- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
351-352

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pektolit - Pektoralkors - Pektorilokvi - Pektoser, kem. Se Pektinämnen - Pekunier - Pel. Se Pegel - Peladan, Joséphin - Pelagia - Pelagianer - Pelagianism

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

351

Pektoralkors-Pelagianism

352

thos, sten), miner., ett hvitt, grått eller
gulaktigt, vattenhaltigt bisilikat af kalk och
natron, som kristalliserar monoklint och är
isomorft med wolla-stonit. Pektolit förekommer
i stråligt tradiga och stängliga eller täta
individer som sprickfyllnad i Tyrolen och
Skottland samt i Sverige. Ant. Sj.*

Pektorälkors (lat. pectoräle, af pe’ctus,
bröst), Bröstkors (biskopskors), ett latinskt
guldkors (med eller utan den korsfästes bild),
som, hängande i ett band eller en gyllene kedja,
bäres på bröstet af påfvar och biskopar, stundom
äfven af kejsare och konungar. Jfr Biskopsskrud.

PektorilokVi (af lat. pe’ctus, bröst, och
lo’qui, tala), med.) ett till den fysikaliska
diagnostiken hörande tecken, då vid auskultation
af bröstkorgen, under det patienten talar,
rösten höres så tydlig, som om den komme direkt
från bröstet. Detta inträffar vid förtätningar
och stora håligheter (ka-verner) i lungorna,
alltså ofta vid långt utvecklad lungtuberkulos.
F. B.»

Pektõser, kem. Se Pektinämnen.

PekQnier (lat. pecünia), pengar (i skämtsam
stil). - Pekuniår, som angår penningar, som
består i penningar, penning-.

Pel. Se Pegel.

Peladan [pladä’j, " o s e p h i n (S å r P.),
fransk författare, f. 1859 i Lyon, debuterade
med arbeten om konsten och romaner, var ifrig
lärjunge till Barbey d’Aurevilly och slog sig
sedan på "de ockulta vetenskaperna", proklamerade
sig som mager och anlade titeln sär. Han bildade
en orden, som skulle vara en förnyelse af
rosenkreuzarnas samfund och hvars stormästare
han vardt, gick kring i teatralisk kostym,
anordnade konstutställningar, s. k. "Salons
de la Rose-Croix", och teaterföreställningar,
vid hvilka hans egna stycken (Le fils des
étoiles, Babylone) uppfördes. I en serie
romaner med sammanfattningstiteln Décadence
latine har han lämnat en kuriös blandning af
mysticism, astrologi, klerikalism, sensualism
och själf-kult. Hans skildringar af fransk
konst på de årliga salongerna (La décadence
esthétique) ha delvis väckt mycket uppseende. För
Wagner uppträdde han i Le théåtre complet de
Wagner (1895). Hans på arenan i Nimes uppförda
friluftsskådespel Sé-miramis (1904) mottogs med
lifligt bifall. Under senare år har P :s ytterst
omfångsrika författarskap framför allt riktats
på estetiska ämnen (Introduc-tion a Vesthétique,
1907, De la sensation d’art, 1908, Frans Hals,
1911, m. fl.).

Pela’gia Per. Les., zool., ett släkte af
små me-dusor, hörande till ordn. Acalephæ,
kl. Polypome-dusæ bland Cælenterata. Från
den kupiga skifvans midt utstråla 16
likformiga kanaler, hvar och en delande
sig i 2 ändblåsor; 8 tentakler. Flera arter
finnas i de varmare hafven. Utvecklingen sker
utan generationsväxling. I Medelhafvet finnes
allmänt P. noctiluca Per. Les., hvilken liksom
många närstående djur vid beröring utsänder
ett fosforesce-rande ljus, s. k. "mareld"
(se d. o.). O. T. S.*

Pelagiäner, anhängare af pelagianismen.

