Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pemar - Pemba - Pembaur, Joseph - Pemberton - Pemberton, Max - Pembrey - Pembroke - Pembroke, earl af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
381
Pemar-Pembroke
382
Pe’mar (fi. Pa’imio), kustsocken i Åbo och
Björneborgs län, Piikkis domsaga och härad,
utgör ett imperiellt pastorat af 3:e kl.,
Åbo ärkestift och domprosten. Inom socknen
ligger S:t Jakobs lönehus, fordom kalladt "Sju
socknars kyrka". Areal 229 kvkm. Befolkningen,
finsktalande, 4,647 personer (1911).
A. G. F.
Pemba [pe’mbə; arab. el-Chofera, "växtön",
l. el-Huthera, "gröna ön"], ö på östra kusten af
Afrika, under 5° s. br., n. om ön Sansibar, hvars
sultan den tillhör, ehuru den liksom Sansibar
står under brittiskt protektorat. Ön är omkr. 60
km. lång, högst 16 km. bred och har en areal af
984 kvkm. samt 50–60 tusen inv., af hvilka 2–3
tusen äro araber, de öfrige bantunegrer (kallade
watemba). Ön är en korallbildning och mycket
bördig (däraf dess arabiska namn). Landsbygden
tillhör stora arabiska godsegare, som bruka
sina plantager genom suahelier och negrer från
fastlandet. Före 1897 voro alla arbetarna
slafvar. Hufvudsakligen odlas kryddnejlikor
och kokospalmer. Värdet af exporterade
kryddnejlikor var 1907 6,1 mill. kr. l. 92
proc. af hela exporten. Äfven olika slags
gummiträd odlas. Andra exportvaror äro gummi,
kaurisnäckor, pärlemor och sköldpadd. Ris
(som lätt kunde odlas) och bomullsväfnader
äro de förnämsta importartiklarna. Ön har tre
hamnar: Mkoani, på sydvästra, Kishi-kashi,
på nordvästra, och Shaki-Shaki, hufvudstad och
förnämsta handelsplatsen, midt på västra kusten.
Wbg.
Pe’mbaur [-bäbr], Joseph, österrikisk musiker,
f. 1848 i Innsbruck, sedan 1875 föreståndare
och lärare vid musikskolan där samt akademisk
musikdirektor, är en tonsättare i gedigen
efterklassisk stil i synnerhet af visor och
kantater. Bland hans större verk märkas Gott der
weltenschöpfer och Die wettertanne, bägge för
manskör med orkester, symfonien In Tirol och
operan Zigeunerliebe (1898). Han har skrifvit
en Harmonie- und melodielehre (1901) m. m.
E. F-t.
Pemberton [pe’mbeton], 4 landsförsamlingar
s. v. om grefskapet (county borough)
Wigan, uppgingo 1904 i detta. 23,642
inv. (1911). Bomullsindustri och kolgrufvor.
Pemberton [pe’mbetan], Max, engelsk författare,
f. 1863 i Birmingham, vardt 1896 utgifvare af
"Cassell’s magazine", har författat ett stort
antal underhållande romaner, t. ex. Iron pirate
(1893), Kronstadt (1898), The hundred days (1905;
"De hundra dagarna", 1906), Wheels of anarchy
(1909; "I kamp mot anarkister", 1910), m. m.
Pembrey [pe’mbri], stad i engelska
grefsk. Car-marthen (Wales), nära Burry
inlet, 8 km. v. om Llanelly. 12,183
inv. (1911). Järnverk. J. F. N.
