- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
401-402

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningar (Pengar)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

behöfdes de och kommo också till användning,
redan när en partiell byteshushållning
började uppstå, och hade då form af hvad man
kan kalla varupenningar. Alla nyttigheter,
som öfver hufvud äldst voro föremål för byte
(dels prydnadsföremål som musslor, metallringar
m. m., dels allmänna bruksföremål som slafvar,
boskap, redskap, vapen m. m. – därjämte tidigt
också dels utifrån införda nyttigheter,
t. ex. salt, dels inhemska utförselvaror,
t. ex. pälsverk) omsattes enligt traditionella
fasta bytesrelationer. Ursprungligen bildade
samtliga dessa nyttigheter, som sålunda utbyttes
i bestämda värdeförhållanden, det primitiva
varupenningsystemet, som sålunda närmast är att
karakterisera som ett urstadium, där man ännu
hvarken hade handelsvaror eller pengar utan
båda delarna i samma form. Ur denna protoplasma
differentierades omsider penningar och varor,
i det någon grupp af de omsatta nyttigheterna
småningom tog ledningen vid bytesprocessen och
företrädesvis blef använd som penningar. Härvid
var det naturligt, att det slag af nyttigheter,
som voro mest användbara härtill, också till
slut skulle afgå med segern. Bland samtliga
nyttigheter var det metallerna, särskildt de
ädla, som visade sig bäst lämpade att användas
som allmänt bytesmedel: de voro allmänt och
starkt begärliga (speciellt som det yppersta
material för prydnader), de representerade
ett relativt högt värde i liten volym (sålunda
bekväma att transportera), de voro homogena,
de kunde delas hur mycket som helst utan
värdeförlust (sålunda lika användbara till små
som till stora betalningar), de voro relativt
oförstörbara (kunde utan olägenhet gömmas
hur länge som helst) och visade sig slutligen
därigenom ega en betydande värdekonstans, i det
de (t. ex. årligen) nytillkomna kvantiteterna
alltid voro små emot det under seklerna
ackumulerade förrådet. Det var emellertid först
sedan vägningens konst blifvit mer utvecklad, och
denna utveckling torde i själfva verket till stor
del ha försiggått just i samband med vägningen af
(ädla) metaller, som dessa senare började att
uttränga andra bytesmedel och omsider blefvo de
så godt som uteslutande använda penningarna. I
Orientens äfven i ekonomiskt afseende högt
utvecklade gamla kulturländer (Babylonien,
Egypten, Fenicien o. s. v.) användes allmänt
sådana penningar i form af metaller (ringar,
tenar), som uppvägdes vid betalningen. Redan
under detta de vägda metallpenningarnas stadium
torde ofta ha förekommit, att metallen på
förhand styckades i vissa viktmängder och att
ett kännetecknande märke åsattes styckena. Men
gifvetvis kunde blott den mottagare, som
kände och litade på den, som sålunda i förväg
uppvägt och märkt metallstyckena, vara villig
att acceptera dem utan kontrollvägning. Ett
synnerligen viktigt steg i penningens
utvecklingshistoria togs, när en offentlig
myndighet (måhända först lydiska furstar i
Mindre Asien på 600-talet f. Kr.) öfvertog denna
metallpenningarnas styckning och vägning och
genom sin prägel garanterade styckenas riktiga
vikt och halt. Denna förändring, öfvergången
till de myntade metallpenningarnas stadium (den
runda formen synes samtidigt härmed ha införts),
var gifvetvis af den mest genomgripande betydelse
för omsättningen och hela det ekonomiska
lifvet. Men myntregalet, hvaraf en naturlig följd
var förklaringen af de myntade penningarna
för lagligt betalningsmedel inom myntherrens
område, gaf också härskarna möjlighet att på
ett bekvämt sätt rikta sig själfva genom myntens
försämring (till vikt eller halt eller på annat
sätt), en möjlighet, hvaraf de, som bekant, i
äldre tider också rätt ofta begagnade sig till
stort förfång för det ekonomiska lifvet. Liksom
metallerna genom sina för användning som allmänt
bytesmedel öfverlägsna egenskaper undanträngde
alla andra nyttigheter i denna användning, blef
det bland de förra och af samma orsak de ädla,
silfver och guld, som företrädesvis blefvo
använda till penningar. Länge var silfret den
mest använda penningmetallen; men då det mot
slutet af 1800-talet på grund af starkt ökad
produktion började alltmer sjunka i värde och
alltså förlorade den för penningmaterialet
viktiga egenskapen af relativ värdekonstans,
antogs af det ena landet efter det andra guld
som hufvudmyntmetall (England hade redan 1816
infört guldmyntfot, Tyskland och de skandinaviska
länderna gjorde detta 1873 o. s. v.), och numera
är i nästan alla kulturländer hufvudmyntet,
penningen i egentlig mening, af guld. Jämte dessa
egentliga penningar af guld användas emellertid
i moderna kulturländer som omsättningsmedel
i större eller mindre utsträckning dels hvad
man kan kalla penningrepresentativ, hvilka
närmast kunna jämställas med verkliga penningar,
för så vidt de representera och när som helst
kunna utbytas mot faktiskt förefintligt guld
(inlösliga, af guld faktiskt betäckta banksedlar,
hvilka alltså för tillfället användas i stället
för befintligt guld, men icke öka massan af
omsättningsmedel; väsentligen likartade med dessa
banksedlar, ehuru ej egande så allmän användning,
äro af guld faktiskt betäckta checker), dels
penningsurrogat af olika slag, hvilka icke
i alla afseenden äro att anse som verkliga
penningar. Verkliga penningar ega nämligen,
utom sin funktion som allmänt bytesmedel, också
andra väsentliga funktioner, nämligen som allmän
värdemätare (och värdebärare) och som lagligt
betalningsmedel. Ett omsättningsmedel, som ej
utöfvar alla dessa funktioner, är icke verkliga
penningar utan penningsurrogat, och särskildt
är att märka, att intet penningsurrogat kan
funktionera som värdemätare. Att penningen genom
sin användning som allmänt bytesmedel också
blir allmän värdemätare är själfklart: alla
nyttigheter, som omsättas, värderas i pengar,
d. v. s. deras värde uttryckes i eller mätes med
penningenheten, hvilken numera allmänt utgör en
viss kvantitet guld (t. ex. en krona = 1/2480 af ett
kg. guld), och det är då denna guldkvantitet,
som blir den för alla nyttigheter gemensamma
värdemätaren. Af penningsurrogat, hvilka ej
representera faktiskt förefintligt guld, utan
uppträda som själfständiga omsättningsmedel och
sålunda öka massan af dessa, kan man särskilja
två grupper, nämligen dels mynt med ett lägre
metallvärde än det åsatta nominella värdet
(särskildt s. k. skiljemynt, se Myntfot), dels
vissa kreditpapper, fordringsbevis af olika art
och användning, af hvilka vissa slag (särskildt
af guld ej täckta, men inlösliga banksedlar)
ha fått en synnerligen vidsträckt användning
som allmänt omsättningsmedel, under det andra
endast inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:36:29 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free