Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pepe. 1. Florestano P. - Pepe. 2. Guglielmo P. - Peperin, miner. - Peperomia, bot. - Pépinière - Pepino, bot. Se Ecuador och Solanum - Pepita de Oliva. Se Oliva P. de, sp. 1319 - Pepite - Peplis, bot. - Peplos - Pepoli, Gioachino Napoleone - Peposakaanka, husdjurssk. - Peppar - Pepparbuske, bot. Se Piper - Pepparkusten (Kryddkusten l. Meleguetakusten) - Pepparling, bot. - Pepparmynta, bot., farm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Peperin-Pepparmynta
438
hade 1815, efter Murats flykt, befälet i
Neapel intill österrikarnas inryckande. Äfven
Ferdinand I anlitade hans tjänst. Biogr,
af Carrano 1852. - 2. Gu g Ii e l m o P.,
den föregåendes broder, f. 1783, d. 1855,
tillhörde likasom denne det franska partiet i
Neapel och blef 1815 generallöjtnant. Under
den revolutionära rörelsen 1820, som tvang
Ferdinand I att antaga en liberal författning,
var P. revolutionärernas öfverbefälhafvare
och konungarikets generalkapten, men sedan
han under österrikarnas invasion 1821 blifvit
slagen vid Kieti (7 mars), begaf han sig öfver
Spanien till London. Senare bosatte han sig i
Paris. Händelserna 1848 återkallade honom till
Neapel. Han utnämndes till öfverbefälhafvare
för den armékår, som sändes att understödja
Sardiniens konung i kampen för Italiens
sjäHständighet, men knappt hade han framträngt
till Po, förrän han återkallades. P. förde det
oaktadt kärnan af sin kår till Venezia, under
hvars belägring han sedermera hade öfverbefälet
öfver försvarshären. Efter stadens kapitulation
begaf han sig till Korfu och därifrån till Turin,
öfver de viktiga tilldragelser, i hvilka han
tagit del, skref han flera memoarverk (1827-50;
ny uppl. 1906). Biogr, af Carrano 1857.
Peperin, miner., ett slags vulkanisk tuff. Se
Albanobergen.
Peperömia R. & P., bot., ett växtsläkte,
hörande till fam. Piperaceæ. De hithörande
arterna äro ofta epifytiska örter med ofta
af särskild vat-tenväfnad köttiga blad, utan
stipler, hvarigenom detta släkte afviker från
Piper. I de tropiska länderna användas flera
arters aromatiska, ofta angenämt luktande
blad likt betelblad till tuggning. Bladen af
P. pellucida äro mildt smakande och användas som
sallad. De 400 arterna äro nästan alla tropiska
och förekomma till stor del i Amerika. Flera
af dem med vackra blad eller doftande blommor
odlas allmänt i växthus. O. T. S. (G.L-m.)
Pépiniére [-iär; fr.,
plantskola]. 1. Militärmedi-cinsk akademi i
Berlin, stiftad 1795 och sedan 1895 benämnd
Kaiser-Wilhelm-akademie (jur das militär är
ztlich e bildung swesen). - 2. Stamstuteri
(se Ottenby).
Peplno, bot. Se Ecuador och S o l a n u m.
Pepi’ta de Oliva [åli’va]. Se O Ii v a, P. de,
sp. 1319.
Pepi’te, it., klump, korn. Se Guld, sp. 580.
Pe’plis L., bot., ett släkte af lågväxta örter,
hörande till fam. Lythraceæ. Blomfodret är
vec-kadt, klocklikt, med 6 större och 6 mindre,
ofta otydliga tänder; kronblad 6, mycket små,
ibland inga. Den nästan klotrunda kapseln är
nästan innesluten inom fodrets pip. I Sverige
finnes P. Portula L., r ö d l å n k e, en
liten glatt ört, som växer i vatten eller
på fuktiga ställen, i förra fallet med den
rödaktiga, rundadt fyrkantiga stjälken upprätt,
i det senare med densamma nedlig-gande och
rotslående. Bladen äro små, omvändt äggrunda till
spadlika och blommorna hvita elier rödaktiga.
