Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleontologisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Vadi el-’aris, som mynnar ut i Medelhafvet. –
Landet mellan kustslätten och den stora öknen
i ö. består af en väldig kalkstensplatå, som i
förhistorisk tid brustit genom en från n. till
s. gående djup rämna (Jordandalen), som delat landet
i en västlig och en östlig hälft. Den östra halfvan
har jämförelsevis bäst bevarat sin ursprungliga form
af en högslätt, som i allmänhet ligger omkr. 600–800
m. ö. h., men på flera punkter höjer sig betydligt
däröfver, i Djebel Osa’ till nära 1,100 m. Norra
delen, mellan Hermon och Jarmuk, som är betydligt
bredare än den södra, kännetecknas bl. a. af flera
vulkaniska trakter: en i n. v. med sockertoppsliknande
kratrar, från hvilka lavamassorna delvis flutit ned
i Jordandalen, en annan längre i ö. belägen (Hauran-
eller Druserberget), där lavamassorna bildat en vild
och otillgänglig trakt (El-ledja) och den förvittrade
basalten skapat en fruktbar högslätt (En-nukra),
samt en tredje ännu längre i n. ö. belägen med svarta
mattglänsande vulkankäglor. I västra delen af detta
område (mot Genesarets sjö) låg det från G. T. bekanta
Djolan (se d. o.), i trakten af En-nukra-slätten
det därifrån likaledes bekanta Basan. Den s. om
Jarmuk belägna landsträckan utmärkes, särskildt
s. om Jabbok, af vacker skog. Här låg i trakten
af Jabboks södra källflod de gamle ammoniternas
område. – Om Jordandalen och de af floden Jordan
bildade sjöarna Hule (se Merom), Genesaret (se
d. o.) och Döda hafvet se d. o. – Berglandet v. om
Jordan, i gamla tider Israels egentliga område,
har genom bristningar cch sänkningar delvis mist
sin ursprungliga karaktär af ett sammanhängande
helt. Det mest betydande afbrottet i bergplatån,
hvilken ursprungligen förenade Libanons bergland med
Sinaihalfön, utgöres af den gamla Jisreelsslätten (se
Jisreel). Berglandet n. om denna uppvisar i sin södra
del mindre slätter, som gå i riktning från v. till
ö. Med undantag af dessa afbrott består berglandet
v. om Jordan af en sammanhängande massa, hvars högsta
rygg ligger något närmare Jordandalen än kustslätten
och hvars väggar och dalklyftor mot ö. stupa brantare
ned mot denna dal, än de västra sluttningarna och
dalgångarna sänka sig ned mot slätten vid kusten. I
följd häraf har förbindelsen mellan landets olika
delar af ålder gått utefter berglandens högsta
del, där också dess mest betydande städer (Hebron,
Betlehem, Jerusalem, Sikem) ligga. – Den sydligaste
delen af bergplatån är ett slags mellanting mellan
öken och kulturland (det i G. T. bekanta Negeb,
se d. o.). Norr därom vidtar det judiska höglandet
(från Ed-daharije i s. till en linje dragen i
v.–ö. från den ofvan nämnda i Medelhafvet utmynnande
Nahr el-’audja och Jordans biflod Vadi el-’audje. De
högst belägna delarna finnas i s. omkring Hebron,
där vissa käglor bli mer än 1,000 m., och i n., där
Tell ’asur når 1,011 m., medan mellersta delen ligger
åtskilligt lägre (Betlehem 777, Jerusalem 789, Betel
881 m.). Bergshöjderna äro nakna och ofruktbara, men
mellanliggande dalar (t. ex. Hebrons) och dalen kring
Betlehem och de smärre slätterna äro fruktbara. På
gränsen mellan det egentliga judiska berglandet och
den ofvan beskrifna kustslätten s. om Karmel ligger
en trakt, kännetecknad af en rad lägre och mera
fristående kullar och från s. till n. löpande