Pelagiani’sm, dogmhist., af den gammalkatolska
kyrkan afvisad åskådning, som har sitt namn från
den brittiske munken Pelagius, d. troligen kort
efter 418. Pelagius’ åskådning hade starka rötter
i den äldre västerländska moralismen och dess
betonande af den mänskliga friheten. Om människan

skulle kunna lefva ett dygdigt lif, och därpå
låg enligt Pelagius hufvud vikten, måste hon
vara fri, d. v. s. ega förmåga att bestämma
sig för eller emot det goda. Karakteristiskt är
därvid, att Pelagius fattar denna rent formella
valfrihet, som om den vore identisk med den
sedliga friheten, och att han därvid kommer
att sakna blick för sedligheten i betydelsen
af det goda sinnelaget. Synden fattas i
öfverensstämmelse härmed som den enskilda
människans enskilda viljeakter; tanken på en
syndig viljeriktning eller syndig "natur" är
Pelagius främmande, då synden i så fall icke
skulle kunna undvikas. Arfsynden betraktas af
Pelagius med anledning häraf blott som en viss
fysisk beskaffenhet och bekämpas därför som
ledande till eller egande sin rot i manikeiska
föreställningar (se Månes, sp. 750). Adam
var blott den förste, som syndade; liksom han
synda vi alla genom fritt viljebeslut. Syndens
allmännelighet har sin förklaring i "den långa
vanan" och däri, att människans sinnliga
svaghet gynnar denna vana. Pelagius kan
härvid t. o. m. tala om en viss "nödvändighet"
att synda, dock icke så, att därigenom någon
inskränkning skulle få ske af människans fulla
frihet att ända till syndfrihet öfvervinna
synden. Mot Pelagius’ uppfattning af synden
svarar hans nådelära. "Nåden ges, på det att Guds
bud lättare skola uppfyllas". Nåden betyder då
först och främst människonaturens utrustning med
den frihet, i kraft af hvilken människan förmår
träffa sitt val, men därjämte också som den "nya
lag" (utöfver den "naturliga lagen"), hvilken
getts oss redan i Gamla testamentet, men framför
allt i Kristi lära och exempel: människan lämnar
så’"Adams efterföljd" för imitatio sanctitatis
Christi (Kristi helighets efterföljd). I en
kommentar till Romar-brefvet, hvilken hör till
Pelagius’ tidigare skrifter, har han visserligen
återgett åtskilliga paulinska tankar, som gå
utöfver de nyssnämnda, men dessa paulinska
tankar stå hos honom oförmedlade och utan någon
egentlig betydelse för det hela. I dogmhistorien
framträder därför Pelagius som utpräglad
representant för en rationalistisk-moralistisk
kristendomsuppfattning. Hufvudmannen för
oppositionen mot Pelagius blef Augustinus
(se d. o.). Pelagianerna berömma sig icke af
Gud utan af sin frihet, säger Augustinus. Mot
pe-lagianismens frihetslära talar han om den
mänskliga viljans ofrihet och om den dubbla
predestina-tionen (se Predestination) till
salighet eller fördömelse. Med allt detta vill
han framför allt häfda och värna om den rena
och oförskyllda nådens verklighet, hans teologi
är såtillvida intet annat än ett uttryck för
kristendomens själfinedvetande om att vara i
djupaste mening frälsningsreligion.

Till öppen konflikt kom det först, när Pelagius
och hans lärjunge, advokaten Cælestius, 411
förö öfver till Afrika och när den senare här
med vida större energi och polemisk skärpa än
mästaren själf framförde dennes tankar. Cælestius
blef 412 exkommunicerad af afrikanerna och
for då till Orienten, dit Pelagius af rest i
förväg. Västerländskt inflytande sökte här på
ett par synoder (i Jerusalem och Diospolis)
förgäfves utverka ett fördömande af Pelagius
och Cælestius; däremot dömdes de gång på gång
af afrikanska synoder, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:29:30 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free