- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1385-1386

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palomena ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1385

Paludan-Miiller

1386

tisk skolridt". Ännu mindre kan P:s första romantiska
skådespel Kcerlighed ved hoffet (1832; uppf. på
scenen, men föga beaktadt af publiken) fritagas
från anmärkningar för språkliga jonglörskonster och
erotisk maskerad; det skvallrar dessutom om påyerkan
från Shakspere o. a. Uppslag och anklang från P:s
stora danska och utländska litterära föregångare möta
f. ö. ofta i hans 1836 och 1838 utgifna två samlingar
Poesier, som utom innerligt själfull, storstilad
lyrik ("Sorgen", "Paa Möens klint", "Billedet",
"Perlen" m. m.) innehålla flertalet af hans ungdoms
romantiska skådespel och smärre poetiska berättelser,
de senare alla i stil med Byrons versnoveller. De
förra äro Even-tyr i skoven (äfven kalladt Luft og
jord), Alf og Rose och Fyrste og påg e. Vemodet, som
beslöjar äfven P:s ljusaste och luftigaste romantik,
är en reflex från tvedräkten mellan lättsinne
och tungsinne, hvilka brottas i hans oroliga själ
och i hans typiska ungdomspoesi förkroppsligats
af de två motsatserna "Laetus" och "Dolorus", där
ännu ej underordnade en högre enhet. P:s energiska
sträfvan efter en föreningspunkt mellan lyckans och
"lydnadens" idéer ledde nämligen till nyss antydda
intensiva själsstrider. Härtill kommo kärlekssorger,
litterära motgångar och kroppslig sjukdom, och åren
1836-37 var hela hans inre i uppror. Det var P:s
öde att i sin traktan efter det oupphinne-liga,
i sin hängifvenhet för idéerna aldrig kunna helt
och för beständigt älska en kvinna. Böjelsen
för Henriette Friderichsen framkallade svåra,
i längden olösliga dissonanser (genljud däraf i
"Til-bagefald"). Under ferievistelsen i Aarhus greps
han af kärlek till Louise Elmquist (d. ogift 1877),
den fina och intressanta, musikaliska unga flicka,
som inspirerat honom till en af hans diktnings mest
lefvande och sympatiska gestalter, Alma i "Adam Homo";
men de skildes åt, utan att det afgörande ordet dem
emellan blef sagdt (vittnesbörd om deras kärlek äro
vidare den gripande elegien "Den for-ladte" och den
af Tegnérs "Ingeborgs klagan" märkbart påverkade
"Sang"). Från en svårartad nervfeber repade han sig
först långsamt i slutet af 1837, och hans hetsiga och
bittert personliga antikritik Trochceer og jamber
(s. å.), ett slags "litterär nervfeber", isolerade
honom för en tid kännbart från forna vänner och
meningsfränder. P. hade kommit till en vändpunkt
i sitt lif; det afgörande steget tog han då genom
giftermålet med Charite Borch, som träget vårdat
honom under hans sjukdom och ej heller sedan upphörde
att betrakta honom som sin patient. Den praktiska
och intelligenta hustrun blef honom en god kamrat,
som gaf honom den arbetsro han behöfde, men hennes
abstrakt moraliserande och torrt reflekterande natur
(själf författade och utgaf hon "Keligiöse studier",
1863-75) torde ha bidragit att göra honom gammal i
förtid, och det barnlösa äktenskapet kom att likna ett
klosterlif. Å andra sidan inverkade hon fördelaktigt
äfven på P:s diktning, som efter vändpunkten röjde
större allvar och djup, en helt annan konsekvens,
intensitet och realism än förr. Efter hemkomsten från
en tvåårig bröllopsresa till södern sökte han både
i fantasi- och verklighetsdiktning göra upp med det
förflutna. I tre fylligt koloristiska och konturskarpa
mytologiska dramer riktar han blicken från det yttre
mot det

inre. Minnet mera än hoppet blir nu drifkraften i hans
poesi; en viss likhet med den resignerade stämningen
i J. L. Heibergs "Nye digte" gör sig gällande. Venus
(1841) med sina sydländska praktskildringar
firar försakelsen som viljekraftens källa, i
Dryadens bryllup (1844) framträder den smärtsamma
brytningen med naturlifvet mot en bakgrund af frisk
skogsromantik, och Tithon (s. å.), sorgespelet
om "jordens son och morgonrod-nadens älskare",
symboliserar hans egen lifstra-gik personligt
mäktigare än kanske någon annan af hans dramatiska
dikter. Realistiska smådrag och en viss jylländsk
lokalfärg ha beröringspunkter med P:s hufvudverk,
ett af danska litteraturens mest monumentala, Adam
Homo (I 1841; II-III 1848), där han håller domedag
öfver sig själf och ännu mera öfver sin danska
samtid. Detta moderna komiska epos i 12 sånger
på fritt och mästerligt behandlade ottave rime
(P:s favoritstrof) bör fattas som en på samma gång
individuell, nationell och universell satir. Det själf
biografiska röjer sig mest i l:a delen vid skildringen
af den unge Adam och hans förhållande till Alma. Hon
är diktens enda verkliga hjältinna, hvars tragik och
nobless till fullo framträda i hennes "kvarlåtenskap"
(11 :e sången), en mängd lyriska dikter och religiösa
betraktelser i sonettform samt på daktyliskt och
ostro-fiskt eller strofiskt jambiskt versmått,
hvaraf några äro äkta pärlor af poesi ("suckar, som
bli psalmer") Inflytandet från Byrons "Don Juan"
har kvarlämnat tydliga spår både i "Adam Homos"
planläggning och i enskildheter, men de senare ha
ej sällan en parodierande, borgerlig anstrykning
(t. ex. hjältens kärleksäfventyr), och de demoniska
byronfigurernas (v. Pahlens, "den gråa Galts")
epikureism satiriseras bistert. Själfva stansen,
frigjord från Byrons ironiska dubbelspel, har vunnit
i logisk och rytmisk helhet, utan att mista något
af versens eleganta och raljanta uttrycksfullhet;
naturalistiska liknelser undvikas, och inskjutna
betraktelser äro jämförelsevis få. P:s mognad och
själfständighet komma kanske mest till sin rätt i
de många präktiga porträtten och genrebilderna. De
rikt individualiserade och nyanserade gestalterna
(särskildt i del II) bilda ett imponerande galleri,
och situationsbilder som den fynska slottsbalen,
det jylländska skördegillet och interiörerna med
de båda gatslinkorna Line och Trine förtjuste
eller förskräckte samtiden genom sin dristiga
åskådlighet. Typer och taflor äro danska. Skildringen
vidgas till en satirisk vidräkning med natio-nallyten
i Kristian VIILs Köpenhamn: frasen och posen
i dåtidens danska politik och press, filosofi,
religion och konst, konvenansen i dess glatta
och flotta sällskapslif gisslas af en man, som
själf ej varit oberörd af festyran. Från "Adam
Homo" härstamma i rätt nedstigande led Drachmanns
"Forskrevet" och H. Pontoppidans "Lykkeper". Men ju
längre P:s stora epos fortskrider, desto mera tränger
sig äfven den allmänmänskliga tendensen fram. "Adam
Homo" handlar om människosjälens förlisning. Bit för
bit af slö j as den blide ("älskvärde") mannen som
den svage, lyckojägaren af klädes all sin grannlåt,
dussinmänniskan, som svikit sina ungdomsideal, men
stigit allt högre och högre på maktens och ärones
skala, blottas i all sin skröplighet och styggelse,
rannsakas dras-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:30 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0737.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free