Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1009
Oskar
1010
gen varit som unionskonung. Han ville främja allt
för de båda folkens gemensamma syften, men ej regera
ensidigt ur svensk eller norsk synpunkt. Sökte han
att som unionskonung göra sin största insats, blef
han ock på detta område djupare än eljest utsatt
för besvikelse. Endast på ett fält, det ekonomiska,
stärktes unionen under perioden 1874-95 genom
mellanrikslagen (se d. o.). Ståt-hållarfrågan, som
under Karl XV :s regering vållat så mycken strid,
löstes genom eftergift för de norska krafven. Om en
annan programpunkt, som den norska vänstern ville
häfda, nämligen statsrådens tillträde till stortingets
förhandlingar, ut-bröto lifliga strider. Frågan fick
äfven därigenom stor betydelse, att den vidgades
till ett spörsmål, huruvida stortinget kunde mot
konungens vilja företaga ändring i det ursprungliga
unionsdokumentet, den’norska grundlagen. Genom 1883-84
års händelser, då den norska högerregeringen betvangs
genom riksrätten och slutligen en parlamentarisk
ministär under Sverdrup fick ledningen, bröts den
norska konungamaktens ställning. I ett diktamen sökte
konung 0. försvara sina kungliga prerogativ, men det
hade mest betydelse som en vanmäktig opinionsyttring,
hvilken likväl säkerligen för all fram-
Oskar II, målning af A. Zorn, 1898.
tid skall bli af betydelse vid bedömandet af dessa
förhållanden. På grund af bristande stöd såväl från
norskt håll som från Sverige förmådde ej konungen att
upprätthålla sin ställning. Utgången af vetostriden
ter sig nu som utslagsgifvande för unionens hela
utveckling: den afgörande kampen fördes då. De
följande unionspolitiska striderna betydde blott
en unionens afveckling, hvarvid i vissa etapper
upplösningen af unionsbanden genomdrefs. Konung 0:s
betydelse synes närmast ha varit af förmedlande
art. Han kunde ej och ville ej uppge tanken att
inom unionen nå en öfverenskommelse, ehuru försöken
gång efter annan strandade. Utan hans mäklande,
öfvertalande statskonst förefaller det, som om unionen
tidigare skulle ha brutits. Under en kraftigare
ledning än hans kunde måhända utgången blifvit en
annan. Vid det ena tillfället efter det andra sökte
0. genomföra en lösning af de brännande frågorna,
som alltmera samlade sig kring unionens kärnpunkt,
den gemensamma utrikespolitiken och formerna för
dess utöfning. 1891 upptog 0. sålunda, då läget
syntes honom gynnsamt, den fråga, som 1886 fallit,
om ombildning af den ministeriella konseljen. Under
1895 års farliga kris, då spänningen mellan de
båda folken var synnerligen hotande, torde 0:s
förmedlande statskonst i hög grad bidragit till
den lyckliga utgång krisen tog. 1905 torde han ej
ha fattat styrkan af den antiunionella strömningen
i Norge. Icke ens sedan stortinget 7 juni förklarat
honom satt ur funktion som norsk konung och unionen
sålunda bruten, tyckes han ha öfvergifvit hoppet
om en stor anslutning från folket i bygderna, men
omröstningen 13 aug. gjorde slut på allt hopp. Dock
höll han liksom förut den mångenstädes i Sverige
uppflammande krigsifvern i tygeln och förvärfvade
sig därigenom hos fredsvännerna jorden rundt varmt
erkännande. Sedan han genom proklamation 26 okt. 1905
erkänt Norge som en från unionen med Sverige skild
suverän stat, ändrade han sitt valspråk till "Sveriges
väl". (Om de svensk-norska unionella förhållandena
se vidare Sverige-Norge.)
Det inrikespolitiska läget i Sverige under 0:s
regering betecknades genom striden mellan de båda
kamrarna. Den politiska utvecklingen gick på grund
häraf mycket långsamt. I stället för den stora
reformpolitik, som man väntat efter 1866, kommo andra
förhållanden. Striden om de stora frågorna, till en
början om försvaret och grundskatterna, senare om
tullarna och slutligen rösträttsstriderna, togo under
stora perioder lejonparten af intresset från andra
viktiga samhällsspörsmål. Frågan om härordning och
grundskatter sammankopplades 1873 genom den bekanta
"kompromissen" (se d. o.), som under ett årtionde
fullständigt omöjliggjorde alla försök till försvarets
utveckling. Först 1885 lyckades man nå ett första
resultat, som sedan fullföljdes 1892 för att i sin
tur lämna rum för 1901 års härordning, som ställde
försvaret på fullkomligt ny grund. Denna utveckling
afbröts i slutet af 1880-talet af den lifliga
kampen om tullpolitiken, om skydd för jordbruket
genom lifsmedeltullar och för industrien genom tull
på industrivaror. När tullskyddets män vunnit den
afgörande segern 1888, uppstod frågan om, huru de
stora nya statsinkomsterna skulle användas. I ett
bekant diktamen af 12 okt. 1888 angaf konung 0.,
som principiellt var en anhängare af frihandeln, sina
synpunkter; därvid framhöll han särskildt skyldigheten
för statsmakterna att söka genom ålderdomsförsäkring
bispringa de kroppsarbetande klasserna. Uttalandet
var af betydelse, dels därför att det bar vittne om
konungens sinnelag, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
