- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
239-240

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Patriakalkors. Se Kors, sp 1081 - Patriarkat - Patricia - Patricier - Patricisk - Patricius. Se Patricier och Patrik - Patrie, La - Patriis musis - Patrik, Den helige - Patriksordern, Sankt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

239

Patriarkalkors-Patriksorden

240

Patriarkalkors. Se Kors, sp. 1081.

Patriarkat (se Patriark), en patriarks värdighet
eller ämbete; det område, som förvaltas af
en patriark.

Patricia, astron., en af småplaneterna.

Patricier (lat. patri’cius-, plur. patri’cii
1. stundom endast pa’tres, plur. af pa’ter,
fader) betecknade hos romarna medlemmarna af den
ursprungliga jordegaradeln. Skriftställarnas
uppgifter om dennas uppkomst äro olika. Ej
osannolik synes den teorien, att patricierna
ursprungligen voro ett annat folk (måhända ock
en annan ras) än plebejerna. I alla händelser
kan man antaga, att namnet patricii i äldsta
tider utmärkte fria samhällsmedlemmar med
fulla medborgerliga rättigheter, i motsats
till dels klienterna, hvilka stodo i ett hälft
slafviskt beroende af de patriciska släkterna,
dels plebejerna, från främmande samhällen
med ius commercii upptagna medborgare utan
fulla rättigheter, särskildt utan rätt att ingå
äktenskap med patricier. Från patriciernas krets
togos senatorerna, åtminstone till republikens
tid. Det var egentligen från konung Servius
Tullius’ regering, som plebejerna rättsligen voro
införlif-vade med samhället, i det att de dels
voro inordnade i krigshären, dels i sammanhang
därmed egde rösträtt i krigshärens beslutande
församling (cen-turiatkomitierna). Efter
konungadömets af skaffande (509 f. Kr.), då
patricierna blefvo allena styrande, framträdde
motsatsen mellan stånden skarpt, och det lägre
började en kraftig strid för att tillkämpa sig
större rättigheter. Folktribuna-tet, genom hvars
inrättande (494 f. Kr.) plebejerna fingo egna
målsmän med lagligen fastställd ämbetsmyndighet,
blef resultatet af stridens första skede,
och med dess hjälp vunno plebejerna alltmer,
bl. a. gemensamma lagar (450 f. Kr.), till dess
genom liciniska lagen 367 f. Kr. den ena platsen
i konsulatet tillförsäkrades dem. Därigenom
var i princip likställigheten mellan
stånden erkänd, och sedan blefvo plebejerna
berättigade att bekläda flera ämbeten, år 300
t. o. m. prästerliga, hvaremot uppdraget att
vara interrex (se d. o.) icke kunde lämnas åt
någon annan än en patricier. Måhända var det
endast de patriciske senatorerna, som gåfvo
sanktion (patrum auctoritas) åt folkbesluten. I
afseende på lagstiftningsrätten hade småningom
betydande förändringar försiggått. Kurie-och
centurieförsamlingarna trädde alltmer
tillbaka för tribusförsamlingen, hvilken från
början hade varit plebejernas särskilda, men
slutligen 286 f. Kr. genom den hortensiska
lagen erhöll lagstiftningsrätten sig bestärndt
tillerkänd. Patriciernas politiska betydelse hade
således småningom försvunnit. Inom det af de båda
stånden sammansmälta hela uppstod emellertid
snart en annan (ämbets-)adel, n o b i l i t a
s (se N o b i l i s), hvilken tillvällade sig
den egentliga makten i samhället. Patricierna
hade efter ståndsstridens slut nästan endast
vissa offer och ceremonier sig förbehållna, och
antalet patriciska släkter minskades oupphörligt,
tills Cæsar år 45 f. Kr. och efter honom Augustus
utnämnde nya sådana. Kejsarna plägade antingen
uttryckligt upptagas bland patricierna eller
räknas för patricier. Från och med Konstantin den
store (d. 337) betecknade patricier en person,
som på lifstid fått sig förlänad en vär-

