Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peenemünde - Peer - Peerage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därefter besattes af svenskarna, men följande
dag af dem fullständigt raserades.
L. W:son M.
Peer [piə’], eng. (af lat. par, jämlike), ledamot
af engelska öfverhuset; lord; medlem af högadeln
i England, Skottland eller Irland. Se vidare
Peerage. – Jfr Pär.
Peerage [piə’ridʃ], eng., pärsvärdighet; (i
dagligt tal) sammanfattningen af de andlige och
världslige medlemmarna af engelska öfverhuset;
(i mera inskränkt och egentlig bemärkelse)
de världslige medlemmarna (lorderna), de genom
sin börd till öfverhusledamöter själfskrifna
eller valbara personer, hvilka utgöra Englands,
Skottlands och Irlands högadel (nobility),
omfattande de fem ranggraderna duke (hertig),
marquess (markis), earl (grefve), viscount
(vikomt) och baron (en baron tituleras endast
"lord"). Det utmärkande för peerage i sistnämnda
bemärkelse är den ärftliga företrädesrätten
af säte i öfverhuset (eller möjlighet att
erhålla sådant), ett privilegium, som innehas
af endast en medlem inom hvarje högadlig
familj, näml. hufvudmannen, enär det ärfves
från fadern till äldste sonen, medan dennes
bröder strängt taget stanna inom den högre
medelklassen (gentry), fastän äfven de stundom
pläga medräknas bland noblemen. I Magna charta
och under hela 1200-talet brukades ordet pares
(peers) endast i betydelsen "jämlikar", vare
sig en stormans eller en ofrälses, men före
midten af 1300-talet hade ordet peers inskränkts
till att beteckna de (världslige eller andlige)
stormän, som enligt häfd emottogo regelbunden
personlig kallelse till parlamentet, när
detta sammankallades. Titlarna earl och baron,
hvilka länge hade utmärkt vasallförhållandet
till kronan, gjordes på 1300-talet uttryckligen
till adliga värdigheter (earl 1328, baron 1387),
hvarjämte tre nya, höga ranggrader tillkommo:
duke (1337, då Svarte prinsen blef hertig af
Cornwall), marquess (1385, då konungasonen
Johans af Gaunt äldste legitimerade son Johan
Beaufort blef markis af Dorset), och viscount
(1440). Alla, utom hertigarna, titulerades
redan under medeltiden i dagligt tal "lord".
Under förhållandenas utveckling vardt det (före
1625) stadgadt, att öfverhusets andliga ledamöter
(ärkebiskopar och biskopar) icke längre skulle
få bära titeln peer, utan endast anses som
"lords of parliament". Skillnaden mellan
dem och de verklige pärerna är den, att de
förre i kraft af sitt ämbete, ej genom börd,
tillhöra öfverhuset. I någon mån liknande är
förhållandet med öfverhusets fyra lords of appeal
in ordinary (se d. o.; ordinarie bisittare ur
domarkåren), hvilka äro baroner på lifstid. –
Såväl Skottland som Irland egde, innan de
förenades med England, sin adel med samma fem
ranggrader. De förenade rikenas peerage har
därför kommit att innefatta följande grupper,
ordnade efter förnämlighetsskala: peers of
England (utnämnda före unionsakten 1707), peers
of Scotland (dito), peers of Great Britain
(utn. mellan unionsakterna 1707 och 1800),
peers of Ireland (utn. före unionsakten 1800),
peers of the United kingdom (efter maj 1800),
irländska pärer, som utnämnts efter 1800, samt
slutligen lifstidspärer. Inga nya skotska pärer
ha utnämnts sedan 1707, hvadan ock antalet är
ganska ringa. Irlands peerage är genom häfd
inskränkt till 100 uteslutande irländska pärer,
hvadan nya irländska
pärsvärdigheter utdelas endast i mån af uppstående ledighet
(antingen genom ättens utslocknande eller
vederbörande irländske pärs upphöjelse till "peer
of the United kingdom"). Om skotska och irländska
pärers representerande i öfverhuset (genom
ståndsbrödernas inbördes val) se Parlament,
sp. 119. De irländske pärer, som ej tillhöra
öfverhuset, äro valbara till underhuset för
stad, grefskap eller universitetet i England
eller Skottland, men ej på Irland. Däremot
äro de ledige skotske pärerna icke valbara
till underhuset för något af de tre rikena. En
engelsk lord kan inneha en högre skotsk eller
irländsk titel än den, under hvilken han sitter
i öfverhuset. I brist på manlig arftagare kan
pärsvärdigheten öfvergå till en kvinna. En
sådan peeress in her own right kan äfven
utnämnas. Hon har (liksom ock en pärs hustru
eller änka) alla en pärs privilegier, utom
säte i öfverhuset. 1913 funnos 16 "peeresses in
their own right". Antalet pärer är ej
begränsadt genom lag. Öfverhusets världsliga peerage
utgjordes 1913 af 3 kungl. prinsar, 21 hertigar,
25 markiser, 122 earler, 45 viscounter och 353
baroner, förutom Skottlands 6 och Irlands 28
representanter. 1913 funnos 86 skotska pärer
(hvaraf dock 51 därjämte innehade "peerage of
the United kingdom") samt 170 irländska (hvaraf
83 innehade "peerage of the United kingdom"). –
Endast få af dessa peeragetitlar gå tillbaka
till 1400- ooh 1500-talen och endast 6 till
1200-talet, till följd däraf att medeltidsätterna
mestadels föröddes i Rosornas krig. – En pär
får ej afsäga sig sitt peerage. Detta anses
förverkadt endast genom vanfrejdstraff eller
i kraft af ett parlamentsbeslut. Vid början af
hvarje nytt parlament tillställes ett särskildt
kallelsebref (writ) hvarje öfverhusledamot,
undantagandes de skotske. Hvarje peer med säte
i öfverhuset kan sägas inneha ett högt ärftligt
ämbete, men så beskaffadt, att han endast i
samarbete med andra kan utöfva det. Han är
genom sin börd lagstiftare och domare inom
nationen samt rådgifvare åt kronan. Hans öfriga
privilegier äro väsentligen: att få audiens
hos suveränen för att framlägga ämnen, som röra
allmänt väl; att i kriminalmål (rörande "treason"
eller "felony") dömas af öfverhuset eller en del
af detta; att aldrig få fängslas i civilmål eller
för skuld; att som juryman afge sitt hedersord
i st. f. ed; att ej behöfva tjänstgöra bland
trupperna vid fientlig invasion eller vid uppror;
att behålla hatten på i domstolar. Därjämte
äro för smädelser mot en pär särskilda, skärpta
straff stadgade. – Barnen till en peer äro, med
undantag af äldste sonen, till sin borgerliga
ställning ofrälse (commoners), men hedras med
vissa artighetstitlar. Äldste sonen till en duke,
marquess eller earl bär sin faders "andra titel"
(en dukes "andra titel" är vanligen marquess
o. s. v. nedåt). Alla peer-söner ha rätt till
titeln esquire (se d. o.). Yngre söner till
en duke eller en marquess ha rätt till titeln
"lord" framför dopnamnet, döttrarna (äfvensom
earl-döttrar) till titeln "lady", äfvenledes
framför dopnamnet. Yngre earl-söner jämte
söner och döttrar af viscounter och baroner
tituleras "honourable". – Det egendomliga
med den brittiska adeln är sålunda, att endast
en medlem af hvarje familj är adlig, och det,
som adlar honom, är det ärfda ledamotskapet af
öfverhuset (eller valbarheten till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
