), som först
framträder på grekisk botten, men fann sin
rikaste utsmyckning på romerskt område, till
denna fantastiska utdaning och utnyttjande af
akantusbladets alla möjligheter. Akantusbladets
utvecklingsrika och smidiga natur lade så helt beslag
på ornamentkonstnärens fantasi, att andra och äldre
växtmotiv nu under den klassiska tiden småningom
dö bort; bland dessa ha vi att främst anteckna
lotusblomman. Under den klassiska tiden försvinner
i öfrigt äfven djurornamentiken till stor del. För
den förfinade känsla, som fordrar, att ett ornament
skall smyga sig efter den form, hvars estetiska
funktion ornamentet har att förtydliga, är det helt
naturligt, att djurmotiven ej skola lämpa sig lika
väl som växtornamenten. De geometriska ornamenten
visa ej nu någon synnerligen stor lifskraft, men
de dö ingalunda helt och hållet bort, om än deras
användning blir högligen begränsad; så förekommer
spiralen, synnerligast i form af den fortlöpande
spiralen den "löpande hunden", hvars rätliniga form
brukar benämnas "a la grecque" eller mean-der (se
d. o. med illustrationssida).
I det hela taget har ornamentiken under hela den
föregående utvecklingen och framför allt under
den klassiska tiden varit kännetecknad af, att
detaljerna varit så anordnade, att de legat bredvid
hvarandra. Ett enda betydande undantag visar oss
det flätade bandet, som ofta kan iakttagas under den
klassiska epoken och som sträcker sina rötter långt
ner i tiden. Under den efterklassiska tiden för älven
ornamentiken en tynande tillvaro, den stelnar till,
formerna bli mindre rika och fylliga, de framväxa
ur en bortdöende kulturs magra jordmån. Yäxt-
och djurmotiven få i viss mån träda tillbaka för
dem bysantinska konstens förkärlek för geometriska
ornamentmotiv.
Den klassiska konstens ornamentik utöfvade inflytande
äfven på de folk, som i Europa bodde utanför
Grekland och Italien. Framför allt gäller detta
kelterna. Genom måttfullheten och i hela känslan
för sättet af ornamentens användning visa de en
med de antika folken närbesläktad uppfattning:
de togo sina motiv från antiken och utbildade dem
på ett alldeles säreget sätt. Af största intresse
är akantusrankans omvandling. Att lägga märke till
är, att det keltiska ornamentet utgår ej från den
romerska formen af akantusrankan, utan från den
grekiska (fig. 8). Äfven djurornamentiken upptogs af
kelterna och omvandlades på ett sätt, som förebådar
den irländska djurornamentikens höga fulländning. Alla
djurornament behandlas synnerligen starkt stiliserade.
Under vår tidräknings första århundraden utbredde sig
klassisk smakkänsla äfven till germanerna utanför
romerska provinserna; framför allt märkes detta på
profileringar, men äfven ett eller annat ornamentmotiv
letar sig väg ut till "barbarerna". Egendomligt är,
att omkr. midten af det första kristna årtusendet,
medan den klassiska ornamentiken i sina hemland för
en tynande tillvaro, utvecklar sig i norra Europa
på grund af impuls från romarvärlden en alldeles
säregen djur-
ornamentik, den germanska (fig. 9), som i århundraden
blir den härskande inom äfven andra än rent germanska
områden. Äfven denna ornamentik visar till en
början vid ordnandet af detaljerna endast ett
"bredvid-hvarannat-system", men redan på 500-talet
begynner en benägenhet att "fläta" detaljerna i
hvarandra, hvarvid synnerligen noggrant iaktta ges,
att samma detalj löper öfver och under, öfver och
under o. s. v. andra detaljer och så hela ornamentet
igenom. Sin högsta fulländning når denna invecklade
ornamentik i Norden under 600-700-talen. Denna
djurornamentik förde langobarderna med sig ner till
Italien. Denna germanernas benägenhet att "fläta"
detaljerna i hvarandra har tydligen orsakat,
att langobarderna, när de kommit till Italien,
började upptaga den flätade bandornamentiken
äfven som arkitekturornamentik, ty under 600-
och 700-talen uppstår i Italien en egenartad
bandflätningsornamentik, som med all rätt tillskrifves
dem (fig. 10). Hvarifrån denna bandflätningsornamentik
leder sitt ursprung, är svårt att säga, men under
600-talet utbreder den sig ej blott i Italien, utan
äfven i alla rent germanska länder och dessutom också
i England, Skottland och Irland. Emellertid fortlefde
under denna tid äfven den klassiska traditionen inom
det gamla romerska riket, och äfven germanfolken
upp-togo den i någon mån.
Det var dock först under Karl den stores tid, som
ett nytt genombrott af klassiska former egde rum, den
karolingiska renässansen. Framför allt växtornamentet
återvinner då sin dominerande plats, om än dess former
ej gå direkt tillbaka till antiken, utan undergå vissa
omdaningar, måhända på grund af inflytande från östern
(fig. 11). Medan på kontinenten äfven utanför Karl den
stores rike den karolingiska renässansens ornamentik
var i sitt flor, stod inom Irland den s. k. irländska
ornamentiken (fig. 12) i sin högsta utveckling. Denna
egendomliga ornamentik utgör en sammansmältning
och omdaning af klassiska motiv, som hvar för sig
omdanats och på säreget sätt utvecklat sig inom långt
skilda områden. Hvad engelsmännen kalla late celtic
(en omvandling af grekiska akantusrankan, se ofvan),
sammanställes med den germanska ornamentikens djur-
och bandmotiv; och härur uppstår en i sin väg af
ingen tid eller nation öfverträffad orneringskonst,
som alltid måste väcka den största beundran på grund
af sin höga fulländning. Egendomligt är att se, att
de mönster, som härstamma från antikens växtornament,
i sin anordning äfven här utan undantag visa ett
"bredvid-hvartannat-system", under det att band-och
djurornamentiken visar en oöfverträffad förmåga att
kunna fläta ornamentens detaljer i hvarandra. Den
irländska ornamentiken spriddes visserligen genom
vandrande munkar och genom anläggande af irländska
kloster i viss mån utanför Irland utöfver kontinenten,
men spelade aldrig någon roll utanför klostermurarna
annat än i Storbritannien, där kelter bodde. -
Följde så på den karolingiska konsten den romanska,
hvars ornamentik företedde en rik utbildning. Den
upptar såväl djur- som växt- och geometriska motiv
(fig. 13) och grundar sig hufvudsakligen på antika
traditioner. Så är dess förnämsta växt-ornament en
omvandlad akantusranka, men äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
