- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1027-1028

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oskars hamn ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1027

Osmium-Osmotiskt tryck

1028

osmium innehåller mineralet
äfven rhodium och rutenium.
Ant. Sj.*

0’smium (af grek. osmé, lukt, med hänsyn till
osmium tetraoxidens karakteristiska lukt), kem.,
farm. med., metalliskt grundämne, som i små mängder
förekommer tills, med platina och i förening med
iridium utgör mineralet osmiridium (se d. o.) och
iridosmium (syssertskit). Man vinner osmiummetallen
ur de destillat, som erhållas vid kokningen af
platinamalmen med kungsvatten eller vid upphettning af
råa iridiumkloridlösningar med salpetersyra. Osmium,
som upptäcktes 1803 af Tennant, är en blåaktigt
hvit, ytterst hård metall, med eg. v. 22,48. Dess
atom vikt, som tecknas Os, är 190,9. Osmium är
äfven vid stark hvitglödgning osmältbart och
har därför af Auer von Welsbach 1904 införts i
glödlampsindu-strien, osmiumlampor (se Glödlampa,
sp. 1351). Den oxideras lätt vid upphettning i luft
och ger därvid en mycket flyktig tetraoxid. Osmium
har mycket växlande mättningsvärden och ända till
fem oxider. Viktigast af osmiums föreningar är
osmiumtetraoxid 1. osmium-syreanhydrid, Os04, som
vanligen kallas osmiumsyra 1. ofverosmiumsyra och
bildar vackra gulhvita kristaller, som smälta redan
vid 100° och vid vanlig temperatur förflyktigas
likt kamfer. Dess ångor lukta likt klor och inverka
ytterst häftigt på alla organiska väfnader, i
synnerhet slemhinnorna. Många organiska väfnader
reducera öfverosmiumsyran, hvarför dess lösning
användes i den mikroskopiska tekniken till härdning
och färgning af organ, hvarvid genom reduktion fina
svarta korn af osmiummetall afskiljas i väfnaderna;
särskildt svartfärgas fett på detta sätt. Preparatet
har i form af l proc. lösning i dos af 3 till 10
mg. användts till insprutning invid nerver mot svår
neuralgi (ischias, ansiktsneuralgi) samt i elakartade
svulster. Några allmänna giftverkningar ha därvid
ej försports, då medlet reduceras och fälles ut på
injektionsstället. P. T. C. (H. E. C. G. S.)

Osmiumlampa. Se Glödlampa, sp. 1351.

Osmiumsyra, kem. Se Osmium.

OsmodeYma, zool. Se Guldbaggar.

OsmöS (grek.; stötande, trängande), fys.,
egenskapen hos vätskor och däri lösta kroppar att
genomtränga tunna hinnor af oorganiskt eller organiskt
ursprung. Denna kan påskyndas af elektriska krafter
(se Elektrisk endosmos). För att framhålla egenskapen
af genomträngande kallar man osmos stundom diosmos (se
d. o.). Vanligen företagas de osmotiska försöken så,
att vätskan eller lösningen i fråga hälles i ett kärl,
som tillslutes med den hinna (membran), som skall
undersökas. Kärlet vändes så, att vätskan täcker
hinnans ena yta, och nedföres i en annan vätska,
så att denna berör hinnans andra yta. Tränger då den
yttre vätskan eller en däri löst kropp in i kärlet,
talar man om endosmos (af grek. endon, inom); vandrar
åter en kropp genom hinnan ut ur kärlet, om e x o
s-mos (af grek. exo, utanför). Exosmosen användes i
s. k. dialysatorer (se D i a l y s) för utskiljande af
kristalliserbara kroppar ur lösningar, som innehålla
s. k. kolloider, bland hvilka ägghvitekrop-parna
(proteinerna) intaga den viktigaste platsen (se D i
f fusion 1). Nedsänkes en cell eller cellsamling l
en vätska af samma osmotiska tryck (se

