Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paracelsus, Aureolus Bombastus - Paracentesis - Paracorolla - Parád - Parad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1520), hvarvid han mycket färdades med herdar,
skarprättare, zigenare, badare och gamla
kvinnor för att utforska deras hemliga kurer mot
sjukdomar. Det dröjde icke länge, innan han bland
höga och låga förvärfvade sig stort rykte som
läkare. Efter sin hemkomst kallades han 1527 till
professor och stadsläkare i Basel. Där gjorde
han sig likväl af många skäl snart omöjlig. Han
bröt med de gamla traditionerna, vågade uppträda
mot Galenos och andra stora auktoriteter,
brände offentligen Avicennas arbeten, nedlät
sig till att föreläsa på tyska i st. f. latin,
var sträng vid kontrollen af apotekarna och
använde alltför enkla receptformler. Hans
stora praktik ådrog honom kollegernas afund,
och slutligen råkade han också i delo med
stadens myndigheter, mot hvilka han utgaf
smädeskrifter. P. måste 1528 hals öfver hufvud
fly och förde sedan ett äfventyrligt vagabondlif,
följd af hundratals lärjungar, af hvilka dock,
som han själf säger, blott några få förstodo
honom, under det att de öfrige endast voro
lymlar, hvilka ville lära sig hemliga konster
af honom. 1540 kom han till Salzburg. Han dog
där, såsom det uppges till följd af en fraktur
på skallen, hvilken han ådragit sig under ett
slagsmål. - P. tillhörde sin tids teosofiska
riktning, och särskildt utmärkande för honom
är, att han betraktade universum ur kemisk
synpunkt. På världsutvecklingen i det hela,
ja äfven på rent personliga, etisk-religiösa
förhållanden tilllämpar han kemiska analogier. De
kemiska krafterna få tillika en halft symbolisk
betydelse, och hans utredningar förlora sig
ofta i det rent fantastiska. Människan är
enligt honom en mikrokosm, en värld i smått,
och denna mikrokosm står med makrokosmen,
universum, i lefvande, organisk växelverkan. -
Om P. har mycket blifvit skrifvet, och omdömena
om honom gå i de mest motsatta riktningar. Några
se i honom läkekonstens reformator och höja
honom till skyarna; andra uppfatta honom som
en mystiker, svärmare, bedragare, drinkare
och gycklare. Så mycket torde väl i alla fall
få anses vara gifvet, att P. egde en ovanlig
själfständighet och kraft; annars hade han
icke, såsom han gjorde, vågat bryta med läror,
hvilka genom halftannat årtusendes helgd
blifvit fastlästa såsom ofelbara. Lika säkert
är det, att han egde tillräckligt skarpsinne
att genomskåda de stora bristerna i den tidens
teori och praxis och att han förde sin strid
med obestridlig talang. Men å andra sidan bör
märkas, att ungefär samtidigt med honom andra
män uppträdde i samma riktning som han, men med
positiva inlägg af helt annan betydelse och med
en vetenskaplig metod af mycket större bärvidd än
hans. Ty P. var i allra högsta grad hemfallen åt
sin tids böjelse för mysticism. Om fordringarna
på en logisk bevisföring hade han ingen aning;
ingen har mera godtyckligt än han framställt
påståenden och hypoteser som verkliga
fakta. Det ligger därför sanning i Wunderlichs
omdöme, att P. på medicinens utveckling
egentligen icke utöfvat något inflytande alls,
"men att han genom sin barbariska metod, som af
bedragare tillgodogjordes och af oklara hufvud
omfattades med svärmisk beundran, i väsentlig
grad bidragit att hämma medicinens samtidigt
påbegynta lugna framåtskridande". - Af de
många skrifter, som bära P:s författarnamn,
äro de flesta helt säkert understuckna. De ha
flera gånger blifvit utgifna samlade (af Huser,
10 bd, 1589-91; af Petiscus, 12 bd, 1603); jfr
K. Sudhoff, "Versuch einer kritik der echtheit
der paracelsischen schriften" (1894-99). Se
bl. a. M. B. Lessing, "P." (1839), F. Hartmann,
"Grundriss der lehren des P." (1898), "Die
medizin des P." (1899) och "P. von Hohenheim"
(1904), samt A. M. Stoddard, "The life of
P." (1911).
R. T-dt.*
L. H. Å.*
Paracentesis (af grek. para’, igenom, och
kentei’n, sticka), kir., en operation, som
består däri, att man med ett hvasst instrument,
vanligen en troakar, sticker igenom väggen till
en kavitet (t. ex. magsäcken, buken, scrotum) för
att uttömma sjukligt samlade vätskor eller gaser.
F. B.*
Paracoro’lla, bot., detsamma som bikrona (se d. o.).
Parad [pa’rad], brunnsort i ungerska
komitatet Heves, 200 m. ö. h. Där finnas två
mineralvattenkällor, hvilkas vatten till sin
kemiska karaktär är identiskt med Ronnebyvattnet
och således har svafvelsyrade järnsalter och
alun till förnämsta beståndsdelar, samt en
alkalisk källa, som håller kolsyradt natron
samt fritt svafvelväte och kolsyra. Säsong
15 maj-1 okt. Frekvens omkr. 2,000 pers.
Ln.
Parad (fr. parade, af sp. parada,
stillastående, en hästs plötsliga halt under loppet).
1. Krigsv., prunkande uppvisning;
högtidlig truppmönstring; parering i fäktkonst,
afböjande af motståndarens stöt eller hugg
vid fäktning (se Fäktkonst, sp. 215). - I
militärspråket var ordet parad ursprungligen
liktydigt med mönstring, men öfvergick sedan
till att beteckna den militära glans, som
utvecklas vid högtidliga tillfällen. I våra
dagar afser paraden förnämligast att visa
truppernas utseende, hållning och sätt att
föra sig. Uppställningen härvid kallas vanligen
paraduppställning, och trupperna uppvisas genom
marsch (paradmarsch l. defilering, se d. o. och
nedan) förbi befälhafvaren. Som vakternas
uppställning och afmarsch i garnison eller läger
ofta äro förenade med någon ståt, har den stora
vakten fått benämningen vaktparad. Likaledes
har man kallat den till gudstjänst uppställda
truppstyrkan kyrkparad (se d. o.) samt den vid
militärbegrafning i liktåget deltagande eller vid
grafven uppställda likparad. - Från att beteckna
själfva högtidligheten har ordet parad äfven fått
betydelse af den dräkt, som af militärer bäres
därvid eller vid andra högtidliga tillfällen,
paraddräkten ("stor parad", "liten parad"). -
Paraddagar kallas vissa högtidsdagar, hvilka i
Sverige firas med flaggning och "stor paraddräkt"
af vakter m. m. De anbefallda paraddagarna
äro vissa medlemmars af k. huset födelse- och
namnsdagar samt nyårs-, midsommar-, Gustaf-Adolfs- (6 nov.)
och juldagen. Af dessa dagar äro vissa tillika s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
