Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oäkta gulholts ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pär den sextonde bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta
se-mitisk-moabitiska form är 1, som på grekisk botten
i skrift från vänster till höger äldst ger f (från
Thera) eller P (från Korint). Bokstafvens vanliga
form i grekiska är emellertid ett kantigt P ; därjämte
förekommer |~|, hvilket sedermera, t. ex. på Augustus’
tid, blef enrådande eller växlade med TT- Ur den sista
typen utvecklade sig lätt den vanliga minuskeln TT, i
kursiv n. (~| upptogs oförändradt i cyrillisk-slavisk
och i koptisk skrift; n återkommer i den nygrekiska,
ryska, bulgariska och serbiska kursivskriften. Uti
Italien råkas mycket tidigt både f" och P, jämte f^ (i
etruskisk och um-brisk, mera sällan i latinsk skrift);
senare blef P enrådande. I flertalet af medeltidens
växlande kur-si vformer igenkänna vi lätt vårt p
eller p (langob., meroving.). I den äldre (germanska)
runraden finnes visserligen ett P; men detta tecken,
som betyder w, har med den här behandlade bokstafven
P blott en tillfällig likhet. Däremot finnes i
alfabeten i 14:e rummet, svarande mot lat. P, dels
på Char-nayspännet IA] > dels på Kylfverstenen,
Thames-knifven och i eng. handskrifter M , i de
sistnämnda äfven [J och jf . Intet af dessa tecken
förekommer emellertid i inskrifternas texter. Senare
brukades £, som ursprungligen betecknade ett b
eller #-ljud, äfven för p-ljud och visar sig i
denna betydelse på p:s vanliga plats (14:e runan)
redan i alfabetet på Yadstena-brakteaten liksom i
alla inskrifter med det yngre, nordiska (kortare)
alfabetet. I de yngsta runorna utmärkes p-ljud
med punkteradt |£. - Tecknet P (p) utmärker
i alla språk med latinsk skrift p-ljud, dock
att pt i nyisl. betyder ft. Med ph betecknas i
många språk, någon gång ännu äfven i svenska,
vanligt /-ljud, nämligen i lånord från grekiskan
(t. ex. philosophie, physik). Detta ph, motsvarande
grek. (f, var ursprungligen afsedt att utmärka en
aspi-rata, ungefär p 4- fe, men beteckningen kvarstod
oförändrad, sedan ljudet från aspirata öfvergått till
frikativa. I nygrek, är n efter /* tecken för b-ljud,
t. ex. Åajujzgos [lambros], och i lånord utmärkes
b-ljudet ensamt med p.n (sedan fi fått
värdet af spanskt v), t. ex. ^nåvxa [bänka], fÅJca^aQL
[basar]. Bokstafvens namn är i hebr. pé, i grek. pi,
i slaviska språk poköi.
Verkligt p-ljud, franskt, ryskt och finskt p-ljud,
som förekommer i sv. spå, är en icke tonande
medial oral labiolabial explosiv tenuis. Vid
dess frambringande är röstspringan vidöppen,
så att luften kan fritt passera utan att sätta
röstbanden i rörelse. Vägen genom näsan är stängd
genom gomseglets höjning och anslutning till bakre
svalgväggen. Läpparna slutas fast, och luft pressas
in i munhålan, hvarefter denna "exploderar" genom
munöppningen. Då läppmusklernas kontraktion upphör,
kastar sig nämligen den i munhålan komprimerade
luften ut, och ett ljud uppstår. Skola läpparna för
det följande ljudets bildning vara slutna (t. ex. i
lamp-matta), så öppnas de icke för p-explosionen,
utan denna sker genom näsan, i det att gomseglet
lös-ryckes från svalgväggen (s. k. velo-faukalt
p). Vanligt svenskt p, i post, skåp, läppar o. s. v.,
är (icke tenuis, utan) aspirata, .d. v. s. efter
explosionen fortfar luften en kort, men dock märkbar
tid att strömma ut, innan nästa språkljud bildas eller
paus inträder. Förhållandet är i danskan och tyskan
detsamma som i svenskan. Om ett sådant uttal af p,
t, k öfverföres t. ex. till franska, så är detta för
inföddas öron ett allvarsamt fel. I slaviska språk
förekommer "muljeradt" p, så bildadt, att, under
det öfriga organ verka som vid rent (d. v. s. icke
aspireradt) p, tungan höjes i i-läge. Ett ovant öra
tror sig då före eller efter p höra ett i, t. ex. i
piati, fem. P-ljud betecknas i alla språk, som använda
latinsk skrift, genom P p *P p; muljeradt p åter
i slav. språk på vanligt sätt med muljeringsteckea
eller genom användning af ett särskildt (muljering
af det föregående p angifvande) följande vokaltecken,
i transkription vanligen medelst pf.
Det indoeuropeiska p-ljudet, som i grek.,
lat. och sanskr. m. fl. språk bevarats som p, har
i de germanska språken undergått genomgripande
förändringar. Oförändradt har det bibehållits
blott i förbindelsen sp, t. ex. lat. spuo,
ty. spelen, sv. spy; lat. specio, ty. spähen,
sv. spå. I alla andra ställningar öfvergick det
genom den s. k. Ijudskrid-ningen (se d. o.) till /,
t. ex. sanskr. pitdr, grek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
