Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ostronbank ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledfossil, i synnerhet i jura- och kritsystemen;
så t. ex. Gryphæa arcuata för öfre delen af
undre lias, Exogyra virgula för kimmeridge,
Exogyra Couloni för neokom, E. columba för cenoman
och Gryphæa vesicularis för senon. Den senare
är allmän äfven i Sveriges kritsystem, som är
särskildt rikt på arter af Ostrea diluviana, Exogyra
haliotoidea m. fl. O. Hisingeri är en af de mest
karakteristiska formerna i Sveriges liasbildningar
och finnes äfven på många andra ställen i Europa.
R. L. B. L-n. (A-f.)
Ostronbank. Se Ostron och Ostronfiske.
Ostronfiske, fångst af ostron, sker på djupare vatten
med s. k. ostronskrapa af åtskilliga modeller, som
dock alla ha det gemensamt, att de bestå af en båge
med ena sidan försedd med ett kniflikt tillplattadt
järn samt vidhängande säck af groft nät eller
nätformigt sammanfogade järnlänkar. Redskapet släpas
längs bottnen efter båt (segelbåt eller ångbåt). På
mindre djup och på bergbotten tagas ostronen med
ostrontång, ett slags tång af järn, försedd med
långt skaft. Någon gång användes äfven dykare för
ostronfångst. – I Sverige drifves ostronfångst
endast i Bohus län, fastän numera i ytterst liten
skala. Försök ha gjorts att genom utplantering af
ungostron från Frankrike, Amerika m. fl. länder
upphjälpa de sköflade naturliga ostronbankarnas
bestånd, men utan framgång. Afkastningen utgjorde
1885 364 "trä" (à 200 stycken) till ett värde
af 8,600 kr. (uppg. ej alldeles fullst.) mot 2,050
"trä" 1859. 1911 uppges behållningen af ostronfisket
till 3,918 kr. Fisket är förbjudet fr. o. m. 1 maj
t. o. m. 31 aug. Ostron af mindre bredd än 6 cm. få ej
tagas. I Norge förekomma fritt lefvande ("naturliga")
ostron här och där från Kristianiafjorden upp till 66°
n. br., men fångsten af dessa har, praktiskt taladt,
liten betydelse. Större värde har ostronfisket i
Limfjorden i Danmark, hvarest det tillhör kronan,
men utarrenderas till enskildt bolag. Först 1851
upptäcktes ostronbankarna där, fastän ostronen
("Fladstrandsostron") otvifvelaktigt redan 1825
efter Nordsjöns genombrott vid Agger inkommit i
fjorden. Det årliga fisket utgör mellan 3 och 4
mill. stycken till ett värde af 375,000 kr. (enligt
uppgift 1910). Samtidigt uppges antalet uppfiskade
ostron från danska Nordsjöområdet till 350 st. till
ett värde af 12 kr. Vid Tysklands kuster finnas
ostronbankar vid Schleswigs västkust, hvarest i
djuprännorna i det s. k. "Wattenmeer", som under
ebben ligger ofvan vattnet, finnas omkr. 50 bankar,
och vid Helgoland. Ostronen från förstnämnda bankar
gå under benämningen "Holsteinerostron". Till
"Helgolandsostron" räknar man också sådana ostron, som
fiskas i sydliga Nordsjön från ett djup af 30–50 m. på
något längre afstånd från kusterna. Schleswigbankarna
äro regale. I Nederländerna äro de gamla
ostronbankarna uti Zuiderzee nästan utfiskade, och
ostronfångsten är numera koncentrerad i prov. Zeeland,
speciellt i Scheldemynningen. Genom odling ha dessa
bankar stigit i värde. Samtliga dessa ostronfisken äro
emellertid obetydliga i jämförelse med de franska och
engelska. De förnämsta franska ostronfångstorterna
ligga inom distrikten Auray och Arcachon, det
senare af betydelse endast för den artificiella
ostronodlingen. Andra viktiga ostronplatser äro
