Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palearktiska regionen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1275
Paleografi
1276
fallet i ett annat från samma kongregation utgånget
verk, "Nouveau traité de diplomatique" (1750
-65). Från Frankrike gick den nya rörelsen öfver till
andra länder, och i Tyskland var det i synnerhet
juristerna, som togo diplomatiken om hand. Där
utarbetade ock arkivarien J. L. Walther sitt berömda
"Lexicon diplomaticum" (utgifvet efter hans död, 1751
och 1756). Det innehåller i kopparstick tabeller öfver
de flesta under medeltiden brukade förkortningarna
samt ett antal skriftprof från olika århundraden
och är ännu i dag oöfver-träffadt och oumbärligt. -
Efter franska revolutionen, som bortsopade så
många kvarlefvor äfven i rättsligt hänseende från
medeltiden, miste diplomatiken i det mesta sitt
praktiska värde, för så vidt det gällde att på de
gamla urkunderna grunda rättsanspråk. Paleografien
skilde sig från densamma och framträdde som en egen
h j alp vetenskap till historien och arkivväsendet,
omfattad alltsedan 1800-talet med växande intresse
och studerad vid särskilda institutioner, såsom
École des chartes i Paris (sedan 1821), Institut fur
österreichische ge-schichtsforschung i Wien (sedan
1854), en Scuola superiore (sedan 1883) i Rom. Ämnet
föredrages för öfrigt vid de historiska seminarierna
i Tyskland, och i flerfaldiga praktverk belyses mer
eller mindre fullständigt skriftens utveckling (det
paleo-grafiska sällskapets publikationer i England,
"Mu-sée des archives de 1’empire" och "Musée des
ar-chives départementales" i Frankrike, "Monumenta
graphica medii sevi" i Österrike m. fl.). En
framställning af allt, som hör till medeltidens skrift
i afseende på material, behandlingssätt, skrifvare
o. s. v., ger Wattenbach i sitt ofvan anförda arbete
"Das schriftwesen im mittelalter". En förträfflig
handledning äfven för studiet af urkunds-skriften
lämnar han i ofvan likaledes anförda "An-leitung
zur lateinischen palseographie". Jfr äfven M. Prou,
"Manuel de paléographie latine et fran-9aise" (l:a
uppl. 1892), C. Paoli, "Lateinische palaeographie"
(i tysk öfv. af K. Lohmeyer, 1889), B Bretholz,
"Lateinische paläographie" (i "Grundriss
der geschichtswissenschaft" 1906), Text- och
skriftprof för själf studium har W. Arndt utgifvit
i "Schrifttafeln zum gebrauch bei vorle-sungen und
zum selbstunterricht" (1874; ny tillökad uppl. af
M. Tång). Jfr äfven F. Steffens, "Lateinische
paläographie" (2:a uppl. 1909), och A. Chroust,
"Monumenta palaeographica" (sedan 1899). Ett
kortare, ofta användt lexikon öfver förkortningar är
fransmannen Chassants "Diction-naire des abbréviations
latines et fra^aises" (5:e uppl. 1884), ett annat
Cappelli, "Lexicon abbreviaturarum" (1901). -
Den egentliga diplomatiken, som dock alltjämt har
flerfaldiga beröringspunkter med paleografien,
har numera tagit till sin uppgift den kritiska
undersökningen af viktigare urkundsgrupper i allt,
som på något sätt berör och belyser förfaringssättet
vid urkunders utfärdande. Äfven häråt egnas ett
omfattande studium, särskildt i Tyskland. I dess
intresse förnämligast är det, som det monumentala
verket "Kaiserurkunden in abbildungen" utgifvits
(1880-91). Såväl i paleografiens som diplomatikens
tjänst användes numera företrädesvis ljustrycket, och
man har därmed lyckats framställa de förträffligaste
afbildningar.
Utvecklingen af de västeuropeiska folkens skrift, att
börja med på latin, efter hand äfven på modersmålen,
är genom den moderna paleografien i allt väsentligt
klarlagd. (Jfr illustrationssidorna I
0 II.) Den går tillbaka till den romerska
kapi-tälskriften (fig. 1), "urformen för alla
medeltidens latinska skrifter", som bestod af
s. k. majuskler,
1 regel lika höga, skarpt formade stora
bokstäf-ver, skrifna i ett sammanhang utan
skillnad mellan orden. Den begagnades längre
fram, liksom ännu i dag, ej sällan i rubriker och
titlar eller för särskilda ändamål. Den följande
utvecklingen bestämdes naturligt nog af det
växande behofvet att kunna skrifva fort och
utan för stort besvär. Ganska snart, redan ett
eller annat årh. e. Kr., framträdde vid sidan
af kapitälskriften uncialskriften (fig. 2),
utmärkt af mera rundade staplar och med
vissa egendomliga bokstafsformer, såsom för A,
D, E, H, M, Q, som närmade sig en senare tids små
bokstäfver eller minuskler. Den med tiden
urartade uncialskriften börjar redan att fyllas
med sådana. Dessutom förekom hos romarna en kur
sivskrift (fig. 4) med bokstäfverna, kapitäler
eller uncialer, på flerfaldigt sätt ändrade
och sinsemellan förenade genom trassliga
sammanbindningslinjer. (I förbigående må erinras,
att romarna äfven kände en stenografisk eller
snabbskrift, de s. k. notce tironiance, till hvilkas
tolkning U. F. Klopp 1817 lade grund.) En senare
utvecklingsform af uncialen kallas halfuncial (fig. 3)
och består af en blandning af majuskler och minuskler
med en och annan typisk och framtiden påverkande
bokstafsform. Hos vissa företrädesvis germanska
folk, langobarder, västgöter, irer, ängel-saxar
(se fig. 5), f ränker, utvecklade sig ur den romerska
uncial- och kursivskriften egna national-skrifter.
På Irland och i det angelsaxiska England funnos
skrifvarskolor, som vinnlade sig om en verklig,
rikt utsmyckad skönskrift, och från dem stammande
handskrifter spriddes i mängd öfver Europas fastland.
Den franko-galliska eller merovingi-ska skriften åter
(fig. 6) förblef en mycket barbarisk, tillkrånglad
och svårläst kursivskrift. En epokgörande reform
af denna förvildade frankiska skrift företogs nu
alltsedan slutet af 700-talet i de karolingiska
skrifvarskolorna, särskildt skolan i Tours, som under
ett antal år förestods af den berömde angelsaxiske
munken A l k u i n (se d. o.). Här utbildades
efter hand, särskildt för urkunds-skrifter,
den karolingiska 1. frankiska minuskeln, som
småningom blef bestämmande för hela Västerlandet.
För praktverk åter upplifvades efter klassiska mönster
kapital- och uncialformerna. Denna "runda
minuskel" utvecklades sedan till allt större
regelbundenhet och fulländning fram till
1100-talet (fig. 7-10). Därefter började skriften
förändras och äfven urarta. Bokstäfverna
fingo kantiga eller spetsiga former, blefvo
ej sällan klumpiga och tjocka. Man brukar
kalla denna den senare medeltidens skrift
för gotisk skrift eller munkskrift (fig. 11).
(Några prof på svensk medeltidsskrift finnas
återgifna i art. Handskrift, Landskapslagar,
Landslag och Munkskrift.) Humanisterna alltifrån
1400-talet återgingo (se fig. 12) till den
vackra runda minuskeln från 800-1100-talen, hvilken
s. k. humanistskrift blef förebilden för senare tiders
s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
