Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 1025-1026 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oskars hamn ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Genom en palatsrevolution kom han dock redan i början
af 1618 på tronen. Han kämpade olyckligt med Polen
och mördades i maj 1622 vid ett janitscharuppror,
hvarefter Mustafa I åter vardt sultan. – 3. O. III
efterträdde 1754 sin broder Mahmud I och regerade
till 1757.
(L. M. B.)

Osman Digna (af arab. dikn, skägg), mahdisthöfding
i Sudan, f. på 1830-talet, tillhörde en urspr. från
Konstantinopel inflyttad släkt, som sedermera gift
sig in i Hadendua-stammen, till hvilken O. därför
räknade sig. Han var slafhandlare i Sauakin och slöt
sig till följd af regeringens antislafveripolitik
till Mahdin (se Muhammed Ahmed), som 1883 utnämnde
honom till emir. Han härskade hårdhändt i Öst-Sudan
och ledde med stor duglighet, om ock med växlande
framgång, kriget vid Röda hafvets kust, ofta hotande
Sauakin, tills han 19 febr. 1891 af engelsmännen
fördrefs från sitt hufvudkvarter i Tokar. Äfven
under krigets nästa skede (1896–98) opererade O. i
Öst-Sudan; han räddade sin person undan det allmänna
nederlaget 1898–99, men blef gripen 19 jan. 1900
vid Djebel Warriba och hölls sedan fången i Rosette.
H. B-n.

Osmaner är det historiska och etnografiska
namnet på turkarna i Europa och Mindre Asien,
härledande sig från tatarkanen Ertogruls äldste son,
Osman I (se föreg. art.). Sedan denne efter den
siste seldschuksultanen Ala-ed-dins fall (1300)
bemäktigat sig en stor del af det seldschukiska
riket, erhöllo nämligen hans egen oguziska stam
och småningom därefter alla andra med denna närmare
befryndade stammar i det nybildade osmanska riket
namnet osmanli ("osmansk", "osman"). I etnografiskt
hänseende tillhöra således osmanerna den turkiska
gruppen af den uralaltaiska folk- och språkstammens
altaiska gren. – Om de nuv. osmanerna, deras antal
och lefnadsförhållanden se Turkiet. – Ordet
osmanli begagnas äfven i Europa dels i allmänhet
likbetydande med osmaner, dels oftare som särskildt
namn på det europeisk-turkiska tal- och skriftspråket
till skillnad från andra turkiska språk i Asien.
H. A.*

Osman ibn Faudani. Se Haúsa, sp. 104.

Osmanié-orden, turkisk orden. Se Ordnar, sp. 839.

Osmanli. Se Osmaner.


Osman-Nuri pascha ghasi, turkisk
fältmarskalk, f. 1832 i Mindre Asien, d. 4 april
1900, utnämndes 1854 till officer vid kavalleriet,
deltog i Krimkriget, i bekämpandet af drusernas uppror
(1860) och af upproret på Kreta (1867) samt blef 1871
öfverste. Han var därefter med i fälttåget till Jemen,
blef 1874 brigadgeneral (liva), 1875 divisionsgeneral
(ferik) och fick 1876, då kriget med Serbien utbröt,
befälet öfver Viddin-kåren. Först af alla grep han
till offensiven, tog serbernas ställning vid Saitschar
och segrade vid Isvor, med
anledning hvaraf han utnämndes till muschir
(generalbefälhafvare). Sedan ryssarna 1877 efter
krigsutbrottet öfvergått Donau, fick O. befallning
att med Viddin-kåren rycka österut. Han gick då
obemärkt af ryssarna till den i en vägknut liggande
staden Plevna, där han tog en ställning, som genast
befästes. Ryssarnas misslyckade anfall 20 och 30
juli ådagalade Plevnas betydelse, och O., som fick
förstärkningar och förråd från Sofia, inrättade åt
sig där ett starkt befäst läger. Sedan ryssarna 11
sept. förgäfves sökt taga Plevna med stormning,
öfvergingo de till inneslutning af den bakom de
allt starkare befästningarna stående turkiska armén,
som efter ett afslaget utfall 10 dec. tvangs till
kapitulation. O., som för sitt glänsande försvar fick
namnet ghasi ("den segerrike"), fördes som krigsfånge
till Ryssland. Efter sin återkomst 1878 fick han det
svåra uppdraget att ombilda turkiska armén i Europa
och utnämndes snart till krigsminister (seriasker). I
denna befattning, som han med ett års afbrott (1880)
utöfvade till sept. 1888, satte O. sig envist emot
alla de uppgjorda förslagen till krigsväsendets
ombildning. Han blef därefter palatsmarskalk och
generaladjutant. C. O. N.

Osmanska riket. Se Turkiet.

Osmanska språket. Se Turkiska språket och
litteraturen.

Osmanthus Lour., bot. Se Te.

Osmaz l. Osmazom [-åm; af grek. osmasthai, lukta],
kem., ett af Thouvenel 1778 benämndt ämne, som
skall förorsaka lukten och smaken på köttsoppa
och köttextrakt. Det beskrifves som ett amorft,
gulbrunt, delikvescerande ämne och är utan tvifvel
en blandning af flera organiska föreningar. – Ordet
osmazom har man vidare användt för att beteckna de
ämnen, som ge särskildt fin, god smak och vällukt
(arom, bouquet) åt stekt kött, vildt och diverse
andra anrättningar samt åt rå frukt m. m. Hvarje
sådant närings- eller njutningsmedel skulle ha sitt
särskilda "osmazom". Det skulle vara den högre
kulinariska konsten allena förbehållet att kunna
tillaga födan just så, att detta "osmazom" kom att
göra sig kraftigt gällande; därvid var födan mest
lättsmält o. s. v. De smak- och aromgifvande ämnena
i födan äro af mycket växlande beskaffenhet och
delvis ännu okända. Genom att benämna dem "osmazom"
är intet vunnet i fråga om kunskap ang. deras kemiska
eller fysiologiska natur. Namnet är numera hos oss,
äfven i vetenskaplig litteratur, alldeles obrukligt,
för de fleste fullständigt okändt.
H. E. C. G. S.

Osmazom. Se Osmaz.

Osmerus, zool. Se Nors.

Osmia Latr., zool. Se Megachilinæ.

Osmiridium, miner., en i hexagonala, små,
taf-velformiga kristaller förekommande, endast med
svårighet smidbar förening af grundämnena osmium
och iridium, som har tennhvit till blygrå färg,
metallglans och eg. v. 19,3-21,i. De båda grundämnena
förekomma i mineralet i växlande proportioner: från
Ir30s (ljust osmiridium, nevjanskit) till IrOs4 (mörkt
iridosmium, syssertskit). Den förra har blifvit funnen
vid Kusjvinsk och Nevjansk i Ural samt i Brasilien,
den senare vid Syssertsk i Ural och i Kalifornien. Den
ljusa varieté ten är för blåsrör oföränderlig; den
mörka blir svart och luktar starkt af osmium. Utom
iridium och

20 b. 33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>