Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parnell, Charles Stewart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Parnell
138
följde honom lifvet igenom. P. valdes 1875
till representant i underhuset för grefskapet
Meath och slöt sig till det af I. Butt (se
d. o.) ledda "home-rulepartiet", som sträfvade
att skaffa Irland fullständig själfstyrelse
med egen ministär och eget parlament. Han
fann emellertid snart Butts parlamentariska
taktik alltför mild och organiserade från
1877 jämte J. G. Biggar (se d. o.) en
systematisk obstruktion vid behandlingen af
flera viktiga engelska lagförslag, detta i syfte
att frampressa eftergifter i irländska frågan
genom att "trampa England på tårna". Redan hösten
s. å. valdes P. i Butts ställe till president för
Storbritanniens home-rule-förbund. Han anknöt
förtroliga förbindelser med i Nord-Amerika
bosatta fenier (se d. o.) och undanträngde
1878 småningom Butt från den irländska
underhusgruppens ledning. Efter dennes död
(maj 1879) var P. faktiskt partiets obestridde
ledare och valdes, med undanträngande af Butts
efterträdare W. Shaw, formligen därtill 26 april
1880. Han hade redan 1879 knutit förbindelser med
jordreformsagitatorn M. Davitt (se d. o.) och
låtit välja sig till president i den af Davitt
med understöd af fenierna bildade "jordligan"
(Irish national land leaaue-, se Irland,
sp. 866). Dec. 1879-mars 1880 företog P. en
agitationsresa genom Förenta staterna och Canada,
besökte därunder irländarna i ett 70-tal städer
och vann genom stundom våldsamma tal på stora
massmöten deras moraliska och framför allt
ekonomiska stöd för den stundande kampanjen
mot de engelske jordegarna på Irland och mot
unionen mellan Irland och Storbritannien. Han
dolde därvid ej, att "slitandet af det sista
band, som håller Irland bundet vid England",
var slutmålet för den nya rörelsen. Fenier-nas
hemliga terrorism och home-rule-partiets
parlamentariska taktik skulle nu samverka ("the
new de-parture"). Vid 1880 års parlamentsval
blef P. vald i tre kretsar och antog mandatet
för staden Cork. Ehuru från början ganska klen
talare och i saknad af djupgående teoretiska
kunskaper liksom af personligen vinnande
egenskaper, hade han genom sin enastående
viljestyrka och sin förmåga att raskt och säkert
inse de taktiska möjligheter hvarje politisk
situation erbjöd, förvärfvat nästan diktatorisk
makt öfver flertalet af sina landsmän, så att
han gjorde skäl för namnet "Irlands okrönte
konung". Ej blott arrendatorer och jordarbetare,
utan äfven flertalet katolska präster på Irland
underordnade sig hans ledning; endast biskoparna
betraktade honom i regel med misstro. Om P:s
verksamhet i parlamentet de närmast följande
åren se Irland, sp. 866-867. Obstruktion i
underhuset anlitades jämsides med agitation
och våldsbragder på Irland, där en följd af
dåliga skördar jämte hänsynslösa vräkningar
bragt arrendatorerna till förtviflan. På ett
folkmöte i Ennis (19 sept. 1880) utgaf P. som
lösen, att de arrendatorer, som öfvertogo
en vräkt arrendators farm, skulle "isoleras
från sina medmänniskor liksom ds spetälska i
forntiden", och därefter organiserades i allt
större utsträckning mot misshagliga arrend-itorer
och godsförvaltare den systematiska förföljelse,
som fått namnet bojkottning. (jfr Boycott). Mot
den öfverhandtagande anarkien på Irland genomdref
Gladstones andra ministär (mars 1881) en stiäng
tvångslag, hvarvid P. skickligt ledde den
irländska underhusgruppens bul-
lersamma demonstrationer; det var irländsk
påtryckning, som vållade, att den af Gladstone
i april s å. framlagda jordbillen fick en vida
mer genomgripande karaktär än ministären vid
dess utarbetande ursprungligen afsett. P. och
hans närmaste vänner vägrade emellertid
ostentativt att rösta för lagförslaget under
förklaring, att det var otillräckligt. Ett
mer än vanligt våldsamt folkmötestal af
P. (i Wexford 9 okt.) föranledde regeringen
att (13 okt.) låta arrestera P. och insätta
honom jämte några andra af jordligans ledare
i Kilmainham-fängelset invid Dublin. P:s
förutsägelse att, om han arresterades,
rörelsens ledning skulle öfvergå till "kapten
Månsken", besannades; "månskensmännens" och
andra terroristers våldsbragder till-togo
under vintern i antal och brutalitet. I april
1882 inledde regeringen genom P:s vän kapten
O’Shea hemliga underhandlingar med P., hvilka
ledde till det s. k. Kilmainhamfördraget (the
Kil-mainham treaty), en i lösa former träffad
öfverens-kommelse om, att P. skulle dämpa
den terroristiska agitationen och återkalla
jordligans förbudsmanifest mot arrendeafgifters
erläggande (no-rent manifesto), om och när
regeringen framlade en tillfredsställande
"arrears bill", d. v. s. ett lagförslag om
efterskänkande af nödställda vräkta arrendatorers
resterande arrendeafgifter. P. ställde äfven
i utsikt "framtida hjärtlig samverkan med
det liberala partiet i främjande af liberala
grundsatser" och lös-gafs jämte två kamrater
(2 maj). Mordet i Phoe-nixparken (6 maj) på
understatssekreteraren Burke och den nyutnämnde
ministern för Irland, lord Fr. Cavendish (se
Cavendish 9), en utan P:s vetskap förberedd
och utförd fenisk våldsbragd, korsade dessa
försonlighetsplancr. P., som djupt skakats
af händelsen, ville först alldeles lämna det
politiska lifvet, men öfvertalades att uppge
denna föresats, Jämte två af jordligans främsta
män, Dillon och Davitt, utfärdade han omedelbart
(7 maj) ett manifest, som skarpt fördömde
morden. Regeringens utlofvade "arrears bill"
blef lag i juli, och den irländska agitationen
aftog väsentligt, men morden hade gjort samverkan
mellan P. och liberalerna omöjlig för lång
tid framåt, och regeringen återgick under
trycket af engelsk folkmening till sin forna
tvångspolitik. På Irland var P:s inflytande
oförminskadt, hvilket bl. a. framgick af den
subskriberade nationalgåfva (inemot 40,000 pd
st.), som 1883 öfverlämnades till honom. Då
1885 års val närmade sig, lät P. de irländske
valmännen i England understödja det konservativa
partiets kandidater i hopp om större inflytande
för irländska "home-rulers" som tungan på vågen,
om de båda engelska partierna blefve ungefär
jämstarka. Han förhandlade äfven i hemlighet
med den nye konservative lordlöjtnanten
för Irland, lord Carnarvon, som personligen
var sympatiskt stämd mot home-rule-krafvet,
men emellertid ej förmådde öfvertala sina
kolleger till en så djärf omkastning af den
konservativa politiken. Höstvalen 1885 gjorde
P. till situationens herre, ty utan stöd af hans
86 man starka parti kunde Gladstone ej åstadkomma
säker majoritet för en ny liberal ministär. Detta
stöd gaf s, då Gladstone (dec. 1885) omvändts
till "home-rule" och i april 1886 framlade sin
första bill därom. Under de år, som närmast
följde efter det liberala partiets splittring
och billens förkastande (8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
