Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paulicianer - Paulin, Johan. Se Olivekrans - Paulina - Paulinska brefven. Se Paulus - Paulinus, Laurentius - Paulinus, Johan. Se Lillenstedt - Paulinis - Paulinus af Nola - Pauliny-Toth, Viliam - Paulit - Paulitschke, Philipp Viktor - Paulli, Simon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nast från 800-talet, visar paulicianernas
lära, som innehöll den marcionitisk-manikeiska
dualismen; de voro också motståndare till den
kyrkliga kulten, sakramenten, helgon-, relik-
och framför allt bilddyrkan. Efter en första
förföljelse 668-685 genom östromerske kejsaren,
hvarunder Silvanus stenades, fingo paulicianerna
fred under bildstridens kejsare. Men ortodoxiens
seger i Bysans förde till en ny grym förföljelse
under den fanatiska kejsarinnan Theodora. Under
dessa växlingar kom en reformator för sekten
genom Sergius (enligt seden att taga namn
efter Paulus’ vänner kallande sig Tychikus);
han arbetade outtröttligt för paulicianernas
samlande och stärkande, delvis under flykt
till saracenskt område, till dess han efter
en 30-årig verksamhet mördades 835. Genom
honom började paulicianernas förvandling
till en krigisk makt, som snart skaffade
sig en fästning, Tephrika, nära bysantinska
rikets gräns, och förde framgångsrika strider
med detta. Paulicianerna hade sitt stöd
i Armenien; sekter sådana som selicianer
(800-talet) voro sannolikt paulicianer, och
deras arftagare i Armenien blefvo thondrakiterna
(bogomiler?). Den bysantinske kejsaren Basileios
I eröfrade emellertid 874 Tephrika, och därmed
krossades deras politiska makt. Basileios II
Bulgardödaren (976-1025), som lyfte Bysans
till dess högsta blomstring, öfverflyttade de
fortfarande krigiskt duglige paulicianerna
från östgränsen till Tracien som skyddsvakt
mot nordväst. De fingo sina bostäder kring
Philippopolis, åtnjöto full religionsfrihet
och började bland balkanslaverna en religiös
propaganda, som förberedde bogomilernas
egenartade religionsbildning. Kejsar Alexios I
Komnenos (1081-1118), som bl. a. slutgiltigt
gaf den bysantinska kyrkan dess egenartade
karaktär genom att utrensa alla icke-ortodoxa
och sekteriska företeelser, vände sig också
mot paulicianerna. Under ett uppehåll i
Philippopolis 1114 öfverförde han många
till kyrkan genom samtal, belöningar och
straff. Sedan dess försvinner sekten, samtidigt
med att bogomilerna framträda i historiens
ljus. - Se I. von Döllinger, "Beiträge zur
sektengeschichte des mittelalters" (I, 1890),
Karapet Ter-Mkrttschian, "Die paulikianer
im byzantinischen kaiserreiche" (1893),
J. Friedrich, "Der ursprüngliche.....
bericht über die paulikianer" (i
"Sitzungsberichte der Bayrischen akad.",
1896), F. C. Conybeare, "The key of
truth, manual of the paulician church
of Armenia" (1898), N. Bonwetsch i Haucks
"Eealencyklopädie" (XV, 1904), och G. Ficker,
"Die phundagiagiten" (1908; värdefull).
Hj.H-t.
Paulin, Johan. Se Olivekrans.
Paulina, astron., en af småplaneterna.
Paulinska brefven. Se Paulus (aposteln).
Paulinus, Laurentius, ärkebiskop. Se Laurentius
Paulinus.
Paulinus, Johan. Se Lillienstedt.
