- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1159-1160

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstierna ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hälsinge regemente, därefter för artilleriet
samt utnämndes 1657 till generalmajor. Under
Karl XI:s förmyndarstyrelse fick han 1668
rikstygmästarfullmakt, och vid 1672 års riksdag,
då Karl XI själf öfvertog regeringen, fungerade han
som landtmarskalk. 1673 utnämndes han till riks-
och krigsråd samt afgick i aug. s. å. i spetsen
för en lysande ambassad till Moskva, hvarifrån han
återkom 1674. En kort tid af sistnämnda år hade han
högsta befälet i Östersjöprovinserna, och 1675–77
under danska kriget ledde han försvarsanstalterna i
Södermanland. Sedan 1678 innehade han lagmansämbetet
i Karelen.

17. Johan Gabriel O., grefve, den föregåendes brorsons
sonson, son af öfversten grefve Georg Gabrielsson
O. (d. 1788), skald, ämbetsman, hofman, f. 19 juli
1750 på morfadern Jan Gyllenborgs gods Skenäs
i Södermanland, d. 29 juli 1818 i Stockholm.
illustration placeholder

Då föräldrarna vistades på Karlstens fästning, fick
sonen sin vård hos morföräldrarna; morbrodern,
skalden G. F. Gyllenborg, hade den närmare uppsikten
öfver hans uppfostran. 1764 blef skalden O. Bergklint
hans lärare och utgjorde föremål för hans beundran
och förtroliga vänskap. Bergklint lyckades dock
icke hos lärjungen ingjuta sina egna filosofiska
intressen, hvaremot han väckte hans varma håg för
vitterheten. En del af uppväxttiden tillbragte
O. med sin lärare i Uppsala, där han 1767 aflade
kansliexamen; s. å. briljerade han vid en disputation
inför hofvet. O. förde under ungdomsåren en dagbok,
som delvis är utgifven (se nedan) och som är af
stort intresse; den uppenbarar för oss en yngling af
vekligt, melankoliskt skaplynne, med starkt utvecklad
känsla för det sköna, en känslofull svärmare, hos
hvilken dock stundom ett drag af tjufpojksaktighet
uppenbarar sig. O. mottog under sin vistelse på det
vackra, af honom besjungna Skenäs intryck af landtlif
och natur, som utgjorde den poetiska fond, hvarur
han sedan skulle ösa. Tidigt började han pröfva sina
poetiska krafter i Creutz’, Gyllenborgs och Bergklints
spår, diktade oden, satirer, kärleksdikter och
framför allt poetiska naturskildringar. 1768 blef han
tjänsteman i Kabinettet för utrikes brefväxlingen och
lefde en fattig ung ädlings och skrifvares lif under
frihetstidens sista år, föga hågad för ämbetsarbetet,
innerligt led vid den försumpning, hvari det politiska
lifvet råkat. Han bodde denna tid hos morbrodern
Gustaf, gjorde många vittra bekantskaper, fröjdades
åt Bellmans backanaliska improvisationer, som han
bedömde med insikt, ehuru något nedlåtande, samt blef
genom Bergklints förmedling i nov. 1769 medlem af
Utile Dulci, där han recipierades med poemet Natten,
"hvilket fullkomligt öfvertygade bröderne om denne
barbarens lyckliga snille". Utom detta poem meddelade
Utile Dulcis "Vitterhetsnöjen" (i d. II och III,
1770 och 1772) Åskan, De fem sinnen,
grafdikten Vid Adils död och
Afsked till en vän (Bergklint). Af dessa dikter
röjer särskildt "Natten" noggrann iakttagelse
och fint återgifvande af naturintrycken. Sina
naturbeskrifningar infattar han i mytologisk
ram. Utom dessa dikter tillkommo ock redan
då små kvicka och spetsiga epigram. Som
kommissionssekreterare i Wien 1770–74 lefde han ett
i flera afseenden bekymmersamt lif, förljufvadt
af en djupare kärlek till en österrikisk dam,
med hvilken han förde en rousseauanskt färgad
brefväxling. För det diplomatiska chifferskrifvandet hyste
han innerlig afsmak, hvaremot han med hänförelse
egnade sig åt skaldekonsten och hemsände flera
poem, som väckte mycken beundran i Utile Dulci;
af dessa publicerades omedelbart likväl endast
ett, Morgonen (i "Vitterhetsnöjen", d. III,
1772), medan de öfriga uppskötos till d. IV,
men när den nio år senare skulle utkomma, var
skalden ej benägen att offentliggöra poemen,
sådana de då förelågo. "Morgonen" är, liksom
"Natten", en naturskildring i mytologisk ram
med inlagda genrescener ur landtlifvet. 1772–73
utarbetade O., under påverkan af Saint Lamberts
"Les saisons", Skördarna, "en skaldedikt i tre
sånger", i dess första, aldrig tryckta version, som
f. ö. innehåller en del partier, hvilka upptogos i
"Dagens stunder"; vidare tillkommo under Wientiden Den
naturliga gudaläran
(senare omarbetad till Oskuldens
religion
), hvari han proklamerade en naturreligion,
oberoende af troslärornas skiljaktigheter,
häfdande människokärlekens vidtfamnande dygd,
"poesiens bergspredikan", som den kallats af Tegnér,
hvars "Fridsröster" däraf inspirerats; Ode om hoppet
(1773, tr. 1784), ursprungligen en pessimistisk dikt,
liksom ock Ode öfver ödet (tr. 1785), där skalden
afvisade tron på en allgod försyn och hyllade samma
ödestro som Gyllenborg i "Människans elände", senare
(1803) omarbetad med ett slut, som förkastade den
"grymma lära" skalden i det föregående predikat; Ode
till Camilla vid början af en sjukdom
(tr. 1794),
hvari O. tolkade sin dödslängtan i strofer,
som måste betecknas som förromantiska. Det
var otvifvelaktigt ödesdigert för O., att hans
diktning från 1770-talet, som innebar mycket nytt,
icke omedelbart offentliggjordes; poemen vunno ej
på att hvila eller på att omarbetas, de skulle ha
väckt ett helt annat uppseende och öfvat större
inflytande, om de omedelbart sett dagen. 1774 kom
O. hem. Gustaf III tilltrodde honom icke den plats
vid beskickningen i Paris, som O. önskade, men använde
honom vid hofvet och i titulärämbeten. Han blef 1782
"en af rikets herrar", 1783 öfverstekammarjunkare
och 1785 e. o. led. i Kanslikollegium med särskildt
uppdrag att deltaga i pommerska och wismarska
beredningarna. Vid hofvet var han en omtyckt
umgängesman och tillfällighetspoet, en rokokoskald,
som i viss mån spelade samma roll vid Gustafs hof som
Dalin i moderns. Förhållandet till konungen, i början
vänligt, blef senare rätt kyligt. O. kom däremot i
närmare förbindelse med hertig Karl och hans krets af
mystiker samt blef ifrig frimurare, deltog bl. a. i
samkväm med Reuterholm och K. A. Ehrensvärd. 1786,
samma år som han blef medlem af den nyinstiftade
Svenska akademien, gjorde konungen honom till riksråd,
och han förordnades att jämte Emanuel De Geer förestå
kanslipresidentämbetet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:37 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0620.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free