Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Parlament
118
ofrälse befolkningen på den kungliga domänen,
men genom ett statut, som 1340 af tvangs
Edvard III, stadgades, att till all ny direkt
beskattning fordrades samtycke af både öfver-
och underhus. En allmän bevillningsrätt för
parlamentet med afseende på tullar blef erkänd
först 1371 och 1373. Skattebevillningsrätten
var det kraftigaste medlet till utvecklandet
af parlamentets inflytande på statslifvet, i
det att besluten om nya bevillningar gjordes
beroende af, att konungen tillmötesgick de
önskningar, som parlamentet besvärsvis (se B
e-s v ä r 2) framställde, och härvid kom maktens
tyngdpunkt att förläggas till underhuset. Till
en början hade hvart stånd för sig beviljat
skatter, men efter deras sammanslagning i två
kamrar fattades skattebevillningsbesluten af
dessa, och då började samtycke af underhuset,
såsom representerande folkets flertal, anses
ha största betydelsen. Följden häraf blef en
kunglig förklaring 1407, att bevillningar borde
ges af the commons och bifallas af lorderna,
och häraf har den engelska konstitutionella
regeln uppstått, att alla penningbiller
(money Ulls; så inkomst- som utgifts-) skola
först framställas i underhuset. Tudorerna
tilläto sig visserligen åtskilliga ingrepp i
bevillningsrätten, t. ex. genom tvångslån, men
principiellt sökte de dock ej beröfva parlamentet
den. Detta försöktes däremot af de två förste
Stuartarna, och följden däraf blef konungadömets
fall genom den första stora revolutionen. Karl
II och Jakob II voro i detta hänseende
försiktigare, men då den senares ingrepp i
parlamentets lagstiftningsrätt (se ofvan och
England, sp. 624) ledt till 1688 års revolution,
blef parlamentets skattebevillningsrätt fullt
betryggad och utvecklad. Dittills hade denna
i allmänhet blott bestått i beviljande af nya
pålagor, hvaremot dessas användning berott af
konungen. 1665 hade dock vid beviljandet af en
krigsskatt fästs villkoret, att den skulle få
användas blott till det angifna ändamålet (den
s. k. appropria-tionsklausulen), och 1689 gjordes
hela anslaget till hären och flottan beroende
af parlamentets årliga statsreglering. Från
denna undantogs visserligen civillistan (se
d. o.), men 1830 afskildes från civillistan
anslagen till den civila förvaltningen och
lades under parlamentets årliga statsreglering,
som därefter med undantag af några genom fasta
lagar reglerade utgifter (t. ex. civillistan)
omfattar hela utgiftsstaten. Äfven inkomststaten
fastställes genom lagar, men användningen af
den kungliga vetorätten kan naturligtvis med
afseende på statsregleringen ännu mindre komma
i fråga än vid vanlig lagstiftning, och genom
underhusresolutioner af 1671 och 1678, som i
allmänhet respekterats af öfverhuset, drogs
den konsekvensen ur underhusets 1407 stadgade
prioritet vid penningbillers behandling, att
de i sådana biller gifna be-villnin garna och
anslagen, såsom varande en gaf va af underhuset,
ej finge ändras af öfverhuset. Härmed var
dock ej förnekadt, att öfverhuset hade rätt
att förkasta penningbiller i deras helhet,
men detta kunde svårligen, med hänsyn till
riksstyrelsens upprätthållande, ske, då hela
utgiftsstaten sammanföres i en enda bill (bill oj
appropriation) och detsamma efter 1860 också sker
med inkomststaten ("finansbillen"). 1909 vägrade
dock öfverhuset sitt samtycke till finansbillen,
men följden
häraf blef, att det 1911 tvangs att godkänna en
lag, enligt hvilken en penningbill, hvartill
det underlåtit att ge sitt samtycke, kan
underställas kunglig sanktion. Parlamentets
makt öfver budgetslagstiftningen har sålunda
blifvit en underhusets enrådighet öfver denna. -
Till magnum conciliums befogenheter hörde den
högsta domsrätten, som till följd af engelska
konungamaktens styrka under medeltiden ej blef
blott af feodal natur, utan äfven af statlig. Den
ordinarie utöfningen af den senare stannade hos
det trängre rådet, curia regis, och de därur af
söndrade öfverdomstolarna (se ofvan), men den
rent feodala öfvergick från magnum con-cilium
till öfverhuset och består i dettas rätt att
döma pärer (se nedan) i lifssaker samt afgöra
tvister om pärsrättighet. I utöfningen däraf
deltaga alla husets världsliga pärer. Men
i två utomordentliga fall har jämväl magnum
conciliums statliga domsrätt öfvergått till
parlamentet, och- äfven därvid har öfverhuset
blifvit arfvingen. Det ena är, att öfverhuset är
högsta civila appellationsdomstol för England,
Skottland och Irland (utom i kyrkliga mål). Sedan
1845 har dock ansetts gifvet, att denna domsrätt
utöfvas blott af husets rättslärda ledamöter,
s. k. lords oj appeal. Då husets "quorum" (se O
m-röstning, sp. 707) är 3, behöfva blott 3 sådana
vara bisittare i rätten, men för att detta antal
alltid skall kunna påräknas, utnämnas efter 1876
aflönadö lords of appeal (högst 4), kallade
lords oj appeal in ordinary. Det andra fallet
är, att öfverhuset på anklagelse af underhuset
fungerar som riksrätt (se Impeachment). I
detta fall ega alla världsliga lorder deltaga i
domen, men de andlige blott i rannsakningen. I
samma syfte som impeachment har användts act
of attainder (se Attainder), men en sådan,
såsom varande en lagstiftningshandling, fordrar
medverkan af parlamentets båda hus och kunglig
sanktion. Besläktadt med impeachment är också,
att vissa annars oafsättliga ämbetsmän, särskildt
domare, kunna afsättas på grund af adresser från
båda husen (se Oafsättlighet, sp. 391). Ehuru
impeachment kan tänkas fortfarande komma
till användning för grofva statsbrott, har
det förlorat sin gamla betydelse som medel för
parlamentet att utöfva kontroll öfver konungens
rådgifvare. En sådan är nämligen nu betryggad
genom det parlamentariska styrelsesättet,
men helt och hållet till förmån för underhuset
(se Parlamentarism).
Parlamentets sammansättning och
verksamhetsformer. Efter unionerna med Skottland
1707 och Irland 1801 är parlamentet gemensamt
för England, Skottland och Irland (the United
kingdom), men det sedan 1905 härskande liberala
partiet vill skaffa Irland eget parlament
(se Home r u le), och underhuset har (maj
1914) för tredje gången antagit en af den
liberale ministären Asquith framlagd home rule
bill. - Öfverhuset. Af de andlige ledamöterna
försvunno genom Henrik VIII :s reformation
abbo-terna. Biskoparna ha nu plats i kraft
af ämbete, ej af län. S j älf skrifna äro de
två ärkebiskoparna samt biskoparna af Durham,
Winchester och London. Af de öfrige biskoparna
inträda 21 efter tjänsteålder (summa 26 spiritual
lords). Af de världslige lorderna äro de fleste
ärftliga, nämligen de, hvilkas värdighet är 1)
från tiden före föreningen med Skottland 1707
("peers of England") eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
