Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleologerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare arbetsmetoden sträfvar att så fullständigt,
som omständigheterna medge, redogöra för faunan under
hvarje gifven era, period, epok eller tidsålder af
jordens utvecklingshistoria; den lär oss därigenom
känna de förändringar, som faunan under tidernas lopp
undergått, försåvidt denna med de paleontologiska
urkundernas, fossilens, bristfällighet kan bli
föremål för vetenskapligt studium. Därvid fäster den
vikt äfven vid formernas geografiska utbredning och
lämnar viktiga upplysningar med afseende på forntida
fördelning af land och haf, djurgeografiska provinser
m. m.
Kedan flera af de gamle grekiske filosoferna
(t. ex. Xenofanes från Kolofon 569 f. Kr.) kände
till förekomsten af fossil (fiskar i stenbrotten
vid Syrakusai och på Paros) och tolkade dem som
i jordskorpan bevarade rester af verkliga djur,
hvilka förr lefvat i hafvet och blifvit begrafna
i de aflagringar, som bildats på den dåvarande
hafsbottnen. Aristoteles förnekade däremot,
att fossilen verkligen tillhört fordom lefvande
djur, och höll före, att de ej voro af organiskt
ursprung. På grund af Aristoteles’ stora inflytande
ansågos i allmänhet fossilen under medeltiden
och långt in i nyare tiden som "lusus naturæ",
en naturens lek. De kallades vanligen "lapides
figurati", figurstenar, och ansågos uppkomna genom
stjärnornas inflytande, genom en i jorden inneboende
"vis plastica" eller "materia pinguis" o. s. v. Det
var först under renässansen och hufvudsakligen uti
Italien, som deras organiska ursprung bevisades. Den
store målaren Lionardo da Vinci (1452–1519), den
franske fajanskonstnären Bernard Palissy (d. 1589),
Fabio Colonna (början af 1600-talet) m. fl. hade
visserligen, tvärt emot hvad som då lärdes från
universitetens lärostolar, där Aristoteles’ läror
härskade, visat, att fossilen (lapides figurati) voro
de i jorden inbäddade hårdare delarna af djur, som
under föregående jordperioder lefvat i hafvet eller
i sött vatten, och påpekat öfverensstämmelsen mellan
fossila och lefvande former, men det var dock först
genom dansken Stenos (d. 1686) undersökningar, som
denna sanning kan anses ha blifvit fastställd. Från
slutet af 1500-talet upptogos såväl uti Italien
som annanstädes äfven fossil bland de samlingar af
naturföremål och konstsaker, som då sammanfördes både
i offentliga och i enskilda museer och konstkabinett.
Öfver flera af dessa museer utgåfvos illustrerade
arbeten, omfattande äfven fossilen. Här må nämnas
"Metallotheca vaticana" (slutet af 1500-talet;
tr. först 1716), "Museum metallicum" i Bologna (1640),
"Museum wormianum" i Köpenhamn (1655) och Luidius’
(Lhuyds), "Lithophylacii britannici iconographia"
(1699). Senare egnades hela stora verk uteslutande
åt fossil. Det viktigaste är af Knorr och Walch,
"Die naturgeschichte der versteinerungen" (1755–73).
Sedan fossilens verkliga natur erkänts, uppstod
frågan, hur de kommit till de ställen, där vi nu
finna dem; och ehuru denna fråga redan riktigt utredts
af åtskilliga bland de förut nämnde författarna och
andra, förflöt dock nära ett århundrade, innan dessas
åsikter vunno allmänt erkännande. Den annars högt
förtjänte Woodward uppställde nämligen 1695 den läran,
att fossilen, hvilkas organiska natur han riktigt
insåg, erhållit
sitt nuvarande läge genom den af Mose omtalade
stora floden ("syndafloden"). Denna åsikt, som
ungefär samtidigt framställdes äfven af Burnet,
omfattades genast lifligt, ehuru många påvisade,
att fossilen ingalunda kunde tillhöra en enda
fauna och ej heller kunnat få sitt nuvarande
läge genom en hastigt öfvergående öfversvämning,
utan att de voro resultatet af faunans successiva
utveckling under olika jordperioder, och att olika
lager innehöllo olika fossil. Af den omständigheten,
att lämningar af stora sköldpaddor finnas i hvad vi
nu kalla purbeckbildningarna i södra England, drog
Hooke (d. 1703) den slutsatsen, att ett tropiskt
klimat måste härskat, då dessa djur lefde där,
och samme forskare antydde äfven förekomsten af
t. o. m. utdöda djurarter. De äldre författarna
hade ej fullt klart för sig, huruvida de fossila
formerna vore fullständigt utdöda eller lefde någon
annanstädes; och genom Guettards fynd (1756) af
en lefvande Pentacrinus väcktes hoppet att kunna
i ännu ej utforskade delar af oceanen och jorden
finna äfven sådana former, för hvilka man dittills
ej känt lefvande motsvarigheter. Först genom de
storartade undersökningar, som Cuvier (1769–1832),
paleozoologiens grundläggare, verkställde,
hufvudsakligen öfver de fossila däggdjuren i
Parisbäckenet, kan det anses till fullo bevisadt,
icke blott, att arter dött ut, utan ock att af de
fossila formerna endast ett jämförelsevis ringa fåtal
(de yngsta) öfverensstämmer med nu lefvande arter,
under det att den vida större delen af arterna,
ja många släkten, familjer, grupper och ordningar
äro h. o. h. utdöda, och att en fauna företer dess
större afvikelser från den nu lefvande, ju äldre
den är. Detta gäller icke endast om däggdjuren,
hvilka äro jämförelsevis sällsynta som fossila,
utan om alla djurgrupper, ehuru de olika grupperna
kunna ha en mycket olika utbredning i tid, i det att
t. ex. Lingula och Nautilus finnas i alla geologiska
system och lefva ännu, under det att graptoliterna
finnas endast i silursystemet, rudisterna i
kritsystemet, nummuliterna i tertiärsystemets
äldre afdelning o. s. v. I allmänhet äro de lägre
stående formerna mera långlifvade och stabila än de
högre; sötvattensformerna synas ha undergått färre
förändringar än de marina. Cuvier tillkommer ock
äran att ha uppställt den s. k. korrelationslagen,
genom hvilken det är möjligt att i många fall af
ofullständiga lämningar med hög grad af sannolikhet
dra slutsatser om de delar, som saknas, och ofta af
de i jordlagren bevarade hårda delarna rekonstruera
djuret i dess helhet. Om Cuvier förnämligast
tillämpade sin teori på däggdjuren, har den dock
såväl af honom som af andra forskare användts äfven på
öfriga djurgrupper. De fossila fiskarna blefvo föremål
för en behandling, liknande Cuviers af däggdjuren,
af L. Agassiz 1833–42.
Werners geologiska system fäste föga vikt vid
fossilen. Och dock ha dessa, jämte sin rent
zoologiska betydelse, äfven en annan, nämligen
den att karakterisera de olika tidskiftena af
jordens utvecklingshistoria. Denna deras betydelse
framhölls kraftigt af William Smith (d. 1839) och
Alex. Brongniart (d. 1847) och har ytterligare
utbildats af en mängd författare, hvarigenom
kännedomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
