Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parcell - Parcer - Parchent. Se Barchent - Parchim - Parcival - Par complaisance. Se Complaisance - Pardakoski - Par depit - Par-dessus - Pardessus, Jean Marie - Pardo, Manuel - Pardo Bazán, Emilia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Parcell-Pardo Bazån
56
Parce’ll (fr. parcelle, af lat. parti’cula,
dim. af lat. pars, del), smådel, bit;
utskiftadt jordstycke, jordlott, egofigur (jfr
Katasterkarta). - Parcellera, skifta jord i
små tomter.
Pa’rcer (lat. parcæ), rom. myt.) ödets
gudinnor. Eomarna torde först ha haft endast
en Parca, denna hufvudsakligen uppfattad
som födelsegudinna. I den. mån grekiska
religionsföreställningar inträngde, ersattes
Parca af en Morta (dödsgudinna), och parcerna
identifierades fullständigt med moi-rerna (se
Mö i r a).
Parchent. SeBarchent.
Pa’rchim, stad i Mecklenburg-Schwerin, vid Elde
och järnvägarna Schwerin-P. och Ludwigslust-
Neu-Brandenburg. 10,608 inv. (1910). Gymnasium
med realprogymnasium. Mångsidig industri. P. är
en gammal och oregelbundet byggd, af
ringmurar omgifven stad, men är en af de
rikaste i landet, egare af stora skogar och
landtegendomar. Generalfältmarskalken Moltke
var född i staden, och 1876 restes hans staty
(af Brunow) därstädes. J. F. N.
Pa’rcival (ty. Parzival, fr. Perlesvaus,
wales. Peredur), hjälten i en grupp af
Artur-sagorna. Hans lif och bragder ha besjungits
af Chrétien de Troyes (i "Perceval le gallois"),
Wolfram v. Eschenbach ("Parzival") och Richard
Wagner (operan "Parsifal"). Se Bretonska
romanerna.
Par complaisance [kåpläåä’s], fr. Se C o
m-plaisance.
Pa’rdakoski, äldre skrifsätt för P a r t a k o
s k i.
Par dépit [pardepl], fr., i förtreten;
på trots.
Par-dessus [pardosy], fr., öfverrock.
Pardessus [pardesy’J, Jean Marie, fransk
rättslärd, f. 1772, d. 1853, blef 1810
professor i handelsrätt vid juridiska
fakulteten i Paris och var från 1821
tillika bisittare i kassationsdomstolen,
men nedlade dessa befattningar 1830, efter
julirevolutionen. Sedan 1829 tillhörde han
Franska institutet som medlem af Académie des
inscrip-tions et belles-lettres. P. utgaf Cours
de droit commercial (1813-17; 6:e uppl. 1857),
Collection des lois maritimes antérieures au
IS:me siëcle (1828 -45), Loi salique (1843) m. m.
Pardo [pa’rdå], Manuel, president i Peru,
f. 1834 i Lima, d. där 16 nov. 1878, var civil
ämbetsman, grundade 1862 den första banken i
Lima, var 1865-66 finansminister, blef 1869
borgmästare i Lima och var 1872-76 republikens
president. P. tillhörde det liberala partiet,
var Perus förste civile president, utmärkte sig
för sparsam statshushållning och uppmuntrade
vetenskapliga forskningar. V. S-g.
Pardo Bazån [pa’rdå batha’n], Emilia, gref-vinna,
spansk författarinna, f. 1851 i La Coruna,
gift vid sexton års ålder med godsegaren José
Quiroga, erhöll en mycket vårdad och mångsidig
uppfostran, som hon än vidare fulländat genom
vidsträckta resor i Frankrike, England, Italien
m. fl. länder. Det finnes knappt någon fråga af
betydelse på det litterära området i det nutida
Spanien, där ej "Doiia Emilia", som hon allmänt
kallas, sagt sitt tungt vägande ord. Hennes
författarskap omfattar romaner och noveller,
poesi och historiska arbeten, vetenskaplig och
litterär kritik, helgonhistoria och pedagogik,
sociologi och resebe-skrifnins:ar m. m. På
prosadiktens område debuterade hon med Pascual
Lopez (1879), en nog-
grant studerad skildring af universitetslifvet i
La Coruna, hvarefter följde Un viaje de novios
(1881), en originell, frisk berättelse om
en bröllopsresa, La Tribuna (1883), en bild
af fabriksarbeterskornas lif i La Coruna, El
Cisne de Vilamorta (1885), analys af en poetasts
sorgliga tillvaro, Los Pazos da Ulloa (1886) och
dess fortsättning La madre naturaleza (1887),
en färgstark målning af lifvet i Galiciens
bergstrakter och af en gammal förnäm familjs
förfall, Insola-ciõn (1889), där ömtåliga
situationer äro behandlade med konstnärligt fin
takt, Morrina (1889), en djupgående själsanalys
af gossenaturen och af hemsjukans offer, U na
cristiana (1890) och dess fortsättning La prueba
(s. å.), där grundtemat är antagonismen mellan
den rationalistiske mannen och den troende
kvinnan, La piedra angular (1892), ett anatema
mot dödsstraffet, Addn y Eva, en cykel, hvaraf
två romaner utkommit, Dona Milagros och Memorias
de un solteron, vidare El saludo de las brujas,
El nino de Guzmån, La quimera, skildrande kampen
i en konstnärssjäl mellan ideal och verklighet,
och Dulce dueno. Äfven på novellens område är
hon samma framstående konstnär, exempelvis i
Novelas ejemplares, Cuentos nuevos, Cuentos de
Marineda (ett fingeradt namn för La Coruna),
Cuentos de amor, Cuentos sacro-projanos, En
tranvia, Cuentos de Navidad y Reyes, Sud-exprés
etc. Därtill kommer diktsamlingen Jaime och på
dramats område Verdad, Cuesta abajo, Juventud,
Las raices, El vestido de boda, El becerro
de metal och La suerte af växlande värde. -
Författarinnans första litteraturkritiska arbete,
Estudio critico de las obras del Padre Feijoo,
vann omarbetadt till täflingsskrift (Feijoö
y su siglo) första pris 1887. En förträfflig
studie öfver medeltidens legender, filosofi och
historia är hennes Vida de San Francisco de Asis,
och en djupgående analys af Dante, Tasso och
Milton är Los poetas épicos cristianos. Vidare
att nämna äro Los pedagogos del Renacimiento,
La revoluciön y la novela en Rusia, Polémicas y
estudios literarios, El realismo y el idealismo
en el arte, Estudios sobre Espana, De siglo
d siglo (1896-1901, Estudios de la decadencia
espanola), Retratos y apuntes literarios, La
literatura francesa moderna, m. fl. Kärleken
till fädernetrakten framträder vackert i De mi
tierra, och intressanta färdeminnen äro Mi ro~
meria, Al pie de la Torre Eiffel, Por Francia y
por Alemania och Por la Europa catölica. En klar
inblick i sin litterära åskådning ger hon i La
cuestion palpitante (1883), där naturalismen
är "den brännande frågan", ett arbete,
som framkallade häftig polemik och en serie
följdskrifter. 1891 -93 utgaf hon en litterär
revy, Nuevo Teatro critico, som hon ensam
fyllde med utmärkta kritiska och biografiska
uppsatser öfver Alarcõn, Luis Co-loma m. fl.,
och för den spanska kvinnans höjande utgaf hon
"La biblioteca de la mujer", innehål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
