Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ortodoma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
975
Ortol-Ortopedi
976
återge färgvalörerna (jfr Fotografi, sp. 1000). -
Ortokromätiska plåtar. Se Fotografi, sp. 1000. -
Ortokromatiskt förfarande, fot. Se F o t o g r a f i,
sp. 1000.
Ortol [årtal], eg. en blandning af
metyl-orto-amidofenol och hydrokinon,
användes med sulfit och kolsyrade
alkalier i fotografien som fram-kallare._
J- Htzg.
Ortolansparfven, zool. SeEmberiza.
Ortométrisk korrektion. Se N i ve l le ring, sp. 1076.
Ortona [årtåna], stad i italienska prov. Chieti
(Abruzzi e Molise), på en udde vid Adriatiska hafvet,
vid järnvägen Ancona-Brindisi. 7,022 inv. (1901;
som kommun 14,974). Biskopssäte. J. F. N.
Ortopéd, läkare, som egnar sig åt ortopedi (se d. o.).
Ortopedi (af grek. orthofs, rak, och paidéi’a,
fostran), med., har till föremål för sin vetenskapliga
forskning och sin praktiska läkeverksamhet
stödje- och rörelseorganens deformiteter och
funktionsrubbningar. Namnet ortopedi möter oss
första gången 1741 i ett grundläggande arbete
af fransmannen Andry: "L’orthopédie ou 1’art de
préve-nir et de corriger les difformités...", i
hvilket han visserligen ej fattar området för den
ortopediska verksamheten med ofvan i definitionen
nämnda, senare fixerade organbegränsning, men med
hvilken, då ju kroppens form närmast betingas af
skelettets och muskelmassans förhållande, det dock
hufvudsakligen sammanfaller. Själfklart är, att
dessa, oftast lätt iakttagbara afvikelser från ett
normalt kroppsförhållande allt ifrån de terapeutiska
sträf-vandenas första dagar ha sysselsatt läkarna. Så
möter man redan hos Hippokrates och Galenos goda
beskrifningar på flera deformiteter äfvensom försök
att medelst gymnastik och maskinella anordningar råda
bot. Lång är sedan listan på de förtjänte män, som
riktat vetenskapen med sina rön. Här må nämnas Glisson
med sitt arbete öfver engelska sjukan (1660), Pott,
som skrifvit om puckelryggen (1779), Ling, den svenska
gymnastikens fader, Delpesch, som 1830 utgaf ett
såväl teoretiskt som praktiskt betydelsefullt arbete,
V. Meyer och Henke samt framför allt K. F. Wolff,
hvilkas namn äro knutna vid undersökningar rörande de
statiska och mekaniska lagarna för skelettet och dessa
krafters influens på benstrukturen. Ortopedien hade
tidigare i sin terapi hufvudsakligen varit hänvisad
till icke operativa metoder. Visserligen visa Little
och Stromeyer genom sina tenoto-mier (sensnitt),
Langenbeck och Ollier genom sina osteotomier
(bengenommejsling) vägen, men det är dock först
antiseptikens och narkosens fulländning, som skaffar
den operativa terapien möjligheter till en utveckling
under de oss närmast liggande årtiondena, säkert
ej drömd af föregående generationer. Här tränga sig
namnen. Nämnas må blott Hoffa, Lorens, Lannelongue,
Menard, Phelps, Co-divilla. Äfven en icke-läkare
bör nämnas bland ortopediens stora namn, Hessing,
hvars fulländade bandageteknik betecknar ett stort
steg framåt i detta hänseende.
Kroppens stödje- och rörelseorgan utgöras af
skelettet, hvars delar, benen, inbördes äro förenade
genom förbindelser, ledgångar, som på olika sätt och
i växlande grad tillåta rörlighet
mellan desamma, samt af musklerna, hvilka genom
sin kontraktionsförmåga kunna å ena sidan fixera
ledgångarna så, att skelettet kan fullgöra sina
stödjande uppgifter, och å andra sidan för olika
ändamål åstadkomma rörelser i ledgångarna. Musklernas
verksamhet beror af och sammanhålles genom vissa delar
af det cerebrospinala nervsystemet. Genom sjukdomar
eller skador framkallade eller medfödda rubbningar
i eller bortfall af delar i dessa organkomplex
utgöra föremål för ortopedens verksamhet. Så
medför den s. k. akuta barnförlamningen genom
förstöring af vissa element i muskelnervbanan samt
däraf följande muskelförtvining alltefter graden
en nedsatt eller upphäfd funktion i de angripna
delarna af kroppen, eller kan bortfallet af endast
enstaka muskelgrupper kring en ledgång åstadkomma
en böjställning i leden (kon-traktur). Sjukdomar
i öfre delarna af muskelnervbanan kunna framkalla
en med ökad spasm parad förlamning, ofta åtföljd af
kontrakturer i ledgångarna, hvilket tillstånd i hög
grad försvårar extre-miteternas brukbarhet. Sjukliga
processer, t. ex. tuberkulos och rachitis (engelska
sjukan), i skelettdelarna, hvilka förstöra
deras efter mekaniska uppgifter noga till sin
struktur afpassade massa, framkalla deformering
af desamma. Ex.: den af tuberkulos i kotkropparna
framkallade puckelryggen, den rachtiska snedryggen,
de likaledes af rachitis framkallade böjningarna i
lår och underben. Sjukdomar i lederna (tuberkulos,
"reumatism", dröppel m. m.) upphäfva eller minska
dessas rörlighet och orsaka ofta ett fastläsande
i från normal medelställning afvikande position
(kontrak-tur). Skador (traumata) kunna i stödje- och
rörelseorganen framkalla likvärdiga rubbningar. Bakom
deformiteterna ligga dock i många fall icke
sjukdomsprocesser af nu antydd eller annan art eller
spela ej förstahandsroll som utlösande faktor. Ett
ensidigt, långvarigt fixerande af en led eller ett
system af leder i en viss ställning (habituell)
eller ett ofta upprepadt, långvarigt excentriskt
belastande af en ledgång, t. ex. under uppbärande af
kroppen, kan enbart medföra en deformering, i det att
skelettet och dess ledytor reagera mot detta med en
omgestaltning af sin massa, särskildt sedan muskler
och ledband genom öfveransträng-ning nedsatts i sin
funktionsförmåga. På så sätt uppkomma vissa former af
skolios, kobenthet, plattfot m. m. För vissa former af
medfödda deformiteter kan man ej påvisa någon yttre
orsak, utan får man antaga primära rubbningar under
utvecklingen. De vanligaste medfödda deformiteterna
äro klumpfot och höftledsluxation (ledhufvudet saknar
sitt normala fäste mot bäckenet).
Den närmast liggande uppgiften för ortopedisk
läkekonst vid deformiteter är att hafva desamma, att
göra det krokiga rakt (grek. orthors). Då emellertid
de mekaniska eller andra krafter, som verkat
deformerande, i många fall ej låta sig borttaga, blir
det ortopediens uppgift att vidtaga åtgärder eller
gifvande hjälpmedel mot ett återfall (reci-div). Mest
välsignelsebringande blir ortopedien, när den som
sitt mål uppställer att hos det växande släktet eller
eljest förebygga uppkomsten af deformiteter. Så
bli de ortopediska sträfvandena ett viktigt led i
den fysiska vården. Vid funktionsrubbningar genom
bortfall af vissa för kroppens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
