- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
99-100

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pariskommunen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sammanslutningen Internationalen (se
d. o.). Möten höllos i alla stadsdelar, och
sektioner af Internationalen bildades, där
de mest samhällsupplösande läror predikades
samt hatet mot "bourgeoisien" och "kapitalet"
uppeldades, hvarjämte man påyrkade öfverlämnande
af stadsstyrelsen åt en vald "kommun" efter
mönstret från 1792. En sådan påstods skola
kunna organisera ett mera energiskt försvar mot
tyskarna än Nationalförsvarsregeringen. Hvarje
motgång i kriget mot Tyskland blef ett nytt
upphetsningsmedel, och slutligen framkallade
Metz’ fall det första väpnade upploppet,
31 okt. 1870, då Gustave Flourens besatte
Hotel de Ville och häktade Paris’ kommendant
general Trochu samt andra medlemmar
af den provisoriska regeringen (Ferry,
Favre, Arago m. fl.). Emellertid befriades
dessa snart af nationalgardet, och upproret
kufvades. Upprorsmännen fortsatte sin agitation,
särskildt genom de många klubbarna, och öfvade
förstädernas befolkning i vapen samt gjorde 22
jan. 1871, medan tyska armén som häftigast angrep
det inneslutna Paris, ett nytt, men fåfängt
försök att rycka till sig makten inom staden. De
därefter följande tilldragelserna: Paris’
kapitulation (28 jan.) och tyskarnas intåg i
staden (1 mars), valen till nationalförsamlingen
och dennas åsidosättande af Paris’ radikala
representanter, dess beslut om regeringens
flyttande till Versailles (10 mars) samt
ryktena om monarkiens snara återupprättande,
allt detta bidrog att öka de missnöjdes antal
i Paris. Därtill kom, att regeringen ej fäste
tillbörlig vikt vid agitationen och att denna
gjorde stora framsteg inom nationalgardet
bl. a. till följd af regeringens okloka åtgärd
att delvis indraga den under belägringen till
stadens försvarare utbetalade dagaflöningen
(15 febr.). 24 febr. 1871 förbundo sig 114
bataljoner af nationalgardet att lyda endast den
"centralkommitté", till hvilken den revolutionära
rörelsens ledare sammanslutit sig. Två dagar
senare följde det första politiska mordet (på
polismannen Vicenzini, som brutalt dränktes
i Seinefloden), utan att regeringen ändock
ingrep. När 1 mars de tyska trupperna inryckte i
vissa delar af Paris, begagnade sig upprorsmännen
däraf för att bemäktiga sig kanoner och vapen,
befria fångar, utdela ammunition och befästa sig
på Montmartre. Centralkommittén och två andra
kommittéer utvecklade en liflig verksamhet,
och snart stodo under deras befäl 100,000 man
med öfver 200 kanoner. Öfverbefälhafvaren i
Paris, general Vinoy, kunde ej kväfva rörelsen,
hufvudsakligen till följd af nationalgardets
opålitlighet. Slutligen ansåg sig regeringen
nödsakad att söka, om så kräfdes med våld,
återtaga kanonerna. Natten till 18 mars besatte
regeringens trupper Montmartre och bemäktigade
sig kanonerna, af hvilka de dock, af brist
på transportmedel, kunde bortföra endast ett
70-tal. Då dagen inbröt fingo de upproriske
understöd, linjesoldaterna gingo öfver till dem
regementsvis, generalerna Lecomte och Clément
Thomas tillfångatogos och arkebuserades, och de
trogna regeringstrupperna under Vinoy drogo sig
tillbaka till S:t Germain. Följande dag lämnade
de helt och hållet Paris, hvars alla fort utom
Mont Valérien kommo i insurgenternas våld. Efter
några resultatlösa underhandlingar med regeringen
(hvarvid bl. a. Paris’ märer med G. Clemenceau
i spetsen
uppträdde som medlare) utlyste kommittén till
26 mars val af medlemmar i La commune. Den
nya stadsstyrelsen fick en mycket brokig
sammansättning. Bland de 90 valde märktes den
gamle anarkistveteranen Blanqui (som dock under
hela kommunen satt fängslad i landsorten och
hvilken man förgäfves sökte få utväxlad) och
hans meningsfränder frashjälten Félix Pyat,
tidningsmännen Pascal Grousset, Delescluse,
Jules Vallès och A. Arnould, apotekarlärlingen
E. Eudes, de herostratiskt ryktbare blifvande
cheferna för kommunens polisväsen Raoul Rigault
och Ferré, vidare den ärligt entusiastiske
G. Flourens, f. d. officeren G. P. Cluseret
och den excentriske konstnären Gustave Courbet
samt af Internationalens män, 17 till antalet,
den redbare och dugande bokbindaren E. Varlin,
arbetaren B. Malon, gjutaren Duval och
läkaren E. Vaillant. Från centralkommittén
kommo 13 man, bland dem den skrytsamme
f. d. sergeanten Bergeret, den hänsynslöse
Rauvier och den välmenande Fr. Jourde, som
sedan blef kommunens finansminister. Till
märernas moderata parti hörde 15 af de valde
(bland dem sedermera konseljpresidenten Méline
och sedermera senator Ranc), men de drogo sig
liksom 7 radikaler i känslan af sin maktlöshet
snarast möjligt frivilligt tillbaka. Två dagar
efter valet öfverlämnade centralkommittén
sin makt till "kommunen". Den bildade 10
kommissioner, motsvarande ministerier, af
hvilkas chefer flera voro mycket misstänkta
figurer och andra hopplöst undermåliga. Så
var äfven fallet med flertalet af kommunens
improviserade generaler. Centralkommittén, som
ej upplösts, agiterade vid sidan af "kommunen"
och råkade i häftig strid med denna. Vid midten
af april började en verklig skräckregering. All
säkerhet till lif och eganderätt upphörde,
stora kontributioner utskrefvos, kyrkor och
kloster plundrades, alla fabriker, hvilkas
egare lämnat Paris, förklarades för arbetarnas
egendom. Särskildt Rigault och Ferré foro fram
mot oskyldiga som verkliga vilddjur, och man
efterapade i många fall 1790-talets skräckväldes
excesser. Äfven i landsorten sökte man framkalla
uppror, men misslyckades. Ett illa planeradt och
i stor oordning utfördt försök att med 100,000
man tränga mot Versailles tillbakaslogs efter
tre dagars kamp (2–4 apr.), hvarvid Flourens
stupade och "general" Duval tillfångatogs
och arkebuserades. Till hämnd därför angrepos
då de parisare, som ej ville sluta sig till
"kommunen". Man tog flera framstående personer,
särskildt präster, som "gisslan", bland dem
främst ärkebiskop Darboy och hans vikarie
Lagarde samt kassationsdomstolens president
Bonjean. Dåv. chefen för verkställande makten
i Frankrike Thiers’ hus nedrefs, och 16 maj
kullvräktes – det har påståtts under ledning af
Courbet – Vendômekolonnen med Napoleon I:s staty
(fig. 1). Under tiden rasade striden utanför
Paris. Kommunardernas nye general, polacken
Dombrowsky, som på denna post efterträdde
den oduglige, efter fästet Issys fall häktade
Cluseret, hade i början några framgångar mot
de af Mac Mahon anförda regeringstrupperna, men
från slutet af apr. började fästena kring Paris
bombarderas från 128 batterier. Det ena efter det
andra eröfrades, och det blef snart klart, att
staden skulle falla. Redan 21 maj stormades Paris
af Mac Mahons trupper, som från Saint Cloud

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free