Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxford ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1185
Oxidaser-Oxidum
1186
näinningar enligt den nyare kemiens principer
äro oegentliga, alldenstund de böra tillkomma
hydra-ten. Alltefter det antal syreatomer, som
förena sig med en resp. två atomer af ett grundämne,
skiljer man mellan dioxider, trioxider, tetroxider
och pentoxider samt seskvioxider. Vidare skiljer man
hos grundämnen, som kunna förekomma med växlande
valens, mellan egentliga oxider och oxiduler (se
d. o.). Föreningar, som innehålla mer syre än den
normala oxiden, kallas peroxider 1. superoxider (se
d. o.), mindre vanligt äfven hyperoxider, föreningar
med mindre syre suboxider. Oxiderna äro till sina
egenskaper i högsta grad olika: vid vanlig temperatur
gasformiga, såsom koldioxiden (s. k. kolsyra),
flytande, såsom väteoxid (vatten), fasta och flyktiga
eller eldfasta, färglösa, hvita eller annorlunda
färgade, lösliga i vatten och syror eller däri
olösliga. Många oxider bildas genom direkt förening
af grundämnen med syre eller genom inverkan på dem af
ämnen, som lätt afge syre ("oxidationsmedel") genom
upphettning af hydrat, salter m. fl. Oxiderna kunna
desoxideras 1. reduceras, kvicksilfveroxid och de
ädla metallernas oxider genom blott upphettning, andra
genom upphettning med ämnen, som ur oxiderna upptaga
syre, reduktionsmedel, t. ex. kol, vätgas, aluminium.
P. T. C. (H. E.)
Oxidaser, kem., kallas ämnen, hvilka i lefvande celler
och väfnader påskynda oxidationsprocesser. De måste
enligt denna definition anses som katalysatorer ’se
d. o.). Med afseende på den kemiska sammansättningen
torde de enskilda oxidaserna i hög grad afvika från
hvarandra. Somliga förhålla sig med afseende på
sin känslighet mot uppvärmning o. s. v. som enzym
(se d. o.), andra äro i alla afseenden beständigare,
t. ex. de s. k. lakkaserna (se L a k k a s). Genom
många teorier har man försökt framställa oxidasernas
verkningssätt. Så ha t. ex. Bach och Chodat yttrat
den uppfattningen, att oxidaserna bestå af två delar:
s. k. oxi-genaser, som uppta luftens syre under
bildning af peroxider, och s. k. peroxidaser, som
öfverföra syret från dessa peroxider till de ämnen,
som slutligen oxideras. Emellertid har hvarken
denna eller andra teorier för oxidasverkningar
kunnat helt genomföras. Bland oxidaser må nämnas
särskildt alkoholaser, hvilka möjliggöra oxidationen
af alkohol till ättiksyra genom vissa bakterier,
vidare tyrosinaser, som oxidera tyrosin och derivat
däraf till mörkt färdade produkter, s. k. melaniner
(se d. o.). Oxidaserna förmå i regel ej genomföra mera
ingripande oxidationsprocesser, såsom oxidationen af
kolhydrater och fetter. H. E.
Oxidation, kem., syrsättning, urspr, endast ett ämnes
förening med syre. Numera tages ordet, åtminstone
vetenskapligt, i en allmännare betydelse, nämligen af
öfverförandet af en atom eller radikal till en högre
oxidationsgrad. Detta kan nämligen ske ej blott genom
upptagande af syre, utan äfven genom förlust af väte
eller genom upptagande af halogen eller andra negativa
radikaler. Med oxidation förstås således ej endast
en reaktion som
S02 + O = S0a, utan äfven följande reaktionstyper:
samt
S + C12 = S C12 Tryckt den 24/4 14
Oxidationer försiggå med mycket olika hastighet,
dels mycket snabbt och energiskt, stundom
explo-sionsartadt, såsom vid många substansers
förbränning (se d. o.), dels mycket långsamt, såsom
vid anlöpning af koppar. Oxidationer spela en mycket
stor roll i det organiska lifvet, i det att andning
(se d. o.) hos växter och djur (se d. o., sp. 561) är
en utaf de viktigaste lifsprocesserna. U- E-
Oxidationskammare. Se K v ä f v e, sp. 430.
Oxidationsmedel, kem. med., äro ämnen, som lätt
afge "aktivt syre", d. v. s. enstaka syrgas-atomer
(O) i motsats mot de i atmosfären förekommande
syrgasmolekylerna (02), i hvilka 2 syrgas-atomer
ömsesidigt binda hvarandra och därigenom i hög
grad minska syrets aktivitet, d. v. s. förmåga
att oxidera. Syreatomerna förbli emellertid fria
blott momentant, i frigöringsögonblicket ("in statu
nascendi"), och det är då de utöfva sin kraftiga
oxiderande verkan. Denna användes för förstörande af
mikroorganismer, i antiseptiskt eller des-inficierande
syfte, samt för att borttaga dålig lukt, alltså
som desodoriseringsmedel - detta genom att oxidera
och förstöra illaluktande ämnen. Som oxidationsmedel
användas kaliumpermanganat 1. öf-vermangansyradt kali
(se M a n g a n s a 11 e r) samt vätesuperoxid (se
d. o.), och preparat, som afge sådan. Klorsyradt
kali är i torrt tillstånd vid upphettning ett
starkt oxidationsmedel, verkar däremot i lösning på
organismen ej alls oxiderande. Ozon (se d. o.) af
ger synnerligen lätt "aktivt syre", men låter sig
svårligen anbringa i medicinskt syfte. Den prisade
"ozonrika luften" vid vissa kurorter innehåller
alltför litet ozon för att något betyda. Om det
s. k. "ozonvattnet" se Ozonbehandling. Om ozon
utvecklas i en lämplig apparat och en person inandas
den rikligare ozonhaltiga luften, verkar denna
retande på luftvägarnas slemhinna. Om inandning af
ozon-haltig luft i kurativt syfte se Ozonbehandling.
C. G. S.
Oxidera, kem., syrsätta, öfverföra ett ämne till en
högre oxidationssrad.
Oxiderande jäsning, kem. Se Jäsning, sp. 472.
Oxiderivat, kem. Se Hydroxylderivat.
Oxidikolchicin, farm. med. Se Kolchicin.
Oxidsalter, kem., metallsalter, som
härleda sig från oxider (se d. o.),
i motsats till oxidulsalter (se d. o.).
H. E.
Oxidö1, kem., kallas sådana föreningar mellan syre och
en med växlande värdighet uppträdande metall, i hvilka
metallen har den lägre värdigheten. Den syreförening,
som motsvarar den högre värdigheten, kallas däremot
oxid (se d. o.). Så benämnes t. ex. den envärda
kopparatomens förening med syre, Cu2 O, kopparoxidul,
föreningen Cu O däremot kopparoxid. H. E.
Oxidulsalter, kem., salter, som härleda
sig från cxiduler, d. v. s. sådana, i
hvilka metallatomen uppträder med lägre
värdighet än i motsvarande oxidsalter.
H. E.
O’xidum, 0. c a’l c i c u m, kem. Se Kalk, sp. 635. -
0. f e’r r i c u m albuminätum, med. farm. Se J ä r n
a l b u m i n a t. - 0. f e’r r i-cum saccharätum,
med. farm. Se Järn-socker. - 0. hydrargy’ricum
praeci-p i t ä t u m, med. Se Kvicksilfvermedel.
20 b. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
