Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pasteur, Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke täcka hvarandra. I denna viktiga teoris
vidare utveckling deltog P. icke själf, upptagen
genom andra forskningar, men flera decennier
efteråt byggde van’t Hoff på den af P. skapade
grundvalen sin teori om den asymmetriska
kolatomen. 1860 angaf P. tre metoder att ur
en blandning af 2 optiskt isomera substanser
(en s. k. racemisk blandning) vinna de båda
komponenterna, högerformen och vänsterformen
(se Isomeri 1). Dessa metoder, som spela en
utomordentligt stor roll för i synnerhet den
biokemiska forskningen, äro följande: 1) Man
begagnar enzymens selektionsförmåga gentemot
optiska isomerer, genom att odla svampar eller
bakterier i den racemiska blandningen. Härvid
förstöres den i naturen förekommande aktiva
formen och spegelbildsformen kvarlämnas. 2)
Man kombinerar de racemiska kropparna med
andra optiskt aktiva ämnen. P. arbetade
med de aktiva syrornas alkaloidsalter. Vid
deras omkristallisering separeras de optiska
isomererna medelst sin olika löslighet. 3) Man
utplockar mekaniskt de spegelbildskristaller,
som bildas af vissa i vattenlösning
sönderfallande racemiska syrors salter,
t. ex. hos natrium-ammonium-racemat. – Genom sina
kemiska studier leddes P. till sina epokgörande
arbeten om jäsningsprocesserna (jfr Jäsning). I
Tyskland hade Kützing, Schwann och senare
Schröder och v. Dusch kommit till insikten om,
att alla jäsningsprocesserna äro förorsakade af
lefvande organismer och att intet material jäser
eller ruttnar, om det ej blifvit infekteradt af
lefvande mikroorganismer. Emellertid bekämpades
denna lära häftigt af framstående kemister,
framför allt af Liebig, och det är P:s förtjänst
att ha fört biologernas riktiga uppfattning
till seger. 1857 upptäckte P. de bakterier,
hvilka framkalla mjölksyrejäsningen, och
lämnade därigenom ett utomordentligt viktigt
bevis emot antagandet, att mjölkens surning
är en spontant inträdande process. 1857–63
ådagalade han, att såväl alkoholjäsningen som
alla andra jäsningsprocesser, såsom mjölksyre-
och smörsyrejäsningen, äfvensom förruttnelsen,
uppstå genom verksamheten hos bestämda, för
hvarje särskild jäsningsprocess karakteristiska
lefvande varelser, och vidare att dessa icke
blott genom sina verkningar, utan äfven genom
sina biologiska och morfologiska egenskaper
skilja sig från hvarandra. I sammanhang därmed
anställde han äfven i praktiskt hänseende viktiga
undersökningar öfver ättiksyrejäsningen (1862)
och föranleddes däraf till närmare studier
öfver de förändringar, som vinet undergår,
då det förvaras. Han fann, att vinets sjukliga
förändringar bero på vissa, för hvarje särskild
sjukdom karakteristiska, mikroorganismer,
samt angaf på grund af dessa erfarenhetsrön
nya metoder för dess skyddande och förädlande
(Études sur le vin, ses maladies etc., 1866). I
sammanhang härmed böra äfven hans Études sur le
vinaigre, sa fabrication, ses maladies (1868)
nämnas. Han ådagalade vidare i Études sur la
maladie des vers à soie, moyen de la combattre
etc. (1870), att ett särskildt slags lefvande
varelse föranledde den sjukdom (la pébrine)
bland silkesmaskarna som hotade att helt och
hållet förinta odlingen af dem, och visade, huru
den genom omsorgsfull undersökning och noggrant
urval af silkesmaskäggen kunde förekommas. Långt
dessförinnan hade P. för sig uppställt frågan,
hvarifrån dessa lefvande varelser, organiserade
ferment, uppkomma. En yttre anledning
till undersökningar åt detta håll gafs, då
Parisakademien 1860 som prisuppgift uppställde
spörsmålet att genom nya undersökningar belysa
den gamla frågan om uralstring ("generatio
spontanea"). Genom undersökningar, lika
beundransvärda för sin beviskraft som för de
enkla medel, hvilka därvid användes, lyckades
P. till fullo ådagalägga, att någon uralstring
icke förekommer samt att de lefvande varelser,
hvilka han uppvisat som orsaken till jäsnings-
och förruttnelseprocesserna, icke födas spontant
i det ruttnande organiska ämnet, utan härstamma
från luften. Denna åsikt försvarade han sedermera
med fullständig framgång mot alla de angrepp,
som anhängare af uralstring icke tröttnade att
göra mot den. – Genom undersökningar, som han
i början af 1870-talet upptog rörande ölet och
dess sjukdomar, fann han, att ölets liksom vinets
sjukdomar bero på organiserade ferment, och han
lärde, i sitt arbete Études sur la bière (1876),
att man för att hindra dessa från att utöfva sin
skadliga verkan bör uppvärma det buteljerade
ölet till 50 à 55° C. Denna metod, som efter sin
upphofsman fått namnet pastörisering, användes
i stor skala både i Europa och Amerika.
Redan tidigt hade P. anat, att de minsta lefvande
varelserna, mikroorganismerna, likartade
med dem, som framkalla förruttnelse- och
jäsningsprocesserna, äro af betydelse för
uppkomsten af infektionssjukdomar. Såsom icke
varande läkare, tvekade han emellertid länge,
innan han beslöt sig för att inlåta sig på detta
ämne, oaktadt hans föregående studier redan ledt
till så viktiga praktiska resultat som den af
Lister införda antiseptiska sårbehandlingen. Hans
uppträdande inom området för läran om
sjukdomsorsakerna blef emellertid, ehuru han
då redan var 54 år gammal, af genomgripande
betydelse. Genom Rayers och Davaines samt
framför allt genom Kochs undersökningar hade
ådagalagts, att orsaken till mjältbranden
är att söka i en bacill. Allas tvifvel voro
emellertid ännu icke häfda, ty man hade dittills
aldrig på djuren inympat uteslutande baciller
eller deras sporer, utan endast vätskor från
mjältbrandsjuka djur, hvilkas giftiga verkan
ju möjligen kunde bero på andra ämnen än de
däri befintliga mikroorganismerna. Alla dessa
invändningar vederlades genom P., som lärde att
renodla mikroorganismerna och bevisade, att äfven
under sådana omständigheter ifrågavarande bacill
verkligen framkallar sjukdomen. Därnäst studerade
P. en hos fjäderfä förekommande, mycket smittsam
och farlig sjukdom, hönskoleran, hvars orsak
likaledes befanns vara en mikroorganism. Men
under dessa studier fann han, att en renodling,
som stått någon längre tid, icke utöfvade samma
verkan som den färska, utan att försöksdjuren
antingen alls icke angrepos af sjukdomen eller
ock endast lindrigt insjuknade. Fortsatta
iakttagelser lärde honom vidare, att dessa djur
därefter icke voro mottagliga för det på andra
djur absolut dödligt verkande giftet. Han
hade således genom lämplig behandling af
sjukdomens mikroorganism gjort den till en
vaccin, som skyddar mot sjukdomen. I anledning
däraf återvände P. till mjältbrandsbacillen och
lyckades genom en för ändamålet afpassad procedur
af denna skapa en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
