Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstierna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aristokratisk samhällsförfattning, utmärkte
äfven O. från början af hans bana ända till
slutet. Det goda förhållandet till Gustaf Adolf
stördes därigenom icke. Anmärkningsvärdt är, att
en af Gustaf Adolfs första regeringsåtgärder var
O:s utnämning till rikskansler 6 jan. 1612. Med
afseende på hans skyldigheter i denna egenskap
innehöll instruktionen, att man honom "icke så
egentligen föreskrifve må, hvad han i sådane kall
och ämbete göre och beställe bör, utan ställe det
till hans beskedenhet och förstånd". Också fanns
det intet område af förvaltningen, där han icke
ingrep. I utrikesärenden, i justitieförvaltningen,
i förvaltningen af krigsmakten till lands
och sjöss, i vården om rikets finanser, i den
egentliga civilförvaltningen, i ordnandet af
kyrkans, universitetens och skolornas styrelse,
öfverallt utöfvade han organiserande, ordnande och
kontrollerande verksamhet. Det är ej utan skäl O. af
Geijer kallas "Sveriges störste civilist". Blott i
afseende på en förvaltningsgren innehöll instruktionen
bestämda föreskrifter, nämligen rörande "riksens
archiv". Äfven för denna institution, liksom för många
andra, var O:s styrelse epokgörande. (Själf samlade
han det största och värdefullaste enskilda arkiv i
Norden.) Då man dessutom besinnar, att på denna tid
alla riksdagsbeslut affattades i konungens kansli och
att dessa ej sällan liksom konungens propositioner
till riksdagen uppsattes af rikskanslerens egen hand,
kan man få en föreställning om det inflytande O. redan
blott genom sin ämbetsställning utöfvade. Hvad
särskildt riksdagarna angår, svek O. ingen enda gång,
då han befann sig i landet, sin post, och det finnes
exempel på, att han, på rådets begäran, äfven ifrån
Tyskland hemsändt till riksdagen ett af honom själf
skrifvet förslag till riksdagsbeslut (1634). 1612
afreste O. som den främste kommissarien på svenska
sidan till fredsunderhandlingarna i Knäred. Där
undertecknade han freden 18 jan. 1613. Själf uppsatte
han protokoll öfver förhandlingarna. För sina tjänster
belönades han 17 april 1613 med häradshöfdingsysslan
i Snefringe härad i Västmanland, hvarjämte han
5 febr. 1614 erhöll Kimito friherreskap. Bekant
är, hvilken mängd nya, mer eller mindre viktiga
förordningar, som utmärkte de fredliga åren af
Gustaf II Adolfs regering. Man torde tryggt kunna
påstå, att det var få, om ens några, af dessa, vid
hvilka O. icke medverkat; många har han med egen hand
uppsatt. Om emellertid någon gren af förvaltningen,
utom de diplomatiska angelägenheterna, kan sägas
mera speciellt ha varit föremål för hans intresse,
så är det finansförvaltningen. Otaliga äro de
uppsatser, förslag, betänkanden och resolutioner,
som han författade i dithörande ämnen. Handeln
och industrien voro hans skötebarn, och man kan
säga, att han lika mycket är Sveriges Colbert som
dess Richelieu. Så är den viktiga Handels- och
seglationsordningen, som framlades på riksdagen i
Örebro 1614, författad af O. Det var början till en
lång följd af lagstiftningsåtgärder i denna väg, uti
hvilka O. var själen. (Hollands näringslagstiftning
har mest af alla staters utöfvat inflytande på hans
politik.) Redan vid denna tid påminde den ställning
rikskansleren intog under konungens bortovaro om en
vice regents. Under fälttåget 1614 skulle han här
hemma öfvervaka krigsfolkets utskrifning, utrustning
och öfversändande till Livland. Likaså skulle han ha inseende
öfver skeppsbyggeriet och arkliet. Han skulle
befordra verkställigheten af de nya ordningarna
om rättegångar och handel. Han skulle mottaga och
underhandla med främmande sändebud; och för "kammaren"
var han ett slags öfverordnad chef, till hvilken
skrifvelser, som egentligen gällde detta ämbetsverk,
ej sällan omedelbart riktades. Kammarrådet, amiraler,
ståthållare anbefalldes att lyda hans order. Ett
särskildt uppdrag, som O. 1614 mottog vid ett
besök hos konungen i Livland, var dessutom att
enligt af honom själf uppsatt instruktion afsluta
giftermålsunderhandlingen mellan pfalzgrefven Johan
Kasimir och prinsessan Katarina. Efter att i slutet
af 1615 ha åter rest öfver till konungen i Livland
åtföljde O. honom i början af 1616 till Finland,
där möte hölls med ständerna i Helsingfors. För
öfrigt hade han där till uppgift att afhjälpa
allmogens klagomål, ordna försvarsanstalterna mot
Ryssland och indrifva Älfsborgs lösen. Det sistnämnda
uppdraget var vid denna tid och under de följande
åren ett hufvudföremål för O:s omsorger. Efter
1617 års riksdagar i Örebro och Stockholm, vid
hvilka O. kraftigt ingripit i förhandlingarna (han
hade bl. a. på den förstnämnda framlagt det förslag
till riksdagsordning, som af ständerna antogs), reste
rikskansleren och Bror Rålamb omkring i landet för att
bringa den nödiga summan tillhopa. Att detta lyckades
och att Älfsborg sålunda räddades åt Sveriges krona,
var till hufvudsaklig del O:s förtjänst. Danmarks
hållning var dock, trots den gjorda afbetalningen,
högst osäker, och O. hade därför i början af 1618 till
uppgift att hålla mönstringar med folket i Småland
och Östergötland för att tillse, att detta vore
i ordning att möta ett befaradt anfall, som dock
uteblef. Sedan Älfsborgs lösepenning emellertid
till fullo blifvit gäldad, sändes O. i spetsen
för en beskickning 1619 att möta danska ombuden i
Sjöared. Underhandlingen blef för ögonblicket utan
resultat, men visade dock, att den tid nu var kommen,
då Sverige icke längre tog lag af danskarna. – Det
är knappast någon del af Gustaf Adolfs regering,
som utmärkes af en så liflig verksamhet för rikets
förkofring på alla områden, som de nu närmast följande
åren. Utom O:s egna kvarvarande koncept vittnar
riksregistraturet, som för dessa år innehåller
anteckningar rörande hvem som uppsatt de särskilda
skrifvelserna, om den betydande andel O. haft i dessa
åtgärder. Här må blott erinras om kopparkompaniets
instruktion, de nya landshöfdinginstruktionerna,
den bekanta "stadgan" om städernas förvaltning
1619, hvars i detalj gående föreskrifter visa en
utomordentlig insikt om städernas både resurser
och medlen för dessas tillgodogörande, vidare
genomgripande åtgärder för universitetens förbättring,
instruktioner för utskrifningar och värfningar, O:s
egenhändiga förslag till krigsartiklar, kungliga
propositioner till riksdagarna, instruktionen
för den 1621 tillförordnade regeringen, patent om
reformationsjubelfesten o. s. v., för att icke nämna
instruktionen för rikskansleren själf att i Berlin
afsluta giftermålet mellan Gustaf Adolf och Maria
Eleonora. Sistnämnda uppdrag utförde O. i spetsen
för en lysande beskickning på hösten 1620.
I den under konungens fälttåg 1621 tillförordnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
