Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ornithorhynchus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nären bredvid en Venusstaty i en ateljé. Han har
äfven målat humoristiska motiv samt österländska
gatscener. O. blef medlem af Royal academy 1910.
G-g N.
Orphanides [-is], Theodoros, nygrekisk botanist och
skald, d. 1886 i Aten som professor i botanik vid
universitetet där, riktade under sina omfattande
resor på Balkanhalfön vetenskapen med flera släkten
och arter och anordnade botaniska trädgården
i Aten. 0. utgaf tidskriften "Geoponika" samt
författade en hel del skaldestycken. Bland hans dikter
märkas Tornet i Petra, Chios i bojor och den sociala
satiren Tiri Liri. J. C.
Orphanotrophium (nlat., af grek. orfano’s,
föräldralös, och trofe, fostring, vård, underhåll),
barnhus. Jfr Allmänna barnhusinrättningen.
Orphei drängar (O. D.), ett sångsällskap, som
utgör en elitkör af Uppsala studentsångare. Det
konstituerade sig 1853, sammankalladt af l:e tenoren
Jonas Widén, och antog till lystringssång "Hör, I
Orphei drängar" (Bellman: "Fredmans epistlar", n:r
14). Sällskapet indrog äfven instrumentalister bland
sina led och började 1864 ge konserter under eget
namn samt har sedan 1870 årligen gett en vårkonsert
i Uppsala och sedan 1888 äfven årligen en vårmatiné
i Stockholm j hvarjämte flera längre sångarfärder
företagits (se nedan). Kören har vid konserterna
plägat bestå af i medeltal 40 sångare. Dess anförare
ha varit O. Arpi första halfåret, tonsättaren
director musices J. A. Josephson 1854-80, director
musices I. E. Hedenblad 1880-1909, "Allmänna sångens"
ledare V. Lundgren t. f. 1909-10 och tonsättaren
director musices H. Alfven från 1910. I afseende
på klangfullt röstmaterial, god samsjungning samt
friskhet och finhet i uppfattningen har O. D. haf
dat sin plats som den svenska kvartettsångens
förkämpe och främste uppbärare. Sällskapets uppgift
att förutom odlandet af a-cappellasången äfven egna
sig åt kantaten med orkesterledsagning fastställdes
af Josephson, som uppgjorde värdefulla program,
och fullföljdes af efterträdarna. I afseende på
dirigent-egenskaper hade Hedenblad sin styrka i det
läckra utmejslandet af fraserna och harmonierna,
Alfvén åter söker lämpa manssången efter tidens
kraf på nya harmoniförbindelser och klangverkningar,
kromatik, starka helhetseffekter och kontraster. Detta
kan lättare ske numera, sedan på Hedenblads och Alf
vens maning de allra flesta af kö ens medlemmar
ta lektioner i röstutbildning. Bland de nyheter,
som sällskapet framfört, märkas manssångkantater
af Josephson, Wennerberg, Hallström, Svedbom,
Hallén, Grieg, Heise, Hartmann, Lange-Müller,
Fél. David, Gouvy, Bruch, Gernsheim, Hegar. Förutom
det att 0. D.-sångare bildat en hufvud-kontingent
i Uppsalakörerna vid världsutställningarna i Paris
1867, 1878 och 1900, har sällskapet under eget namn
företagit sångarfärder inom- och utomlands samt
öfverallt skördat det största erkännande. Den första
färden gick 1891 (under Hedenblads ledning) till Göta-
och Svealand; färder följde till Köpenhamn och Hamburg
1892, Norrland och Finland samt Petersburg 1894,
Berlin och Dresden 1898, Norrland och Norge 1903,
Wien och Budapest 1905, London (samt Amsterdam och
Hamburg) 1907, Götaland och Köpenhamn 1910
samt till svenska musikfesterna i Dortmund
1912 och Stuttgart 1913. Körens oftast
anlitade solist var från 1888 operasångaren
K. F. Lundqvist. Konsertbehållningen har i flera
fall gått till allmänna ändamål, såsom utrustande
af frivilliga i dansk-tyska kriget 1864, Uppsala
universitets orkesterfond (som sålunda skapats),
Olympiska spelen 1912. Hederspresidenter vid
sällskapets sammankomster ha varit prof. K. R. Nyblom
1880-98 och prof. A. Erdmann från 1901. Till
"farbröder" i sällskapet pläga inväljas gästande
musikvänner. - Som ett slags filial till sällskapet
och eventuell förstärkning vid en del konserter har
efter 1903 uppstått ett Stockholms-O. D., bestående
af i hufvudstaden bosatta äldre 0. D rister, med
statskommissarien P. Södermark som dirigent. Jfr
Knut Nyblom, " ’Hör, I Orphei drängar!’ Skildringar
ur sångsällskapet 0. D:s sextioåriga lefnad" (1913).
E.F-t.
Orphéon [årfeå’; lat. orphéum, af grek. orféi’os,
som har afseende på Orfeus], namn på
manskör-sångföreningar i Frankrike. Synnerlig
förtjänst om införande af sångundervisning
i folkskolorna i Paris hade Bocquillon-Wilhem
(1819). 1833 förenade han dessa skolors körer till en
"Orphéon", och samtidigt öppnades sångföreningar för
arbetarklasserna. Frankrike har omkr. 2,000 orphéons
med omkr. 100,000 medlemmar. Flera musiktidningar
äro egnade åt deras intressen, och sångarfester
med täflingar mellan olika orters föreningar
hållas esomoftast. Jfr Liedertafel. - Äfven dessa
föreningars sammanslutning (sångarförbund) såväl
som deras lokaler kallas orphéon, som slutligen ock
blifvit namn på förlustelselokaler (för dans, musik
o. s. v.) i åtskilliga städer. A. L.*
Orpheum. Se Orpheon.
O’rpheus. Se Orfeus.
Orphol [-fål], farm., med., Beta-naftolvismut,
Bi2 O2 (OH). C10 H7 O, ett brunt,
lukt-och smaklöst pulver, olösligt i vatten, föga
lösligt i sprit, innehållande 76 proc. vismutoxid,
ges på grund af antiseptisk verkan invärtes vid
tarmkatarrer, kronisk diarré, tarmtyfus, kolera,
magkräfta o. d. mot jäsningsprocesser i mage och
tarm. Dosen är 0,2-0,6 gr. flera gånger på dagen.
C. G. S.
Orpiment (af lat. auripigme’ntum). Se Arsenik,
sp. 85.
Orpington [å’piŋtən], stad i engelska
grefsk. Kent, 4 km. s. ö. om Chislehurst. 5,036
inv. (1911). Frukt- och humleodling. Genom sitt
vackra läge har O. i senare tid blifvit en omtyckt
boningsort för personer med verksamhet i London.
J. F. N.
Orpingtonankan [å’piŋtən-], husdjurssk.,
en tämligen ny engelsk ankras, uppkommen genom
korsning mellan flera raser, bland hvilka den hos
oss talrikt förekommande Aylesburyankan och svenska
blå ankan varit de viktigaste. Den är medelstor,
kraftigt byggd och till färgen blå eller gul. Endast
ett fåtal exemplar har kommit till Sverige.
H. F.
Orpingtonrasen [å’piŋtən-], husdjurssk., en engelsk
hönsras, som fått ganska stor spridning i Sverige,
särskildt i Skåne. Den är stor och kraftigt byggd
samt berömd både som ägg- och köttproducent. Kammen
är enkel och medelstor, benen nakna och korta och
stjärten medellång. Färgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
