Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Parlament
124
mare, la chambre de l’édit, förrättegångar,
i hvilka protestanter voro parter, men den
upphäfdes 1669. - I samma mån som det omedelbara
kungliga området utsträcktes, vidgades också
Parisparlamentets domsområde, men kom dock ej
att omfatta hela Frankrike. Dels för att lätta
dess växande arbetsbörda, dels af hänsyn till
att en del af kronan förvärfvade områden förut
haft egna öfverdomsto-lar, upprättades nämligen
s. k. provinsparlament, nämligen för Languedoc
i Toulouse 1443, för Dau-phiné i Grenoble 1453,
för Guyenne i Bordeaux 1462, för Bourgogne i
Dijon 1477, i Beaune 1489, för Normandie i Rouen
1515, för Provence i Aix 1501, för Bretagne i
omväxlande Rennes och Nan-tes 1553 och sedan
1580 blott i Rennes, för Navarra i Pau 1620,
för de lothringska biskopsdömena i Metz 1633,
för Ludvig XIV:s eröfringar från Nederländerna i
Tournai 1668, flyttadt 1709 till Cambrai och 1713
till Douai, för Franche-Comté i Besan9on 1676 och
för hertigdömet Lothringen i Nancy 1775. Dessutom
upprättades med ungefär samma befogenheter som de
12 provinsparlamenten s. k. conseils souverains
för Roussillon i Perpignan 1660 och för Elsass
1679 i Breisach, flyttadt 1698 till Colmar, samt
ett s. k. conseil supérieur för Corsica i Bastia
1768. Provinsparlamenten hade i hufvudsak samma
organisation och befogenhet som Parisparlamentet
med undantag af pärsinstitutionen, som
endast tillhörde detta. Man fick från dem
ej vädja till Parisparlamentet, och äfven
de voro sålunda "cours souveraines", endast
underkastade den kungliga revisionen. - Äfven
sedan parlamentsplatserna blifvit fasta, voro
"råden" till en början afsätt-liga. Ludvig
XI lofvade emellertid 1467, att de ej skulle
godtyckligt afskedas, men detta löfte iakttogs
ej. Det var först genom missbruket, att ämbeten
fingo köpas och ärfvas, officiellt erkändt 1604,
som parlamentsledamöternas oafsättlighet fullt
betryggades (se Oafsättlighet). Utnämningsrätten
tillhörde ursprungligen konungen, men på
1300-talet fingo parlamenten rätt att föreslå
och i början af 1400-talet t. o. m. att invälja
nya ledamöter, och det blef därför de, som
utöfvade kontrollen öfver, att köparna af en
parlamentsplats uppfyllde de formella villkoren
(minst 25 års ålder och juridisk bildning)
för ämbetets tillträdande. Den ärftliga
aristokrati, som parlamentsråden på detta
sätt kommo att bilda, utgjorde spetsen på
ämbetsadeln, la noUesse de robe, så kallad
till skillnad från den genom länsväsendet
uppkomna krigar-adeln, la noUesse de l’épée,
men åtnjutande samma privilegier som denna. -
Parlamenten hade ej blott att tillämpa lagen,
utan också rätt att genom egna förordningar,
s. k. ärrets de rëglement, som gällde inom
hvarje parlamentsområde, tills de genom,
ordonnanser (se d. o.) upphäfdes, supplera
gällande lagstiftning - en rättighet, som
åtminstone delvis kan förklaras ur parlamentets
uppkomst ur curia regis. Men äfven i ett
annat hänseende gjorde parlamenten anspråk på
andel i lagstiftningsrätten. Till betryggande
af en autentisk lagtext läto konungarna i
parlamentets protokoll intaga (en- registrer)
sina ordonnanser. Då parlamenten därvid
fingo framställa anmärkningar (remontrances),
togo de sig häraf anledning att genom vägrad
inregistrering göra ogiltiga ordonnanser, som de
ansågo strida mot Frankrikes grundlagar. De på-
stodo nämligen, att vissa sådana funnos,
ehuru de ej voro kodifierade, och att
parlamenten, såsom ledande sitt ursprung ur
hofdagen, voro deras själf-skrifna vårdare,
särskildt sedan riksständerna efter 1614 ej mer
sammankallades. Kraftigast häfdades dessa anspråk
af Parisparlamentet, men inregistreringsrätt
tillkom också provinsparlamenten (liksom alla
andra cours souveraines, t. ex. la chambre des
comptes), och äfven de härledde därur åt sig
vetorätt. Till stöd härför framställdes också
den teorien, att alla parlamenten bildade ett
helt, till vårdande af nationens lagliga fri- och
rättigheter. Den politiska roll, som de franska
parlamenten på sådant sätt kommo att spela,
möjliggjordes af deras på oafsättligheten och
ärftligheten grundade själfständighet. Konungarna
erkände dock ej utan vidare anspråken. Ur
teorien, att parlamentet egentligen var deras
råd, kunde de å sin sida härleda anspråket,
att, när de själfva presiderade i parlamentet,
detta måste lyda deras befallningar, och i
enlighet härmed sökte de nedslå motståndet mot
inregistrering genom att i egen person infinna
sig i parlamentet och anbefalla inregistrering
(se Lit de j us ti c e). Gaf ett parlament
ändock ej efter, kunde mot de genstörtige
användas lettres de cachet (se d. o.) eller
parlamentets förvisning till någon småstad,
men parlamenten kunde svara härpå genom att
inställa sin rättskipning, hvilket hotade
riket med allmän rättslöshet, och fullständigt
lyckades konungamakten ej någonsin bryta deras
motståndskraft. Vanligen katolskt bigott och
genom sina egna privilegier intressent i det för
’ Tanden régime" utmärkande samhällstillståndet,
använde parlamentsaristokratien sin påstådda
vetorätt mot den kungliga lagstiftningen ofta
nog till att hindra nyttiga reformer, men i
alla fall utgjorde inregistreringsrätten det
förnämsta värnet under l’ancien régime mot
despotismen (jfr Montesquieu). Striderna
mellan krona och parlament fortgingo med
växlande framgång från slutet af medeltiden
till revolutionen. Under Ludvig XI lyckades
Parisparlamentet afvärja denne konungs tilltag
att åt påfvemakten offra den gallikanska kyrkans
själfständighet. Mot Nantesiska ediktet satte
parlamenten ett segt motstånd, som dock till sist
bröts. Parisparlamentets mäktigaste tid inföll
under Ludvig XIV:s minderårighet (se Fronden),
men under hans egen regering miste parlamenten
allt politiskt inflytande: 1673 förordnades, att
alla ordonnanser skulle utan vidare inregistreras
och remonstranser först efteråt få framställas,
hvarigenom de blefvo betydelselösa, och denna
ordning upprätthölls till 1715; men knappt var
konungen död, förrän Parisparlamentet kasserade
hans testamente, som inskränkt Ludvigs af
Orleans riksföre-ståndarmakt, och till tack
härför återställde denne remonstrerings- och
inregistreringsrätten i dess. gamla omfång. Detta
ledde under Ludvig XV:s regering till nya strider
och till ett försök att alldeles göra slut på den
gamla parlamentsinstitutionen (se härom M a u p e
o u). Denna återställdes emellertid efter Ludvig
XVI:s tronbestigning 1774. Under de brytningar,
som nu följde och som slutligen ledde till
riksständernas sammankallande och revolutionen,
sökte parlamenten å ena sidan i de privilegierade
ståndens intresse hindra Turgots och Nec-kers
reformsträfvanden samt Calonnes och Briennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