Paulinus, den förste biskopen af York,
d. 644, var till börden romare och sändes
601 af påfven Gregorius I till England
för att biträda angel-saxernas apostel
Augustinus, som s. å. vigts till ärkebiskop af
Canterbury. P. vigdes 625 till missionsbiskop
och åtföljde s. å. den kentiska konungadottern
Ethelburgha till Northumberland, då hon äktade
detta lands konung, Edvin. Med framgång
predikade P. evangeliet i Northumberland, och
627 fick han döpa konung Edvin, som anvisade
York åt honom som biskopssäte. Då Edvin 633
stupat i strid mot hedniska furstar, nödgades
P. återvända till Kent, där han blef biskop af
Rochester. Påfven sände honom 634 pallium, men
enär detta framkom först efter det att P. nödgats
lämna sitt northumbriska verksamhetsområde,
har det omstridts, huruvida han skall
räknas som den förste ärkebiskopen af York.
V. S-g.
Paulinus af Nola, Pontius Meropius Anicius,
biskop, f. omkr. 355 i Bordeaux af ansedd kristen
familj, d. 431, konsul i Rom före 25 års ålder,
greps af det asketiska idealet och uppgaf efter
en inre personlig kris sin glänsande lefnadsbana
och furstliga förmögenhet. 394 blef han presbyter
i Barcelona, slog sig 395 ned som asket i Nola,
blef omkr. 409 biskop och egnade sitt lif
åt välgörenhet samt helgon- och relikkult;
han visade sig äfven som betydande skald,
framför allt i (13) carmina natalia öfver sitt
älsklingshelgon, Felix af Nola (martyr under
decianska förföljelsen). Han är den förste,
som i Västerlandet omnämner hospitium, anstalt
för fattig- och sjukvård. Se F. Lagrange,
"P. de Nole" (2 bd, 2:a uppl. 1882),
P. Keinelt, "Studien über die briefe des
P." (1904), A. Baudrillart, "S:t P." (1905),
E. Ch. Babut, "P. de Nole et Priscillien"
(i "Revue d’histoire et de littérature
religieuses", 1910), och H. Jordan, "Geschichte
der altchristlichen litteratur" (1911).
Hj.H-t.
Pauliny-Toth, Viliam, slovakisk författare,
f. 1826, d. 1877, uppsatte 1862 den slovakiska
tidskriften "Sokol", verkade nitiskt för det
slovakiska undervisningsväsendet i Turciansky
Sväty Martin och invaldes 1869 i ungerska
riksdagen. Hans i den romantisk-erotiska och
patriotiska stilen hållna dikter, Staré a nové
piesni, utkommo 1863 och 1874. Hans L’udská
komédia (Den mänskliga komedien, tr. 1862)
är en fantastisk allegori med anspelningar på
samtida politiska förhållanden. Han försökte sig
också, ehuru utan framgång, såsom mytologisk
forskare med ett arbete Slovenské bájeslovie
(1876). Hans noveller, Besiedky, utkommo 1867-70.
A-d J
Paulit, miner., en hypersten (se d. o.) från
S:t Paulsön vid kusten af Labrador, där den
förekommer i stora, svartgröna till svarta,
skillrande kristaller, som tillhopa med
plagioklas bilda bergarten hyperstenit.
Ant. Sj.*
Paulitschke, Philipp Viktor, tysk geograf och
Afrikaresande, f. 1854 i Mähren, d. 1899 i
Wien, vardt 1889 docent i geografi vid Wiens
universitet, reste i etnologiskt syfte i nästan
alla Europas länder och i Afrika (Egypten och
Nubien 1880, Somali- och Gallaländerna 1884
och 1885, med v. Hardegger) samt skildrade
nordöstra Afrika i Beiträge zur ethnographie
und anthropologie der somâl, galla und hararî
(1886), Harâr, forschungsreise nach den
Somâl- und Gallaländern Ostafrikas (1888) och
Ethnographie Nordostafrikas (2 bd, 1893-96).
Paulli, Simon, dansk anatom och botanist,
f. 6 apr. 1603 i Rostock, d. 23 april 1680,
1621 student i Rostock, studerade utomlands i
flera år, tog doktorsgraden i Wittenberg 1630
och verkade som läkare i Lybeck 1631-35. Sedan
var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
