Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papeete ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1431
Papeete-Papegojor
1482
Papeete, P a p c t e 1. P a p e i’t e, hufvudstad
och förnämsta handelsplatsen på ön Tahiti bland
Sällskapsöarna, säte för franske guvernören, ligger
på nordvästra kusten af ön. 3,617 inv. (1911), hvaraf
1,909 fransmän.
Papegoja, zool. Se Papegojor.
Papegojdufvan, Treron abyssinica, zool., hör
till familjen dufvor (Columbidce) inom ordningen
Charadriiformes och fåglarnas klass. Den är ofvan
blekt olivgrön, undertill ljusgul, med hufvudet,
halsen och bröstet askgråaktigt gröna samt skuldrorna
vinröda. Längden utgör 31 cm. Arten är hemma i
hela mellersta Afrika från Indiska hafvet och Röda
hafvet t. o. m. de västafrikanska öarna samt från
Sahara till Sambesi. I utseende och lefnadssätt
visar den stor likhet med papegojorna. Flykten
är mycket snabb och åtföljd af e’tt pipande
buller. Lätet är något tjutande, icke kuttrande.
C. R.S.*
Papegojfiskar, Scarus Forsk., zool., ett till
fam. Scaridce hörande släkte af de taggfeniga
fiskarnas ordning bland benfiskarna. Af släktets
arter tillhöra de flesta de varmare delarna af
Atlanten, en art östra delen af Medelhafvet. De
utmärkas däraf, att tänderna äro sammanväxta till en
tandad skifva i hvardera käken, hvarigenom käkarna
få ett näbb-likt utseende, som gifvit anledning till
namnet. Den europeiska arten, S. cretensis L., är
allmän i östra delen af Medelhafvet och förekommer
mera sällsynt äfven vid Italiens kuster. Den blir
omkr. 30 cm. lång. Färgen (blå eller röd) uppges växla
efter årstiderna. Den lefver bland tången, som jämte
svampar o. d. synes utgöra dess födoämne. Redan de
gamle romarna ansågo denna fisk vara en idiss-lare,
och detta har genom Sagemehls undersökningar i nyaste
tider blifvit bekräftadt. På sidorna af de nedre
svalgbenen har nämligen denna fisk ett slags påslika
utvidgningar, i hvilka de afbitna födoämnena samlas
för att ytterligare söndermalas mellan svalgtänderna,
innan födan kommer in i magen. Denna fiskart, som af
grekerna ännu kallas skaro, var mycket prisad hos
de gamle som läckerhet och ansågs, enligt Plinius,
på hans tid som den yppersta af alla fiskar. Kejsar
Claudius berättas ha sändt en flotta till Grekland
med särskildt uppdrag att därifrån hämta denna
fiskart, som inplanterades i hafvet mellan Ostia
och Campagna. I Grekland anses fisken ännu i dag
läcker och anrättas med en sås på dess lefver och
inälfvor. &. L.*
Papegojor, Psittacidce, zool., bilda en familj inom
ordningen Cuculiformes och fåglarnas klass. Från
närbesläktade familjer skiljas de därigenom, att de
ha näbben försedd med vaxhud samt öfver-käken rörlig,
bågformigt böjd och försedd med lång, hakformigt
nedböjd spets, öfverkäkens spets är på undersidan
vanligen försedd med ett antal tvärrännor, som ha
till uppgift att hvassa underkäken ; de anträffas
hos de arter, som lifnära sig af hårdskaliga
frukter och frön. Näsbenen äro sammanväxta med
mellan- och öfverkäksbenen och leda medelst en
tvärgående ledgång med pannbenen. Gombenens bakre
del har ombildats till vertikala ben-skifvpr. Bakre
extremiteterna äro tjocka, starka, köttiga, men
aldrig höga. Tarso-metatarsus, kortare än mellantån,
är klädd med nätlikt fördelad hud. Tårna äro grofva,
den första och fjärde bakåt-riktade. Klorna äro starkt
