Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleologerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Volkmann, som beskref stenkolsväxter från Schlesien
och därvid uttalade den meningen, att en del af
dem motsvarade exotiska former, medan däremot
andra voro helt och hållet utdöda. Dessa åsikter
hade förfäktats äfven af Scheuchzer och Leibniz och
omfattades samtidigt äfven af B. de Jussieu. Jämväl
Em. Swedenborg beskref vid denna tid några fossila
växter från Chartreux nära Liège och tolkade en del
af dem riktigt som blad af ormbunkar. Linné egnade
relativt liten uppmärksamhet åt fossila växter,
men ett par af hans i "Systema naturæ" gifna
benämningar (Antholithus och Carpolithus) användas
alltjämt. Från midten af århundradet finnas vidare
arbeten af C. F. Schulze i Tyskland samt af Mendez
da Costa och J. Parsons i England, från århundradets
senare hälft af J. E. Walch i Tyskland. Sedan man
ändtligen frigjort sig från de dogmatiska meningarna
om fossilens samband med "syndafloden", intogs en
mera vetenskaplig ståndpunkt af E. v. Schlotheim
i ett viktigt arbete öfver fossila växter
(1804). Grefve K. M. von Sternberg ("Versuch einer
geognostisch-botanischen darstellung der flora der
vorwelt", 1820–32) var den förste, som för de fossila
växterna följde samma system som för de lefvande, och
ett år senare började Ad. Brongniart offentliggöra
sina epokgörande studier. Hans största arbete är
"Histoire des végétaux fossiles" (1828–44, ofullb.),
och med de båda sistnämnde forskarnas arbeten kan
paleobotaniken anses ha tagit en mera själfständig
och vetenskaplig riktning. Vid denna tid började
man sysselsätta sig äfven med de fossila stammarnas
mikroskopiska byggnad. Som de förste på detta område
må nämnas A. Sprengel, B. v. Cotta, H. Witham,
Brongniart och A. J. Corda, vidare H. R. Göppert,
F. Unger och E. W. Binney; sedermera framför allt
W. C. Williamson och D. H. Scott m. fl. i England,
B. Renault och R. Zeiller i Frankrike, A. Schenk,
grefve H. zu Solms-Laubach och W. Gothan i Tyskland.
1869–74 utkom W. Ph. Schimpers omfattande
arbete "Traité de paléontologie végétale", som
innehåller redogörelse för alla dittills beskrifna
växtfossil och lämnar en utmärkt öfversikt öfver
paleobotanikens dåvarande ställning. Bland senare verk
af detta slag må nämnas den af Schimper och Schenk
författade afdelningen "Palæophytologie" (1879–90)
i K. v. Zittels "Handbuch der palaeontologie",
B. Renaults "Cours de botanique fossile" (1881–85),
Solms-Laubachs utmärkta "Einleitung in die
paläophytologie" (1887), H. Potoniés "Lehrbuch der
palaeophytologie" (1899) och R. Zeillers "Éléments de
paléobotanique" (1900). På grund af paleobotanikens
snabba utveckling äro dock dessa arbeten redan delvis
mer eller mindre föråldrade, och Schimpers och Schenks
äro de enda, som äfven sysselsätta sig med angiosperma
växter, medan de öfriga inskränka sig till kryptogamer
och gymnospermer. Ej heller D. H. Scotts fullt
moderna, utmärkta "Studies in fossil botany" (1900,
2:a uppl. 1908–09) eller A. C. Sewards "Fossil plants"
(I–II, 1898–1910; III ännu ej utkommen) upptaga
fossila angiospermer, beroende på de svårigheter,
som möta vid vanligen endast på bladaftryck af sådana
grundade bestämningar (se nedan).
De växtfossil, som utgöra föremål för
paleobotanisternas undersökningar, äro af mycket
olika natur. Växtlämningar, som förekomma i lösa
aflagringar, leror, sand, torf, således företrädesvis
de kvartära, kunna oftast på ett eller annat sätt
isoleras ur dessa. I äldre formationer är detta
däremot undantag; där förekomma växtfossilen, om man
frånser de i bärnsten inneslutna (se Bärnsten,
sp. 856 ff.), antingen såsom aftryck, kolvandlade
eller förstenade. Aftryck uppstå, när den inbäddade
växtdelen själf upplösts, men dessförinnan i
den omgifvande bergarten gifvit upphof till en
afgjutning, ofta så fullständig, att alla yttre
detaljer, som t. ex. ett blads nervering, på densamma
äro återgifna. Är det härvid fråga om en på kemisk
väg kring växtdelen utfälld bergart, hvars partiklar
följaktligen äro ytterligt små, kan afgjutningen vara
så fullkomlig, att t. o. m. mikroskopiska detaljer,
som epidermiscellernas begränsning m. m., äro däri
återgifna. Aftryck förekomma i allmänhet i porösa
bergarter, som lämnat tillträde för luft och vatten,
hvarigenom växtdelens upplösning förmedlats. Stundom
har det efter denna uppkomna tomrummet blifvit
upptaget af ett mineral, t. ex. svafvelkis e. d. En
växtdel, som inbäddats i en för luft och vatten mera
ogenomtränglig bergart, t. ex. lera, blir i regel
icke fullständigt upplöst, utan, åtminstone hvad de
hårdare väfnaderna angår, så småningom kolvandlad,
och på dylikt sätt kolvandlade blad kunna framträda
utmärkt praktfullt, om den lera eller skifferlera, i
hvilken de äro inneslutna, är hvit eller grå. Medan
hos aftrycken endast de yttre karaktärerna
kunna tjäna till ledning vid fossilets bestämning,
föreligger i fråga om kolvandlade växtdelar dessutom
möjligheten att genom lämplig kemisk behandling
(maceration, se d. o.) erhålla för mikroskopisk
undersökning lämpliga preparat af olika slags sporer
samt af bladens och stammens kutikulor (se
Kutikula), hvilka sistnämnda stundom äro det enda,
som återstår af den i öfrigt upplösta växtdelen. Den
anatomiska byggnaden hos en kolvandlad växtdel är i
öfrigt vanligen förstörd, och man skulle därför ha en
mycket ofullständig kännedom om forntidens växter,
om icke äfven sådana förekomme, som, ehuru något
oegentligt, kallas förstenade. När i en aflagring
inbäddade växtdelar genomdränkas af en lösning, ur
hvilken ett mineralämne utfälles, bli växtdelarna ofta
så fullständigt omslutna och inbäddade i detsamma,
att de skyddas för vidare upplösning. De mineralämnen,
som härvid hufvudsakligen ifrågakomma, äro å ena sidan
karbonater, företrädesvis kalkkarbonat, antingen
ensamt eller under form af dolomit, tillsammans med
magnesiakarbonat, å andra sidan kiselsyra. De förra
äro vanligen utfällda som runda konkretioner – coal
balls, torfdolomiter – i vissa af stenkolsformationens
flötser och innehålla på sina ställen en mångfald
af utomordentligt väl bevarade växtlämningar, som i
synnerhet i England lämnat material för omfattande och
synnerligen betydelsefulla undersökningar öfver den
anatomiska byggnaden af stenkolsperiodens växter. Det
mineral, som förmedlat försteningen af motsvarande
växter i Frankrikes karbonlager, är däremot kiselsyra,
som äfven är det vanligaste försteningsmedlet för
inom flertalet formationer förekommande stenvandlade
trädstammar. Tack vare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