smärre dalgångar, utmynnande i de stora från ö. till
v. gående dalklyftorna; det är det från G. T. kända
låglandet (hebr. sefela). Mot ö., börjande i omedelbar
närhet af Betlehem och Jerusalem, utbreder sig den i
otaliga branta klyftor sönderdelade och ofruktbara
Juda öken, som i flera afsatser sänker sig mot
ö. och till sist stupar brant ned i Jordandalen
och Döda hafvet. De bäst kultiverade delarna af det
judiska berglandet ligga hufvudsakligen i s. och v. om
Jerusalem. Inga perennerande vattendrag, med undantag
af Vadi el-Kelt, som mynnar ut i Jordandalen i
trakten af Jeriko, genomströmma landet. – Det judiska
berglandets fortsättning i n. utgöres af Samariens
bergland. Det sträcker sig i n. till den ofvan
omtalade Jisreelsslätten, som gränsar dit i s. och
genom en utlöpare äfven i v. (Karmel) och ö. (Gilboa
berg), och det afdelas genom en från v. till
ö. gående dalsänkning mellan bergen Gerissim och
Ebal i en sydlig och en nordlig del. Inom båda dessa
områden har den för judiska berglandet utmärkande
slutenheten i bergplatån till icke ringa del gått
förlorad och höjden ö. h. betydligt minskats. Det
hithörande området utmärker sig därför genom större
slätter än det judiska (t. ex. Mahna-slätten ö. om
Gerissim och slätten kring det gamla Dotan). Därtill
kommer större rikedom på perennerande vattendrag
och källor. – Det galileiska berglandet delas
likaledes i en sydlig och en nordlig del. Den
sydliga, som begränsas af den n. om Gilboa berg
vidtagande dalgång, som förenar Jisreelsslätten med
Jordandalen, omfattar de mera fristående bergen Nebi
dahi (Lilla Hermon), det n. ö. därom liggande Tabor
och bergen n. om Jisreelsslätten (omkring Nasaret)
upp till en linje, som går ungefär från ’Akka vid
Medelhafvet utefter Rame-dalen till öfre ändan
af Genesarets sjö. Denna del erbjuder likasom det
samaritanska området större omväxling än det judiska,
enär bergen lämna rum för mindre slätter och dalar,
men uppnår ringa höjd; den högsta bergsspetsen,
Djebel-ed-dedebe, ligger blott 543 m. ö. h. Den
norra delen, som har karaktären af en mera sluten
bergplatå, når däremot en vida större höjd, i
Djebel Djermak, västjordanlandets högsta berg,
ända till 1,199 m. ö. h. Det sålunda angifna landet,
som omfattar ungefär 31°–33 1/2° n. br. och 34° 20’ –
36° 20’ ö. lgd fr. Greenw., omfattar ungefär 17,700
kvkm. (ungefär = Västergötland), hvaraf 15,700 komma
på den del, som ligger v. om Jordan. – 2. Klimat,
flora, fauna. P:s klimat utmärkes i sin helhet
därigenom, att landet strängt taget har blott två
årstider: en het, regnlös sommar (början af maj till
oktober) och en regnig vinter, under resten af året;
dock kan man tala om en vårtid, från början af mars
till början af maj, då särlaregnet faller och lämnar
rum för flera vackra regnfria dagar. Regnmängden
och dess fördelning äro afgörande för skörden. I
Jerusalem räknar man i medeltal 192,2 regndagar med
en regnmängd af i medeltal 661,8 mm. Regnet faller
mycket häftigare än hos oss, men åtföljes sällan af
åska. Om sommaren faller en riklig dagg, som delvis
ersätter bristen på nederbörd. Vindarna utmärkas af
en viss regelmässighet, om vintern härska i allmänhet
västliga och sydvästliga vindar, som medföra regn,
om sommaren ofta nordliga och nordvästliga, som bringa
svalka. Vindarna från s. och ö. äro torra och medföra
hetta, särskildt är sydöstvinden mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