dighet med rang näst efter kejsaren och
konsulerna och med gyllne diadem och en
guldfingerring samt en särskild dräkt. Denna
värdighet stod högt i anseende, och de germanske
eröfrarna (Teoderik, de burgundiske konungarna,
Karl Martell, ja själf ve Karl den store)
kände sig smickrade att beklädas därmed. Sedan
togo sig påfvarna för att utdela titeln; så
påfven Stefanus åt Pippin den lille (754);
äfven Karl den store fick titeln patri-cius
romanorum. Den tilldelades ej blott kejsare,
utan äfven burgundiska konungar och andra
furstar och var på den tiden ungefär detsamma som
"kyrkans beskyddare". Titeln hade nämligen efter
Yästromerska rikets fall i regel burits af den
östromerske kejsarens ståthållare i Italien
(ex-arken i Ravenna), hvilken ansetts som
påfvestolens naturlige försvarare. - Patricier
kallades under den senare delen af medeltiden
och långt in i nyare tiden i Tyskland och Schweiz
storborgare, som tillhörde vissa ansedda släkter
och uteslutande för sin räkning gjorde anspråk
på de högre stadsämbetena. Ännu i dag kan man
äfven i vårt land få höra namnet användas på
det sättet. B.Tdh. (J. C.)

Patricisk, utmärkande för patricier,
storborgerlig, förnäm.

PatrFcius. Se Patricier och Patrik.

Patrie [-tri], La, "Fäderneslandet",
fransk politisk tidning, uppsatt 1841,
f. n. företrädande en klerikal åskådning.

Pa’triis müsis, lat. "(invigdt) åt de
fosterländska sånggudinnorna", den inskrift,
som Gustaf III lät anbringa på fasaden till det
operahus han lät uppföra i Stockholm.

Patrik [pä’-], Den helige (St. Patri-c i u s),
Irlands apostel och skyddshelgon (brittiska
namnet Sucat), löddes antagligen 389 af kristna
föräldrar, släpades 16-årig af sjöröfvare till
Irland som slaf, men flydde efter 6 år och
tillbragte någon tid i Lerinum, där han vanns
för romersk åskådning. Han trodde sig genom en
dröm kallad att bli Irlands apostel, utbildade
sig länge i Auxerre och reste 432 (?) till
sin längtans land, där han ifrigt verkade med
stor framgång. 441 synes han ha besökt Rom;
efter återkomsten skapade han ett biskopssäte
i Armagh, det blifvande kyrkliga centrum för
Irland. P :s syftemål att införa romersk ordning
och uppfattning i den brittiska kristendomen
förverkligades dock ej under hans lifstid; hans
verksamhet kom närmast den iro-skotska kyrkan
(se d. o.) till godo. Hans andliga begåfning
synes ej ha motsvarat hans brinnande nit; hans
bildning var också bristfällig. Bästa framgången
hade han som enkel hednamissionär. När P. 461
(?) dog, hade den angelsaxiska folkvandringen
redan börjat af skära bandet med Rom. - Källorna
till hans lif äro ytterst osäkra, och legenden
har spunnit rik väf kring hans gestalt; jfr
den af Svenska forn-skriftsällskapet utgifna
"S:t-Patrikssagan" (1844) och Riguet, "Saint
Patrice" (1911), samt art. Iro-skotskakyrkan.
Hj. H-t.

Patriksorden, Sankt (Order of St. Patrick),
irländsk orden, stiftad af Georg III 5 febr. 1783
och uppkallad efter Irlands skyddshelgon,
har endast l grad (riddare, knights), hvars
medlemsantal 1833 bestämdes till 22 och
tillhör regenthuset samt irländska högadeln,
öfverhufvud för orden är Englands suverän,
men ordens stormästare är vice-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:30 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free