böjda, spetsiga, hvarken
långa eller starka. Oftast ha papegojorna lysande
färger. Könen äro merendels lika, och de unga fåglarna
skilja sig vanligen obetydligt från de gamla. -
Framför andra medlemmar af fåglarnas klass utmärkas
papegojorna genom en likformig utveckling af sina
sinnen. Papegojornas flygförmåga är i allmänhet
ej synnerligen utbildad, dock bättre hos de små
arterna. På marken röra de flesta sig mindre väl, men
däremot klättra och klänga de med stor färdighet samt
taga därvid näbben till hjälp. Denna, som är mycket
rörligare än hos andra medlemmar af fåglarnas klass,
användes också på mångfaldiga sätt: som griporgan,
för att stycka sönder födan, söndergnaga föremål,
som vapen, klätterorgan m. m. Papegojornas stämma
är stark, ofta skrikande, högeligen växlande,
stundom välljudande och melodisk; somliga arter,
som uppträda flockvis, bli genom sitt skrän rent
af odrägliga. Dessa fåglars förmåga att efterhärma
människans röst och ord är nogsamt känd. Häri
öfverträffa de alla andra djur, visa en förvånande
förmåga att inlära äfvensom att lämpligt använda
ord och uttryck. - Papegojorna äro hemma i alla
världsdelar, med undantag af Europa, talrikast i
Amerika och Indiska arkipelagens Östra öar, fåtaligast
i Asien. Man har beskrifvit omkr. 650 arter, af hvilka
blott en femtedel finnes utom vändkretsarna. I
allmänhet äro de bundna vid skogarna. Några
finnas dock på stäpper och i bergstrakter ofvanför
skogsområdet; men regeln är, att ju mera storartade
skogarna äro, dess talrikare uppträda dessa fåglar. De
äro där lika vanliga som sparfvar och kråkor hos
oss. Utom under fortplantningstiden lefva de flesta
papegojor i skaror (ofta af ofantlig storlek), som
hålla troget tillhopa. Tidigt om morgonen lämna de
sin sofplats (någon tät trädkrona, af hål uppfylld
klippvägg eller ihåligt träd), söka gemensamt sin
föda, utsätta vakter för att skydda sig mot fara
och uppsöka på kvällen gemensam hviloplats. Deras
näring utgöres hufvudsakligen af frukter och frön,
men äfven af knoppar, blommor, honung och frömjöl samt
insekter, maskar o. d. I fångenskapen vänja de sig
vid kött och förtära sådant med begärlighet. Genom
de härjningar, som papegojorna anställa på fält och
i trädgårdar, bli de på många trakter en verklig
landsplåga samt omöjliggöra här och där odling af
vissa" fältfrukter. - Strängt engifte är utmärkande
för papegojorna, och makarna hålla tillhopa under
hela lifvet. Äggen äro ofta 2, hos åtskilliga
3-4, någon gång 6-10, och läggas med förkärlek i
ihåliga träd, men äfven i hål i jorden, i klippor,
i byggnader o. s. v. Ofta urholka dessa fåglar med
sin starka näbb bon i träden åt sig, hvarvid honan
är den egentlige arbetaren. I allmänhet är deras bale
mycket simpel eller nästan ingen; mera sällan bygges
ett ordentligare underlag för äggen. Vanligen rufva
båda makarna, som gemensamt mata ungarna såväl i boet
som någon tid, sedan dessa flugit därur. Papegojor af
närsläktade arter para sig stundom med hvarandra. Ofta
förekomma mellan dessa fåglar strider af svartsjuka,
afundsjuka om födan, ofördragsamhet o. s. v. En del
papegojor uppnår mycket hög ålder: man har sagt ända
tili hundra år. - Enär papegojorna orsaka människan
betydande skada, äro de också utsatta för mycket
ifrig förföljelse. Orsaker härtill äro äfven,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