O. T. S. (G. L-m.)
Pe’plos, grek., i allmänhet ett väfdt
tygstycke och däraf tillverkadt omhölje eller
klädesplagg. Särskildt betecknar det i de
horneriska sångerna den af kvinnorna burna
fotsida klädebonaden. I senare tider synes maD
därmed ha förstått en vid högtidliga tillfällen
begagnad vid och veckrik
praktklädnad af lätt tyg. Med sådan peplos bruka
åtskilliga gudinnor, t. ex. Athena och Hera (se
fig. i dessa artiklar) afbildas. Vid de hvart
fjärde år återkommande stora panatenéerna (se
d. o.) brukade en praktfull, af Atens arreforer
(se d. o.) förfärdigad peplos i högtidlig
procession bringas som skänk åt stadsgudinnan
Athena. A. M. A.
Pepoli [pëpåli], Gioachino Napoleon e,
markis, italiensk statsman, f. 10 okt. 1825
i Bologna, d. 26 mars 1881, var Joakim
Murats dotterson och gifte sig vid 19 års
ålder med sin kusin, prinsessan Fredrika
Vilhelmina af Hohenzollern-Sigmaringen (f. 1820,
d. 1906). Redan vid unga år tog han liflig del i
den liberala rörelsen, ställde sig 1848 i spetsen
för Bolognas nationalgarde och slog österrikarna
tillbaka. Efter stadens fall (1849) begaf han
sig till Toscana, men återkom 1852 och gjorde
då sitt hus till medelpunkt för den liberala
rörelsen, på samma gång som han med utgifna
skrifter skapade sig rykte som finansman. 1859
blef han chef för Bolognas provisoriska regering,
1860 generalkommissarie för Umbrien och efter
detta lands annektering ledamot af italienska
parlamentet, där han slöt sig till vänstra
centern. 1862 utnämndes P. till handels- och
jordbruksminister (i ministären Rattazzi), blef
1863 ambassadör i Petersburg, bragte genom sina
bearbetningar till stånd septemberkonventionen
med Frankrike (om Roms utrymmande) och återvände
1864 till sin bänk i parlamentet. 1868-70 var
han ambassadör i Wien och fick därefter en plats
i senaten, men deltog där föga i det politiska
lifvet. K j.*
Peposäkaanka, husdjurssk., en ovanligt
vacker, mångfärgad anka, som infördes till
Europa (London) första gången 1867 från sin
hemort i sydvästra och södra Syd-Amerika
för att pryda finare parkdammar. Sällsynt.
H. F.
Peppar, namn på åtskilliga kryddväxter med
skarp, brännande smak. Se Capsicum, Kryddpeppar,
Paradisfrön, Piper och X y l o p i a.
Pepparbuske, bot. Se Piper.
Pepparkusten (Kryddkusten 1. Mele-guetakusten)
kallas ett kustområde i västra Afrika, mellan
Kap Mesurado och Kap Palman Det innesluter
negerrepubliken Liberia och har fått sitt namn
efter den därifrån exporterade melegueta-pepparn
eller paradisfröna. (J-
F- N.)
Pepparling, bot., namn på skarpt smakande svampar
af släktet Lactarius (se d. o.).
Pepparmynta, Mentha piperita L., bot., /arm.,
en välbekant ört, hörande till fam. Labiatæ,
underfam. Slachyoideæ. Den vanliga pepparmyntan,
som är en bastard mellan Mentha viridis och
M. aquatica, är sällsynt vild, men odlades
redan i det gamla Egypten och odlas fortfarande
mångenstädes i stor utsträckning, t. ex. i
England, Tyskland, Frankrike, Ryssland och
framför allt i NordAmerika. Den anträffas
ej sällan förvildad. Denna ört har mångårig
rot, från hvilken uppskjuta en eller flera
fyrsidiga, ofta rödaktigt anlupna stjälkar,
som uppbära motsatta, skaftade, aflånga till
äggrundt aflånga, spetsiga, hvasst sågade blad,
försedda med en mängd gulaktiga oljekörtlar. Den
officinella drogen, herba Menthæ piperitæ, skall
bestå af de bladbärande grenspetsarna och blad
från stjälkens nedre del. Lukten är egendomlig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
