- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1003-1004

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oskar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ny tullagstiftning i frihandelsvänlig riktning, om
grundskatteförenkling, om läroverksorganisationen. Men
motstånd restes från olika håll, regeringens
anslagskraf måste afprutas, och de flesta förslagen
fingo falla. Representationskommitténs förslag
endast öfverlämnades till riksdagens kännedom till
de liberales stora harm. Då inträffade som ett slags
följd af februarirevolutionen i Paris de tämligen
meningslösa marsoroligheterna i Stockholm. Konungen,
påverkad, säges det, af drottningen och Henning
Hamilton, ansåg sig böra vidtaga en nästan fullständig
ministärförändring, och den nya ministären räknade
ett par som liberala betecknade medlemmar. Dess
hufvuduppgift blef att utarbeta och för riksdagen
framlägga ett nytt representationsförslag. Redan
före riksdagen hade emellertid konungens ståndpunkt
undergått en väsentlig förändring. Hans moderata
reformpolitik hade ej rönt det erkännande han väntat
å liberalt håll, medan den på samma gång aflägsnat de
konservative. Regeringen, t. o. m. O. personligen,
började med hätskhet angripas i pressen, och snart
hörde man yttranden af konungen anföras, att han
vaknat ur sina illusioner, att de liberale kastat
masken för tidigt, att han märkt, huru de ville
åt konungamakten. Det nya representationsförslaget
möttes af skarp kritik från både konservativt och
liberalt håll, och redan före 1850 års riksdag var
det kändt, att O. personligen ej längre höll på
detsamma. Det blef också förkastadt, och konungen
hördes förklara, att han velat framlägga ett
förmedlande förslag, men när det blifvit så illa
mottaget och regeringens af sikter så misstydda,
skulle ingen mänsklig makt förmå honom att framlägga
ett nytt, om han än lefde i hundra år. De mera
liberale medlemmarna af ministären utträdde
snart och ersattes af strängt konservativa. En
svår sjukdom afbröt därjämte 1852 O:s verksamhet,
men redan följande år kunde en ny verksamhetsperiod
vidtaga. Representationsfrågan affördes tills vidare
från programmet, sedan ett af grefve Lagerbielke
framlagdt förslag på riksdagen 1853–54 blifvit
förkastadt, och man grep sig i stället an med
de ekonomiska reformerna. Sistnämnda riksdag blef
epokgörande både i afseende på brännvinslagstiftningen
och statens järnvägspolitik, och för båda frågornas
lösning intresserade sig O. personligen. Ett första
förslag om grundskatteförenkling antogs därjämte af
riksdagen. Efter densamma ombildades ministären i en
mera moderat-liberal riktning, och påföljande riksdag
blef äfven den i hög grad en järnvägsriksdag. I fråga
om tullagstiftningen togs därjämte ett betydande
steg i frihandelsriktning. En kunglig proposition
om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder antogs
af riksdagen, och regeringen framlade en proposition
om utvidgad religionsfrihet, som likväl endast ledde
till konventikelplakatets upphäfvande. När nästa
riksdag sammanträdde, voro 0:s krafter redan brutna.

Utrikespolitiken blef särskildt ett område för
O:s verksamhet. Till viktigare depescher eller
instruktioner uppsatte han själf gärna koncept och
var Sveriges egentlige utrikesminister; de, som buro
titeln, voro endast hans biträden. Redan efter ett
par år sattes hans förmåga på prof. Den nyvaknade
skandinavismens vågor hade gått högt på studentmötet
i Köpenhamn 1845, och O. omfattade
snart denna rörelse med sympati. Redan under den
danske konungen Kristian VIII:s lifstid skedde ett
närmande mellan de båda konungahusen, och ömsesidiga
besök aflades. När därefter kort efter Fredrik VII:s
tronbestigning (1848) det schleswig-holsteinska
upproret utbröt och både Tyska förbundet och
Preussen understödde de upproriske, förklarade O.,
att de förenade rikena ej med lugn kunde åse saken,
om Jylland och de danska öarna hotades. En konvention
om hjälpsändning afslöts med Danmark, en svensk-norsk
armékår sammandrogs, en mindre del öfverfördes till
Fyn, och Jylland utrymdes snart af de tyska trupperna,
men från hvarje aktivt deltagande i kriget afhöll
sig O., under förutsättning att de egentliga danska
områdena icke ånyo hotades. Under tiden begaf han
sig själf ned till Malmö och skötte personligen de
underhandlingar, som ledde till stilleståndsfördragen
2 juli och 26 aug. 1848. Kriget utbröt på nytt
1849, men en preliminär fred afslöts 10 juli,
och under det nya vapenstilleståndet hölls norra
Schleswig besatt af svensk-norska trupper. Sedan
definitiv fred ingåtts, deltog därefter Sverige
i de förhandlingar, som ledde till uppsättande af
de s. k. Londonprotokollen 1850 och traktaten 1852,
som afsågo bevarande af det danska rikets integritet
och ordnande af den danska tronföljden. Det var
en mycket klok och försiktig politik O. icke utan
framgång fört; huruvida de slutliga resultaten
motsvarade hans innersta önskningar, må dock lämnas
därhän. Det snart utbrytande Krimkriget ställde ännu
större kraf på 0:s diplomatiska finess. Visserligen
afgafs för de förenade rikenas räkning i dec. 1853
en neutralitetsdeklaration (en lika lydande från
Danmarks sida), men redan 1854 började påtryckningar
från västmakternas sida i syfte att få Sverige-Norge
med i kriget. O. var i och för sig icke obenägen för
saken, men uppställde som villkor, att kriget från
att ha varit orientaliskt skulle bli europeiskt, att
Österrike skulle komma med, att Finland borde lösgöras
från Ryssland m. m. De underhandlingar, som nu följde,
leddes af konungen personligen. Under tiden förgick
månad efter månad, tills slutligen västmakterna kommo
med de förslag, som ledde till traktaten 21 nov. 1855
("Novembertraktaten", se d. o.). Nu hade man fått
garantier mot hvarje förlust i landområde, Sveriges
deltagande i kriget tycktes vara nära förestående,
men så kom helt oväntadt freden i Paris. De önskningar
0. under fredsunderhandlingarna lät framställa blefvo
endast i ringa mån tillgodosedda genom deklarationen,
att Ålandsöarna ej vidare skulle befästas. Det
var ett magert resultat, men en annan sak tycktes
vara uppenbar, den nämligen, att ett mycket spändt
förhållande inträdt till Ryssland. Under denna
situation inledde O. på fullt allvar en skandinavisk
politik, ej utan hvarje tillskyndan från Fredrik
VII:s sida. Hans uppträdande under studentmötet
1856 gaf ett tydligt vittnesbörd om den ändrade
kursen. Hemliga underhandlingar drefvos under
hösten i Paris, och inom årets slut tycktes man
fått visshet om, att hvarken Frankrike eller England
skulle motsätta sig en skandinavisk union. Hemliga
förhandlingar drefvos äfven i Köpenhamn genom
den särskildt för detta ändamål ditsände och af
O. personligen instruerade ministern K. A. Virgin,
som trädde i förbindelse med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:32:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free