Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papyrus - Papyrusrulle. Se Papyrus - Par. - Pará
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11
Papyrusrulle-Para
12
plats för heliga krokodiler, hvilkas
mumiefodral varit rika fyndkällor (se "The
Tebtunis papyri", utg. af University of
California). Jämte engelsmännen arbeta numera
fransmän, italienare, tyskar o. a. på skilda
ställen i Egypten. - De funna papyrerna sändas,
inlagda i zinklådor, till sina bestämmelseorter;
där uppvecklas de, uppmjukade af varm ånga,
och utbredas emellan glasskifvor. De största
moderna papyrusbiblioteken finnas i London
(British museum), Oxford (Queen’s college),
Paris (Louvre), Wien (Hofbiblioteket), Berlin
(Kungl, museets egyptiska afdelning) och i museet
i Kairo. Att ange antalet funna papyrer är ej
möjligt. De publicerade, som utgöra en ringa
del af hela antalet, anslogos 1912 till inemot
10,000. - De utgifna papyrerna äro spridda i
skilda publikationer. Sedan 1900 föreligger i
"Archiv fur pa-pyrosforschung und verwandte
gebiete", utg. af U. "Wilcken, ett centralt
organ med förteckningar och bibliografier. -
Af hittills funna papyrer ha de grekiska mest
uppmärksammats såväl genom vissa papyrers
litterära värde som på grund af den kunskap om
det grekiska språket och om hellenistisk-romerskt
lif i Egypten, som de förmedlat. - De litterära
fynden utgöras till sin öfvervägande del af verk
af de i vår mening högklassiske författarna. Till
stor del äro de i Egypten funna texterna äfven
bevarade genom den västerländska, medeltida
texttraditionen. Det har emellertid påvisats, att
de egyptiska exemplaren, trots deras höga ålder,
ofta ej ge en bättre text än de europeiska. Vid
sidan af de kontrollerade upplagorna spredos
under antiken okontrollerade afskrifter,
där texten lätt nog förvanskades. En analys
af de egyptiska Platon- och Homerostexterna
har gett vid handen, att dessa äro sådana,
medan vår tradition i dessa och andra fall
kan föras tillbaka på goda antika upplagor. I
många punkter ha dock de egyptiska fynden gifvit
afgjorda förbättringar. Af särskildt intresse
äro de förut okända texter, som påträffats i
Egypten. Bland skalder, som genom papyrusfynden
blifvit oss bekanta på ett helt annat sätt än
förut, äro Archilochos, Sapfo, Korinna, Pindaros,
Bakchylides, Menander, Herondas och Timotheos. Af
de återfunna prosatexterna är Aristoteles’
skrift om atenarnas statsförfattning den
betydelsefullaste. Äfven fragment af teologiskt
innehåll ha påträffats, bl. a. Jesuord (af
omtvistad äkthet) och evangeliefragment. För
kännedomen om den grekiska, som talades i den
helleniserade Medelhafsvärlden (koinë) och som
återfinner i N. T., ha papyrusfynden verkat
epokgörande (se A. Deissmann, "Bibelstudien",
1895, "Neue bibelstudien", 1897, och "Licht vom
Osten’:, 3:e uppl. 1909). De statliga urkunderna
och privata affärspapper ge vidare en möjlighet
att rekonstruera bilden af Egyptens styrelse och
näringslif under tiden emellan 332 f. Kr. och
619 e. Kr. Kunskapen om den romerska rätten
har utvidgats och konkretiserats. Kännedomen
om kult och religion har fördjupats, och öfver
det dagliga lifvet ha de privata brefven och
litteraturfynden spridt klart ljus. Om urkunderna
se i första hand L. Mitteis och U. Wilcken,
"Grundzüge und chrestomathie der papyruskunde",
I-II (1912). Jämte de grekiska papyrerna har
ett stort antal papyrusdokument på flera olika
språk funnits, som
dels belysa de äldsta och senaste epokerna
af Egyptens historia under antiken, dels
komplettera de grekiska papyrusurkunderna. Det
sistnämnda gäller framför allt det flertal
papyrer med egyptiskt språk och demotisk skrift,
som bevarats från Ptolemaiernas och romarnas
tid, samt de jämförelsevis fåtaliga latinska
texter, som påträffats. Den bysantinska och
den arabiska tiden belyses af en stor mängd
egyptiska urkunder med koptisk skrift. Från
Egyptens forntid härröra urkunder med hieratisk
skrift. På arameiska finnas urkunder bevarade
från den tid perserna behärskade Egypten
(525-332), bland hvilka särskildt märkas de
bekanta papyrerna från Elefantine, af stor vikt
för kännedomen om den judiska utvandringen och
för bibelkritiken. Hebreiska och syriska papyrer
ha vidare funnits i mindre antal. Från den korta
tld de nypersiske härskarna innehade Egypten
(619-629 e. Kr.) härröra urkunder på persiska
och från den muhammedanska tiden stora mängder
arabiska dokument.
Utom de redan nämnda framställningarna må
följande nämnas: Röding, "De grekiska
papyrosfynden i Egypten" (i "Humanistiska
förbundets skrifter", XIII), Lagercrantz,
"Om grekiska papyrer" (i "Bibelforskaren",
1901), och Schubart, "Das buch bei
den griechen und römern" (1907).
A. B-s.
Papyrusrulle. Se Papyrus, sp. 5.
Par., förkortning för paragraf.
Pará. 1. (Grão Pará) Stat i Brasilien,
på båda sidor af Amasonfloden, begränsas
i v. af prov. Amazonas (som till 1851 var
förenad med P.), i n. af Guyana, i n. ö. af
Atlantiska hafvet mellan floderna Oyapoc och
Gurupy, i s. af prov. Maranhão, Goyaz och
Matto Grosso. Omkr. 1,250,000 kvkm. 568,000
inv. (1908), 0,3 inv. på 1 kvkm. Nästan hela
landet består af oöfverskådliga slätter; dock
ligger på Amasonflodens norra strand den af
märgel-, ler- och sandstensskiffer bildade Serra
de Ereré, i norra delen intränga utlöpare från
Tumuc-Humac-bergen och Serra Acarai. Slätterna
äro till större delen bevuxna med urskog samt
under regntiden vidt och bredt öfversvämmade
af Amasonfloden och dess bifloder. Nybyggen
af hvita finnas vid Rio Pará (Tocantins), på
Ilha do Marajo samt längre från kusten, på
stora afstånd från hvarandra, vid biflodernas
förening med Amasonfloden. För öfrigt tillhör
landet fria indianer; i närheten af kusterna
bo många negrer. Jordbruk och boskapsskötsel
äro försummade; fiske och sköldpaddfångst
äro af betydelse. Industri förekommer blott i
hufvudstaden. Utförseln består af kautschuk,
kakao, paranötter och skinn. Handeln underlättas
genom de segelbara floderna. – 2. (Santa
Maria de Belém do São Pará, offic. Belém)
Hufvudstad i nämnda stat, ligger omkr. 138
km. från hafvet, på högra stranden af Rio Pará,
den väldiga Tocantins’ æstuarium, med hvilket
en arm af Amasonfloden förenar sig. 100,000
inv. (1912). Den genom redutter skyddade hamnen
är så djup, att fartyg om 6,8 m. djup kunna
ligga vid dess kajer. Ehuru anlagd redan 1616, är
staden regelbundet byggd. Klimatet är synnerligen
behagligt och sundt, temperaturen nästan
densamma året om (mellan 25° och 28°). Utom en
stor katedral (1720) har P. ett biskopspalats,
en vacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
