- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1161-1162

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstierna ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De Geer afgick dock redan 1787. Sedan tog Gustaf själf
hand om ärendena, ehuru han – för namnets skull –
låtsades ha en Oxenstierna som utrikesminister,
utan att ens underrätta honom om hvad som rörde
ämbetet eller ge honom medel att representera. Själf
klagar O. öfver, att Gustaf, sedan han satt honom
i den sysslan, haft omsorg att "göra honom alla de
chagriner han kunnat genom undvikande af samtal, brist
på förtroende och alla de ohöfligheter han kunnat
göra åt någon, som med våld hade trugat sig till den
befordran som blifvit honom påtvungen". O. åtföljde
konungen till Finland 1788. Ett rätt egendomligt
ingrepp i händelserna företog O. sensommaren s. å.,
då konungen funderade på att på ett lysande sätt
abdikera. O., som trodde konungens afgång oundviklig,
tog för första gången initiativ och deltog med
Ruuth, Taube, Armfelt och andra i en plan att tvinga
konungen göra fred samt sluta ett familjefördrag
och en defensivallians med Danmark och Ryssland,
hvarom han ock underhandlade med hertig Karl, hvilken
han uppmanade att ej lyda konungens råd, en åtgärd,
som får ses i samband med det upplösningstillstånd,
i hvilket flottan, hären och hela landet befunno sig,
liksom med konungens dåvarande likgiltighet och
nedstämda sinnesförfattning. O. ansåg otvifvelaktigt
företaget patriotiskt och uppträdde med ett visst
moraliskt mod, som bl. a. visade sig i hans bestämda
ogillande af hertigens privatunderhandlingar med de
upproriske och med ryssarna. Under 1789 års riksdag
synes han ha verkat för att förmå konungen modifiera
säkerhetsakten, så att den kunde vinna majoritet på
riddarhuset. Efter denna riksdag, då rådskammaren
upplöstes, blef O. drottningens öfverste marskalk; han
kämpade med stora ekonomiska svårigheter; ställningens
och namnets glans kunde ej dölja hans misär. 1791
gifte han sig med Kristina Lovisa Wachschlager,
dotter till en af rikets förmögnaste män, som dock
var likgiltig för mågens ekonomi. Kort före konungens
bortgång blef O. riksmarskalk.

Efter Gustaf III:s död kom O. i spändt förhållande
till de nye maktinnehafvarna, hans forna vänner,
helst ett oförsiktigt bref till Armfelt bland
dennes beslagtagna papper kom i deras händer. Han
föll då i onåd, blef visserligen rehabiliterad
efter konungens myndighetsförklaring, men afgick
1801 ånyo från riksmarskalksämbetet och lefde
sedan i tillbakadragenhet, undanskjuten från
allt inflytande. Han räknades emellertid till de
pålitligaste rojalisterna och erhöll kort före
revolutionen 1809, som han bestämdt ogillade, af
Gustaf IV Adolf uppdrag att skrifva en apologi för
kriget. Under det nya statsskickets första riksdag,
1809, var han ordf. i ekonomi- och besvärsutskottet,
1815 ordf. i riddarhusutskottet, men spelade icke
vidare någon aktiv roll i svensk politik. Han blef
1798 led. af Mus. akad. och 1804 af Vet. akad.

O:s diktning efter hemkomsten från Wien omfattade,
som nämndt, en stor del tillfällighetsdikter för
hofvet (däribland äfven dramatiska), som förryckte
hans mera själfständiga skaldskap, till hvilket han
först på 1780-talet återvände. Nu fullbordade han
cykeln Dagens stunder (diktad 1785, offentliggjord
1805), för hvilken han h. o. h. omdiktade "Morgonen"
(med en inflickad Solhymn) och "Natten" (där nu en
återklang af den engelska kyrkogårdspoesien
förnimmes och som i sin blida
månskensstämning förebådar romantiken) samt nydiktade
"Middagen" (med begagnande af partier ur "Skördarnas"
första version) och "Aftonen". Därefter återupptog
han 1787–94 arbetet på Skördarne, hvarvid Delille
tjänade som mönster i st. f. förut Saint Lambert,
f. ö. utbytande den mera lekfulla rokokostämningen i
den äldre texten mot en mera högtidlig Louis XVI. "Den
gustavianska antiken har här funnit sitt litterära
uttryck, hvarje gestalt ur det moderna Skenäslifvet
uppkallar för skaldens fantasi samtidigt en klassisk
motsvarighet" (Lamm). Dikten, som offentliggjordes
1796, alltså före "Dagens stunder", var framför allt
en naturbeskrifvande lärodikt med utpräglad tendens,
predikande de ekonomiska läror, som häfdades af de
franske fysiokraterna och deras svenska lärjungar
(bl a. Scheffer, som särskildt i dikten hyllades). Det
var åkerbrukets företräden, som prisades; tillika gaf
dikten uttryck åt fysiokraternas frihetssympatier
och deras välvilja för de bredare lagren, för
underhafvandes välstånd. Detta sammanhänger med
det drag af rousseauansk förgoticism, hvilket
framträder i en följd fornnordiska episoder, där
"skyterna" skildras som det svenska jordbrukets
grundläggare och rent af det framtida götiska
programmet förebådas. Till dessa lärodiktande
element sälla sig utförliga naturbeskrifningar,
landskapsmålningar och idylliska skildringar,
herdescener med starkt mytologiska tillsatser,
ofta rätt breda med ett allegoriskt smink, ett grant
bildval, som något strider mot diktens idylliska ämne,
men som är kännetecknande för diktens efterklassiska
smak.

En icke ringa del af O:s både tryckta och
otryckta diktning föll inom skämtets område; han var
en kvick, älskvärd, men ock stundom en smula elak
representant för den gustavianska tidens lättare
skaldskap, för dess "pièces fugitives", och medan
hans naturbeskrifvande diktning och reflexionsdikt
voro utvecklade redan under frihetstidens senare
år, om ock sedan fortsatta, äro hans skaldebref,
epigram, skämtsamma smådikter barn af stämningen vid
Gustaf III:s hof; högst bland dessa alster står Disa,
urspr. ett skaldebref, hvari O. behandlat den gamla
sägnen om Disa, som räddade folket från hungersnöd,
på ett sätt, som i sitt älskvärda, lekfulla behag
erinrar om den La Fontaineska "conten". Utom sin
originaldiktning, som mot slutet af hans lif tillhörde
tillfällighetspoesiens område, verkade O. äfven som
öfversättare; sålunda har han öfversatt Miltons
"Förlorade paradis" (tr. 1815), en tolkning, som
vittnar, att han, trots det olikartade skaplynnet,
kände sig dragen till Milton, hvilken betydde så
mycket för Sveriges litteratur under 1700-talets slut;
han återger med mera förståelse diktens idylliska
partier än dess dystert sataniska och har mera känsla
för diktens klassiska element än för dess orientaliska
färgglöd; hans öfversättning eftersträfvar trohet,
parafraserar icke, bibehåller originalets meter,
men ersätter de manliga verssluten med de lenare
kvinnliga; ordvalet är klassicistiskt och utan
djärfvare grepp. Efter fullbordandet af Miltons
"Paradis" öfversatte O. delvis Tassos "Gerusalemme
liberata", där han utbytte ottave rime mot fria
strofer. O., som var Leopolds beundrare och böjde
sig för hans råd, visade dock under striderna efter
1809 sympatier

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:57:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0621.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free