Bourgneuf, Vannes, Marennes m. fl. Fångsten
sker på franska kusten dels från båt, dels och
ofta med håf, medan man under ebben vadar ute på
lågvattnet. Det franska ostronfisket (häri också
inbegripet resultatet af ostronodlingen) är det
största i Europa, och dess värde uppgår numera
till flera mill. kr. årligen. Storbritannien
har många betydliga ostronbankar. De viktigaste
ostronplatserna i England äro Whitstable, Colchester
och Brightlingsea, i Skottland Inveraray och
Ballantrae, i Irland Wicklow, Queenstown, Ballyheige,
Galway och Moville. De berömdaste bankarna äro de i
Thamesmynningen, hvarest man får de s. k. "natives"
(se Ostronodling). Fisket drifves där
af kompanier eller ett slags gillen med särskilda
privilegier: "The Whitstable" och "The Faversham"
Companies. Det engelska ostronfisket är näst efter
det franska det mest gifvande i Europa; dess årliga
afkastning uppgår till omkr. 2 1/2 mill. kr. De
skotska och irländska fiskena äro i jämförelse
härmed obetydliga. De nordamerikanska ostronen äro en
särskild art (se Ostron), som med undantag af Maine
och Florida förekommer längs hela östra kusten af
Förenta staterna samt vid New Brunswick och, i ringa
mängd, i Nova Scotia i Canada. Det betydligaste
ostronfisket i Förenta staterna idkas i Chesapeake
bay. Den samlade produktionen inom hela landet torde
uppgå till omkr. 1,000 mill. stycken med ett värde
af ungefär 50 mill. kr. I Canada äro ostronbankarna
på flera ställen utfiskade. De förnämsta ligga i S:t
Lawrencebukten och vid kusten af British Columbia
(Stilla hafskusten). Afkastningen torde icke uppgå
till mera än omkr. 1 mill. kr. årligen.
R. L. (A-f.)
Ostronförgiftning, toxik. Ostron ge af och till
anledning till svår förgiftning eller smitta. I
det senare fallet torde ostronen ha lefvat i
nedsmittadt vatten, när de fångades, eller efteråt
ha kommit i beröring med sådant samt i sig upptagit
sjukdomsalstrande mikroorganismer. Sjukdomsförloppet
blir då vanligen långsläpigt med karaktären af tyfus
eller paratyfus (se d. o.). I andra fall ha tydligen
förelegat förgiftningar med i ostronen bildadt eller
i dessa utifrån inkommet gift. Sådant kan förekomma
i ostron, likasom i blåmusslor (se (Mytilus),
när de lefva i stillastående förorenadt vatten i eller
i närheten af hamnar. De hopa då i sin kropp giftiga
ämnen, som af friskt, rinnande vatten kunna spolas
bort ur dem. Symtomen af akut ostronförgiftning lära
i mycket likna dem vid kött- och korfförgiftning (se
dessa ord). – Blåmusselförgiftning har i olika fall
gett växlande symtom, i åtskilliga fall först psykisk
excitation och oordnade kroppsrörelser (ataxi),
därefter förlamning, som medför döden. Förlamningen
synes vara af samma art som den förlamande verkan af
curare, d. v. s. bero på ett förlamande inflytande
på rörelsenervernas ändapparater i musklerna. Det
curarelikt verkande ämnet har kallats mytilotoxin. Af
det sagda framgår vikten af, att ostron likasom
blåmusslor fångas i friskt vatten och väl
ursköljas i sådant.
C. G. S.
Ostronodling. Af sättet för de europeiska ostronens
fortplantning (se Ostron) framgår, att någon med
konst åstadkommen befruktning, lika med hvad som
förekommer vid fiskodling, icke kan med dessa
ifrågakomma. Ostronodlingen afser därför dels
att uppsamla och bereda passande ställen för
"svärmynglets" vidare utveckling, dels att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
