Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orsak ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ammoniak och luft. Se Färg, sp. 272,
Lafvar, sp. 805, och Orcin.
H. E.
Orsellin, kem. Se Naftalinfärgämnen.
Orseolo [årse’ålå] 1. Orseole (lat. Urseolus),
gammal veneziansk högadlig ätt, som inom sig räknar
tre doger och en konung af Ungern. 1. Pietro O. I,
den helige, f. omkr. 928, d. 1027, doge af Venezia
976-978, påbörjade under sin ämbetstid af egna
medel återuppbyggandet af den kort förut nedbrunna
San Marcokyrkan och af dogepalatset samt lämnade
978 nattetid nemligen Venezia för att i ett ensligt
kloster i Akvitanien egna sin återstående lefnad åt
andaktsöfningar. Han kanoniserades 1731 af Klemens
XII. - 2. Pietro O. II, den föregåendes son, doge
af Venezia från 991 till sin död, 1009, fulländade
dogepalatset, var en betydande statsman och företog
framgångsrika härnadståg till Dalmatien. Han anses
som den egentlige grundläggaren af den venezianska
statens storhet och förvärfvade åt Venezia
större handelsförmåner, än det dittills någonsin
egt. O. anträdde Kristi himmelsfärdsdag (9 maj)
år 1000 sitt mest berömda sjötåg längs dalmatiska
kusten, och till minne däraf instiftades sedermera den
berömda festen sposalizio del mare ("förmälningen
med hafvet"), som årligen firades 9 maj. Dogen
erhöll efter denna segerrika färd titeln "hertig
af Dalmatien". O. stod i vänskaplig förbindelse med
kejsar Otto III och med de östromerske kejsarna. 0:s
son Giovanni O. var från 1002 till sin död, 1008,
faderns medregent. - 3. Ottone O. d. y., den
föregåendes son, doge af Venezia 1009-26, d. 1032,
var sin faders medregent under dennes sista lefnadsår,
ärfde sedan dennes maktställning, förde en kraftig
regering och förmälde sig med en syster till konung
Stefan af Ungern. Hans broder Orso O., d. 1045,
var samtidigt patriark af Grado. Släktens tilltagande
makt fyllde venezianerna med oro. Då därjämte de båda
bröderna invecklades i tvister med patriarken Poppo
af Akvileja och konung Konrad II, förvisades de 1024
från Venezia, men återkallades snart; Ottone blef 1026
ånyo förvisad och tillbragte sin återstående lefnad
i Konstantinopel. En ambassad anmodade honom 1031
att återvända, och dogeämbetet förvaltades därpå ett
år i hans namn af brodern Orso. Med släktens stora
politiska makt i Venezia var det därefter förbi. -
4. Pietro O., den föregåendes son, f. 1012, bestämdes
1037 af sin morbror, konung Stefan af Ungern, till
dennes efterträdare, besteg 1038 vid Stefans död
Ungerns tron, men var som främling hatad och fördrefs
1041. Han återuppsattes på tronen 1044 af kejsar
Henrik III mot att erkänna dennes länshöghet, men
blef ånyo störtad 1046 till följd af sin svaghet för
tyska och italienska gunstlingar, bländades under
flykten och dog förgäten 1060. Jfr J. Karácsonyi,
"Stefan den heliges historia" (på ungerska, 1904).
l-4. V. S-g.
Orsera [årsera], it. Se Andermatt.
Orsi [å’rsi], Lelio, italiensk målare af lombardiska
skolan, äfven kallad Lelio da Novellara,
f. 1510 eller 1511 i Reggio, d. 1587 i Novellara,
utbildade sig under inflytande af Correggio och
var en af hans lyckligaste efterföljare, hvarför
han äfven, ehuru utan bevis, ansetts vara dennes
lärjunge. Sedan gjorde han studier äfven
efter den romerska skolan. Hans arbeten
äro kringspridda åt alla håll.
Orsi [å’rsi], Paolo, italiensk arkeolog,
f. 1859, professor i arkeologi vid universitetet
i Catania och direktör för arkeologiska
museet i Siracusa, har verkställt en rad goda
utgräfningar i Kalabrien och på Sicilien samt
utgett monografier öfver Siracusa, Gela, Megara
Hyblsea, Lokri m. fl. syditalienska städer under
den klassiska och förklassiska forntiden. O. blef
1910 led. af Vitt. hist. o. ant. akad.
T. J. A.
Orsilochos (grek. Ορσιλοχος), grek. myt., son af
Kretas konung Idomeneus, följde sin fader till
Tröja. O. var en modig och snabbfotad yngling. Vid
fördelningen af bytet kom han i tvist med Odysseus,
som lockade honom i ett bakhåll och dödade honom.
Orsini [årsini], romersk patriciersläkt, med säkerhet
känd sedan slutet af 1100-talet. Under partikampen
mellan ghibelliner och guelfer utmärkte den sig på de
senares sida och hade ätten Colonna till ständig
fiende. Tre medlemmar af släkten O. ha bestigit
påfvestolen: Jacinto Bobo (Celestinus III, 1191-98),
Giovanni Gaetani O. (Nikolaus III, 1277-80) och
Pietro Francesco O. (Benedikt XIII, 1724-30). Dessutom
har ätten att framvisa en rad af märkliga
krigare. Bland dessa må nämnas följande. Virginio
O., d. 1497, besegrade som påflig fältherre den
neapolitanska hären vid Campo morto 1482 och dog i
fångenskap i Neapel. Nicolo O., d. 1510, eröfrade
som veneziansk general 1508 Padua och försvarade
staden mot de kejserlige, Lorenzo da Ceri, d. 1536,
bekant för sitt olyckliga försvar af Rom 1527, Paolo
Giordano O., d. 1585, kommenderade 1566 de påfliga
trupperna, då ett turkiskt anfall väntades, och
förde 1571 befäl öfver samtliga italienska trupper,
då osmanerna ånyo hotade halfön; på grund af ett
mord måste han lämna Rom. Släktens besittningar
voro belägna i Kyrkostaten, Neapel och Toscana; i
Rom egde den’ flera borgar (bl. a. Monte Giordano),
som numera alla äro jämnade med marken. Af de tre
grenar, i hvilka släkten O. delade sig, kvarlefver
endast den yngsta, som 1463 fick hertiglig värdighet
och är uppkallad efter sin besittning Gravina i
det forna konungariket Neapel. Det österrikiska
furstliga huset Rosenberg anser sig härstamma från
släkten O. och bär därför namnet O.-Rosenberg.
N. H-tz.
Orsini [årsini], prinsessan O., är den vanliga
benämningen på den i Spaniens politiska historia
ryktbara franska damen Anne Marie de la Trémoille,
f. omkr. 1640 i Frankrike, d. 1722 i Rom. Hon
förmäldes 1659 med Adrien Blaise de Talleyrand, prins
af Chalais, följde honom 1663 i landsflykt och vardt
änka 1670. 1675 gifte hon om sig med Flavio Orsini,
den siste hertigen af ätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
