- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
253-254

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paues, Anna Katarina - Pauillac - Paul Church Town - Paul, Saint - Paul (Paulus)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

discovered manuscript of the Poema morale och
A treatise on english pronunciation by James
Douglas
(1914).

Pauillac [påja’k], stad i franska dep. Gironde, på
vänstra stranden af Gironde. 2,557 inv. (1911; som
kommun 5,872). P. är berömdt för sitt utmärkta
rödvin (årligen produceras omkr. 12,600 hl.).
Vinhandel, stenbrott, uthamn åt Bordeaux.

J. F. N.

Paul [på’l], Paul Church Town, i
engelska grefsk. Cornwall, vid Mountsbay, 4 km.
s. om Penzance. 6.014 inv. (1911). Fiske.

J. F. N.

Paul [pål], Saint, städer och öar. Se Saint
Paul.


Paul (Paulus). Fem påfvar ha burit detta namn.

1. P. I efterträdde 757 sin broder Stefan
II på påfvestolen, d. 767. Under honom blefvo
förbindelserna mellan påfvestolen och frankiska
riket starkare. Till sin försäkran
om trogen vänskap anknöt P. den om
påfvestolens maktlöshet vittnande bönen, att
konungen måtte låta honom påräkna "hans hjälp och
hans starka skydd". Detta skydd behöfde P. mer
än en gång taga i anspråk, då det gällde att
upprätthålla och försvara den romerska stolens
intressen emot langobardkonungen Desi-derius
och den grekiske kejsaren. Se L. M. Hartmann,
"Geschichte Italiens" II: 2 (1903),
A. Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands" (II,
3:e uppl. 1912), och L. Duchesne, "Les premiers
temps de l’état pontifical" (3:e uppl. 1910).

2. P. II, f. 1418, d. 1471, hette
egentligen Pietro Barbo, systerson till
påfven Eugenius IV, var kardinal, då han
1464 valdes till påfve. Ehuru njutningslystnad
och slöseri voro för honom kännetecknande
egenskaper, var han dock jämförelsevis den
bäste bland påfvar-na under 1400-talets
senare hälft. Han var fri från all
nepotism samt utvecklade stor frikostighet
och välgörenhet mot hjälpbehöf-vande af alla
stånd. För att kunna tillfredsställa sin
fåfänga och praktlystnad nödgades
han tillgripa nya. medel till
de påfliga inkomsternas förökande.
Han utsträckte 1469 de redan på 1300-talet
stadgade förordningarna om de s. k. annatenn
genom införande af de s. k. kvin-dennierna (se
d. o.). Han kunde ej fullfölja företrädarens
(Pius II :s) korstågsplaner, enär han splittrade
sina krafter i Italien på bekämpande af
röfvar-väsendet m. m. Mot kardinalkollegiet
visste han dock att upprätthålla påfvemakten.
Af humanisterna blef han illa omtalad, emedan
han sprängde den af poeter och retorer bestående
"romerska akademien". Förgäfves sökte han
krossa Georg Põdie-brad och utrakvismen i
Böhmen (se H u si t e r). Litt.: Creighton,
"A history of the papacy during the period
of reformation", III (1867), Pastor,
"Geschichte der römischen päbste seit dem ausgang
des mittelalters", II, och De l’Epinois, "P. II
et Pomponius Lætus" (i "Revue des questions
histo-riques", 1886).

3. P. III, kardinal Alessandro F a r n
e s e, f. 1468, d. 1549, har sin
stora historiska betydelse, emedan under
hans påfvedöme den stora omsvängningen
i katolska kyrkan från renässansen till
motreformationen

skedde. P. hade under ett 40-årigt kardinalskap
vunnit stor diplomatisk smidighet och förstått
att under 6 hvarandra rätt olika påfvar göra
sig oumbärlig. Under allmänt jubel i Rom valdes
den redan 67-årige och sjuklige kardinalen 1534
till påfve. Som sådan iakttog han en försiktig,
afvaktande hållning och skaffade sig inga närmare
förtrogna. Under ett årtionde fullföljde han
med framgång det diplomatiska konststycket
att balansera mellan Frans I och Karl V. Hans
måttlösa nepotism kom honom att gång på gång
lägga hinder i vägen för Karl V :s fulla seger
öfver protestantismen i Tyskland, så mycket
påfven än afskydde denna. Han var ej heller ännu
i full mening kontrareformationens man; det gamla
och det nya kämpade hos honom. Han begynte den
stora reformen genom att till kardinaler utnämna
en de. katolska reformvänner; framför allt genom
Contarini lät han så utarbeta en "tankeskrift om
den kyrkliga reformen" (de emendanda ecclesia),
genom indiskretion offentliggjord 1537, som är
betydelsefull därigenom, att Rom här första
gången vågade se förhållandena i ögonen och
lägga fingret på såren. Reformen kom dock
ej på det åsyftade sättet; i stället trädde
kontrareformatio-nen fram. 1540 stadfäste
P. jesuitorden; 1542 utgaf han den beryktade
bullan Licet ab initio, som återupprättade
den påfliga inkvisitionen (se Inkvisition,
sp. 681) och betecknade den romerska kyrkans
vändning till en medveten kamp på lif och död
mot all protestantism. S. å. begynte han det
stora utrotningskriget mot protestanterna i
Italien. Sedan med religionssamtalet i Regensburg
1541 de fredliga utjämningsförsökens tid tagit
slut, tog P. den af honom förut fruktade,
af Karl V fordrade konsilietanken i egna
händer och sammankallade 1545 det under påflig
ledning stående motreformatoriska konsiliet
till Trident (se Tridentinska mötet). Litt.:
Pastor, "Geschichte der römischen päbste seit
dem ausgang des mittelalters", V, och Capasso,
"La po-litica de Paolo III e l’Italia" (1901).

4. P. IV, f. 1476, d. 1559, hette förut
Giovanni Pietro Caraffa, en af de mest betydande
personligheterna i påfvelängden, härstammade
från en gammal förnäm släkt i Neapel.
Efter att ha förvärfvat stora humanistiska,
kyrkorättsliga och framför allt teologiska
kunskaper vann han hastig befordran inom
kyrkan och utnämndes 1504 till biskop af
Chieti inom neapolitanska området. Som biskop
där, nuntie i England och Spanien, medlem af
den gudomliga kärlekens oratorium m.
m. ifrade han för kyrkans renhet. Genom hans
modverkan stiftades teatinorden (se d.
o.) 1524.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:29:30 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free