Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ostindisk arrow ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en hvirfvelrörelse, åstadkommen genom en mängd små
cilier eller flimmerhår, med hvilka gälarna äro
besatta. Man har nyligen visat, att hufvudnäringen,
egendomligt nog, icke utgöres af de vanliga, mindre
organismer, som svärma omkring i hafvet, utan af små
alger (diatomacéer), som lefva på bottnen. Flera arter
äro värderade som födoämne för människan. Främsta
rummet intar i detta fall den som läckerhet ansedda
vanliga ostran, O. edulis L., som tillhör Atlanten
och därtill gränsande haf samt Medelhafvet och är den
enda hos oss förekommande arten. Vid svenska kusten
förekomma ostron blott i Bohus län ned till trakten
af Marstrand, fastän numera i mycket ringa antal. Vid
norska kusten gå de upp till omkr. 66° n. br. (Tjötö
i Nordland). I Danmark finnas ostron ända ned
till ön Anholt i Kattegatt och Horsensfjorden
på Jyllands östkust (fastän i mycket ringa antal)
och i Limfjorden. Det är i sistnämnda fjord, som
de egentliga ostronbankarna förekomma. I Stora Belt
och i Östersjön, där ostron, att döma af subfossila
bankar, i urtiden funnits, träffas de icke numera,
och upprepade försök att inplantera dem ha städse
misslyckats. Salthalten är nämligen där för låg. –
Ostronen synas för att fortplanta sig och trifvas
fordra vatten af omkr. 2 1/2–3 proc. salthalt och
en hög temperatur. De äro ömtåliga för köld och
uthärda blott kort tid i en temperatur af O till
-1°. Ostronen förekomma talrikt tillsammans på för
dem lämpliga platser, ostronbankar. Vissa arter äro
skildkönade, andra, såsom våra ostron, samkönade,
d. v. s. samma individ frambringar en tid ägg, en
annan tid sperma. Antalet ägg är högst betydligt. Hos
en utvuxen vanlig ostra beräknar man omkr. 1
mill. ägg, och somliga forskare anse, att antalet väl
kan beräknas till 2–5 mill. Hos våra ostron genomgår
ynglet sina första utvecklingsstadier i rummet mellan
manteln och gälarna och lämnar moderdjuret vid en
storlek af 0,15 till 0,18 mm. De äro då försedda med
två ytterst tunna, oförkalkade skal; främre delen är
tydligt afsatt från den bakre och försedd med en krans
af flimmerhår, som dels äro rörelseorgan, dels bidraga
till att hvirfla födan till munnen. Huru länge detta
s. k. "svärmyngel" simmar omkring, är ej fullt utredt,
enligt några uppgifter endast några timmar, enligt
andra några dagar. Troligen är tidens längd beroende
på åtskilliga omständigheter, bl. a. huru snart ynglet
träffar lämplig plats att fästa sig på. Temperatur
och salthalt spela säkert också en roll. Tiden
för ynglets framkomst, eller "svärmningstiden",
synes vara beroende på temperaturen i vattnet och är
därför olika på olika platser. I allmänhet tyckes den
inträffa under juni–aug. Efter svärmningstidens slut
måste ynglet, om det skall kunna utvecklas vidare,
finna en tjänlig plats att fästa sig på. Denna kan
under naturliga förhållanden vara stenar, klippor,
skal af andra musslor eller andra fasta föremål,
antingen dessa befinna sig på bottnen eller närmare
ytan. Vid artificiell ostronodling utsättas särskilda
"samlare" för svärmynglet (se Ostronodling). Efter
fastsättningen börjar ynglet afsöndra ett verkligt
kalkskal, samtidigt som flimmerhåren försvinna.
Ostronens fortplantningsförmåga är ej så stor, som
man af det stora antalet ägg kan förmoda. Enligt
Möbius kan man beräkna, att omkr. 44 proc. af
alla fullvuxna ostron lämna svärmyngel. Men
af hela det oerhörda antal yngel, som 1,000
ostron frambringa, beräknar han, att högst 421
komma till full utveckling. Ogynnsam väderlek
under fortplantningstiden förorsakar äfven, att
tillgången på "svärmyngel" vissa år är jämförelsevis
obetydlig. Ostronens tillväxt är mycket olika på
olika kustområden och häraf betingade olikheter i
existensvillkor. I våra nordiska farvatten torde
2–3 cm. vara den ungefärliga storlek, som ostronen
uppnå under första lefnadsåret; större är den
vid Frankrikes kust och i Medelhafvet. Hos oss i
norden anses ostronen fullvuxna vid 8–9 cm. och en
ålder af 5–6 år. Efter den tiden växa de långsamt
och obetydligt, men kunna dock bli intill 12 cm. I
Medelhafvet (vid Spezia) kunna de däremot nå 14–15
cm. vid en ålder af 3 år. I Medelhafvet räknar man
flera arter, af hvilka dock blott en på djupt vatten
lefvande art, O. cochlear, torde vara en verkligt
skild art. I Svarta hafvet finnes, i synnerhet
vid sydkusten af Krim, en varietet af vanliga
ostran, O. edulis var. adriatica. De portugisiska
ostronen (O. angulata) äro olika och till smaken vida
underlägsna vanliga ostran. I Nord-Amerika har man två
ostronarter: amerikanska ostran, O. virginica Gmelin,
och kaliforniska ostran, O. lurida Cpr. Den förra
förekommer längs Nord-Amerikas östkust med undantag
af Maine och Florida, den sistnämnda tillhör blott
Stilla hafvets kuster. Af O. virginica förekomma
flera varieteter, bland hvilka en nordligare,
i synnerhet i trakten af New York förekommande,
form, O. borealis, ansetts som särskild art, men
antagligen är endast en varietet. Den uppnår icke
samma storlek som hufvudformen virginica. Amerikanska
ostran är betydligt större än vår och når en längd
af ända till 45 cm., med 9 cm. bredd. Den har
sålunda en mera långsträckt form, mot låset starkt
tillspetsad. Den kan f. ö. skiljas från våra ostron
därpå, att muskelfästena för skalens slutmuskler
äro mörkvioletta. Som rå anses den underlägsen den
europeiska, men däremot bättre än denna som kokt och
inlagd (i hermetiskt tillslutna kärl). Amerikanska
ostran är i olikhet med vår skildkönad, och ynglet
utvecklas icke som hos denna uti gälhålan, utan
äggen lämna genast vid sin mognad moderostran
samt befruktas ute i vattnet liksom fiskarnas
ägg. Amerikanen Brooks, som först undersökt
amerikanska ostrons utveckling, har beräknat, att
hos en större östra af denna art finnas omkr. 60
mill. ägg. Dessa ha dock ännu större faror att
öfvervinna, så att denna arts verkliga fruktsamhet
torde ej synnerligen öfverträffa den europeiska
ostrans. I Japan förekommer en annan art, O. cucullata
Born., som där spelar samma roll som O. edulis hos
oss. Se vidare under Ostronfiske och Ostronodling.
Ostronens geologiska utbredning. De äldsta formerna
förekomma i bergkalken. Den största artrikedomen
uppnår släktet i kritsystemet, med bortåt 300
arter. Former med rakt inrullad hvirfvel uppföras som
undersläktet Gryphæa (se d. o.) och sådana, hvilkas
hvirfvel är snedvriden, såsom Exogyra. Släktet lämnar
många karakteristiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