Pembroke [pe’mbråuk l. pe’mbruk]. 1. Sydvästligaste grefskapet i
Wales (England), begränsadt i ö. af grefskapen
Cardigan och Carmarthen, i s. af Bristolkanalen
samt i v. och n. af S:t Georgskanalen. 1,590
kvkm. 89,960 inv. (1911). Till större delen är
P. en svagt kuperad slätt, mot n. öfvergående
i bergland, Preselley range (536 m.). Kusten
utlöper i en mängd uddar (S:t David’s head
längst i v., S:t Gowan’s head i s.), är brant och
klippig samt bildar en mängd bukter, af hvilka
flera ha utmärkta hamnar. I n. ligga Newport
och Fishguard bay, i v. den stora S:t Bride’s
bay och i s. v. Milford haven, en af de
bästa och största hamnar i England. Vid
västra och södra kusten ligga flera öar
och ögrupper. Hufvudfloder äro Teifi,
som bildar gräns mot Cardigan, samt de båda
Cleddau, hvilka falla ut i Milford haven. Den
odlade jorden upptar omkr. 77 proc. af hela
arealen. Ladugårdsskötsel bildar hufvudnäringen,
i synnerhet i n. Af vikt äro äfven fiske
samt brytning af stenkol och silfverhaltig
blymalm. Industri och handel äro däremot
obetydliga. Västligaste spetsen af landet,
S:t David’s head, var fordom ett hufvudsäte för
druidkulten och betraktas ännu som en helgedom
af walesarna. Grefskapet har äfven en mängd
druidiska och romerska fornlämningar, och många
ortnamn, såsom Asgård, Grassholm, Freystrop,
Milford haven (Midfjord havn), äro bestående
minnen af de nordiske vikingarnas härjningar
på denna kust. Hufvudstad är Haverfordwest. –
2. Stad i ofvannämnda grefskap, på södra sidan
af Milford haven. 15,673 inv. (1911). Ruiner af
ett gammalt slott, som var ett af de starkaste
i Wales och där Henrik VII föddes 1456. Omkr. 3
km. v. om staden ligger Pater l. Pembroke dock,
den minsta bland Englands stora sjöarsenaler och
skeppsvarf. Inloppet till P., Milford haven,
är väl befäst. På nordkusten ligga forten
West-Blockhouse och Dale-Point vid mynningen samt
South-hook och Milford v. om staden Milford,
mellan dem batteriet Hubberston och ö. om
Milford batteriet Wear-Point. På sydkusten ligga
batteriet East-Blockhouse, fort Thorn-Island,
batteriet Band-Chapel och fort Popton-Point. Midt
i Milford haven ligger slutligen sjöfortet
Stack-Rock. En landfront omger i flack båge New
Milford med fort Scoveston som centralverk och
vänster om detta 2 samt till höger 3 jordverk;
s. om viken och afskärande halfön P. ligga
batterierna Trewent, East Moor och Proud
Giltar samt fort S:t Catherines. – 3. Stad i
prov. Ontario (Canada), vid floden Ottawa. 5,626
inv. (1911). Katolsk biskop. Trävaruindustri och
trävaruhandel. – 4. Kommun i nordamerikanska staten
New Hampshire, vid Merrimac. 3,062 inv. (1911).
1 o. 3. (J. F. N.) 2. J. F. N. L. W:son M.
Pembroke [pe’mbrå’iik], earl af, engelsk
adelstitel, som innehafts i flera olika
släkter och under medeltiden åtföljdes af
jurisdiktionsrätt inom "pfalzgrefskapet"
Pembrokeshire i Wales. Första gången gafs
titeln, af konung Stefan 1138, åt Gilbert de
Clare och öfvergick vid dennes död 1148 till
hans son Richard de Clare, d. 1176 (se S t
ro n gb o w). Genom dennes dotter Isabel,
som var gift med William Marshal, öfvergick
earltiteln till släkten Marshal (se d. o.) och
förblef inom denna till 1245. Earltitel af
P. fördes sedermera från 1247 af William de
Valence, d. 1296, son till Hugo af Lusig-nan
och konung Johans utan land änka, Isabella
af Angouléme. Han var en af sin halfbroders,
konung Henrik III:s, ifrigaste anhängare i
striderna mot Simon de Montfort, åtföljde (1270-
73) Edvard I på dennes korstågsfärd samt var
sedan en af denne konungs inflytelserikaste
råd-gifvare. Earlvärdigheten öfvergick till
hans son AymerdeVaience, f. omkr. 1265, d. 1324,
hvilken dock först omkr. 1307 formligen erkändes
som earl af P. Han utförde flera viktiga be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
