Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleologerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om faunan i de olika perioder och dessas
underafdelningar, i hvilka jordens
utvecklingshistoria brukar indelas, i högst
väsentlig mån ökats. Under 1800-talets förra del
ansågo geologerna i allmänhet, att hvarje period,
ja stundom hvarje underafdelning af en sådan, skildes
från såväl föregående som efterföljande genom en hela
jorden omfattande revolution, genom hvilken äfven den
då lefvande faunan förstördes, hvarefter en helt ny
sådan skapades vid hvarje ny periods början. Dessa
åsikter funno sitt mest glänsande uttryck i Guviers
"Discours sur les révolutions de la surface du globe"
(1812). Sir Ch. Lyell (d. 1875) m. fl. hade redan
segerrikt bekämpat dessa åsikter; och hufvudsakligen
genom inflytande af Darwins läror – evolution i
st. f. revolution – anser man nu, att efter det
organiska lifvets uppträdande på jorden aldrig något
fullständigt tillintetgörande af detsamma egt rum,
utan att det småningom utvecklat sig till allt
större mångfald och i allt rikare former. Under det
geologiska arbetets fortgång visade sig alltmer,
att de skarpa gränserna mellan de först urskilda
geologiska formationerna eller systemen till en
väsentlig del bero på luckor i lagerföljden inom
de trakter, där samma system först studerades,
och att dessa luckor inom andra trakter ersattes
af bildningar, hvilkas faunor sammanlänkade de
skenbart så skarpt åtskilda leden. I andra fall bero
dessa skarpa gränser därpå, att ändrade fysiska
förhållanden medfört invandring af en ny fauna,
under det att den gamla, alltjämt fortlefvande,
drog sig till trakter, som voro mera lämpade för
dess lefnadsvillkor. Icke minst genom studiet af
dylika mellan- eller öfvergångsbildningar har
det visat sig, att det stratigrafisk-geologiska
schema, som uppställts på grund af förhållandena
i mellersta Europa, i sina detaljer är lokalt
och konventionellt, ehuru det i sina stora drag
låter tillämpa sig öfverallt och faunans utveckling
öfverallt har gått i samma riktning. Just på grund
af denna faunans utveckling, så att en en gång
utdöd djurgrupp ej ånyo lefvat upp igen, äro de
paleontologiska karaktärerna af så utomordentligt stor
stratigrafisk-geologisk vikt för åldersbestämningen,
i motsats till de petrografiska. Dessa indelningar
i geologiska system o. d. ha gjorts hufvudsakligen
med hänsyn till faunan, under det att det för visso
skulle blifvit annorlunda, om hufvudvikten fästs vid
florans förändringar. Faunan i hvarje period utgöres
sålunda af de direkta, mer eller mindre förändrade
afkomlingarna från den föregåendes djurvärld,
hvarför också kännedomen om den nutida faunan
måste bli ofullständig, om man ej tar i betraktande
äfven närmast föregående och dess sammanhang med
denna. Flera djurgruppers nuvarande egendomliga
utbredning kan ock förklaras endast ur deras
härstamning från äldre typer, hvilka i de flesta
fall under förflutna tider haft en vidsträcktare
geografisk utbredning än nu. Ur studiet af de fossila
djurens utbredning kunna visserligen stundom viktiga
slutsatser med afseende på forna klimat dragas, men
i detta afseende lämna dock de fossila växterna vida
bättre resultat.
I Sverige har paleozoologien gamla anor, i det att
särskildt Gottlands, men äfven andra provinsers,
fossil tidigt ådrogo sig uppmärksamhet. En
ammonit från Skåne afbildas i det förut omnämnda
"Museum wormianum". Magnus von Bromell (d. 1731)
afbildade och beskref ganska många fossil,
företrädesvis från Gottland, och Kilian Stobæus
hufvudsakligen kritfossil från Skåne, under det att
Linné egnade äfven fossilen tillbörlig uppmärksamhet
särskildt i "Corallia baltica" och "Museum
tessinianum". Gyllenhaal studerade cystidéerna,
och A. J. Retzius påvisade sammanhanget mellan den
s. k. Nummulus brattenburgensis och det lefvande
brachiopodsläktet Crania. 1821 lämnade Wahlenberg en
öfversikt öfver då kända svenska fossil och redogjorde
för deras utbredning. Dalman författade utmärkta
monografier öfver trilobiterna (af honom kallade
palæader) och terebratuliderna, Nilsson beskref ett
stort antal af de svenska kritbildningarnas mollusker
(1827), Höganäsbildningens fauna, kritsystemets
vertebrater samt torfmossarnas fossila fauna,
under det att Hisinger hufvudsakligen studerade
Gottlands fossila djurvärld, men i samlingsverket
"Lethæa suecica" (1837–41) upptog alla från Sverige
då kända fossil. Angelin påbörjade en storartadt
planlagd, men tyvärr ej afslutad, monografi öfver
Skandinaviens siluriska krustacéer; hans arbeten öfver
crinoidéerna och "Fragmenta silurica" ha efter hans
död kompletterats och utgifvits af G. Lindström och
S. Lovén. I senare tider ha silursystemets fossil
hufvudsakligen bearbetats af Lindström (Gottlands
brachiopoder, koraller, gastropoder m. m.),
Linnarsson (trilobiter, graptoliter), Tullberg (Skånes
graptoliter, ej afslutade), Törnqvist (graptoliter,
Dalarnas trilobiter), Moberg (graptoliter, trilobiter)
och Holm (graptoliter), Wiman (graptoliter),
Hennig (bryozoer), under det att Nathorst utredt den
ordningsföljd, i hvilken primordialfaunans trilobiter
uppträda. De mesozoiska bildningarnas fauna har
behandlats hufvudsakligen af Lundgren (brachiopoder,
mollusker), Moberg (cefalopoder, mollusker) och
Hennig (echinider, koraller, bryozoer, mollusker). –
Bland danska arbetare inom paleontologiens område
må nämnas Brünnich (d. 1827), J. J. S. Steenstrup
(d. 1897), som grundligt undersökt torfmossarnas
och den med stenålderns människa samtida faunan,
samt Ravn, som beskrifvit Danmarks kritfauna. I
Norge märkas M. Sars (d. 1869) och C. P. B. Boeck
(d. 1877), som beskrifvit flera trilobiter, samt
Kjerulf, Brögger och Kjær, hvilka bearbetat
Norges silurfauna. Brögger har beskrifvit också
Norges kvartära molluskfauna.
2. Paleobotanik,
Paleofytologi, Fytopaleontologi (af grek. fyto’n,
växt) l. Växtpaleontologi, vetenskapen om
forntidens växter, skildes till en början icke från
paleozoologien och har först under förra århundradet
utvecklat sig till en själfständig vetenskap. Under
1200-talet omnämnes första gången stenvandladt trä
af Albertus Magnus. Men märkligt nog beskrifvas
bladaftryck först långt senare, då E. Lhuyd 1699
jämförde sådana från Englands stenkolslager med blad
af nutida ormbunkar. Vid ingången af 1700-talet
sysselsatte sig J. Scheuchzer med fossila växter,
och han var på samma gång den förste, som ådagalade,
att de s. k. dendriterna (se d. o.), hvilka dittills
ansetts för fossila mossor, endast voro oorganiska
mineralinfiltrationer. Från den tiden må äfven nämnas
G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