d. o.) som cellinnehållet, så vandrar vatten hvarken
in eller ut genom cellmembranen. En sådan vätska är
för celler hämtade från djurkroppen, t. ex. röda
blodkroppar, en koksaltlösning innehållande 0,9
procent koksalt. Denna lösning spelar en synnerligen
stor roll vid fysiologiska försök och kallas
fysiologisk koksaltlösning. (Se Koksaltlösning.)
S. A-s. Osmotiskt tryck (se Osmos), fys.,
kem., fysiol. I naturen förekomma åtskilliga
s. k. semipermeabla membraner, d. v. s. sådana
skiljeväggar, som släppa igenom en del af en
blandning, men ej andra delar däraf. Så släpper
t. ex. den lefvande cellens vägg igenom vatten ur
en omgifvande lösning, men ej däri upplöst salt; ej
heller släpper den ut de i cellsaften lösta salter,
syror eller ägghvitekroppar, men stundom dess vatten
till den omgifvande lösningen. Den tyske fysiologen
Traube lyckades åstadkomma oorganiska semipermeabla
membraner af liknande egenskap, d. v. s. med
förmåga att släppa igenom vatten, men ej däri lösta
kroppar. Till detta ändamål lämpar sig bäst en hinna
af ferrocyankoppar, som bildas vid gränsytan mellan
en lösning af ett kopparsalt (t. ex. kopparvitriol)
och ferrocyankalium (gult blodlutsalt; se Koppar). För
att hinnan skall få ett stöd och därigenom tåla yttre
tryck, brukar man fälla ut densamma ini en porös
lerplatta. Ett kärl, hvars vägg delvis består af en
dylik hinna (den öfriga delen består af glas eller
annat ogenomträngligt material), är en artificiell
cell. Fylles denna med en lösning, exempelvis af l
proc. rörsocker i vatten, och nedsättes i vatten,
så sträfvar sockret att blanda sig med vattnet (se
D i f fusion). Men detta kan icke ske därigenom, att
sockermolekylerna gå genom hinnan ut i det omgifvande
vattnet, ty hinnan släpper ej igenom sockermolekyler,
utan vattnet måste intränga utifrån in i cellen
(osmos). Nu kan man å andra sidan genom att använda
tillräckligt tryck ini cellen (som till detta ändamål
är försedd med en manometer) pressa ut vatten ur
dess sockerlösning. Ett visst tryck (som afläses
på manometern) är tillräckligt att hålla jämvikten
mot vattnets inträngande, och detta kallas den
ifrågavarande lösningens osmotiska tryck. Botanisten
Pfeffer fann på detta sätt, att 1-procentig
sockerlösnings osmotiska tryck är 0,6? atmosfärer. För
2-procentig lösning är det osmotiska trycket
nära dubbelt så stort. Växtfysiologen De Vries i
Amsterdam och djurfysiologen Hamburger i Utrecht (nu i
Groningen) gjorde med hjälp af lefvande celler många
mätningar å storleken af det osmotiska trycket hos
lösningar. Ur det sålunda samlade materialet härledde
van’t Hoff den ytterst viktiga lagen, att en lösnings
osmotiska tryck är precis så stort som gastrycket af
den gas, som innehölle den lösta kroppen i gasform i
samma volym, som lösningen intar. Denna sats ledde
van’t Hoff till ytterst vidt-gående konsekvenser,
hvarigenom osmotiska tryckets proportionalitet mot
skillnaden mellan lösningens och lösningsmedlets
fryspunkter (den s. k. fryspunktsnedsättningen) eller
mellan deras kokpunkter (kokpunktshöjningen) eller
ock mellan deras ångtryck (ångtrycksnedsättningen)
fastställdes och blef sålunda hufvudsatsen i hans
teori, som tillsammans med den elektrolytiska
dissociationsteo-rien bildar grundvalen för teorien
om lösningar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:30 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0554.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free