- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
443-444

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pepton - Peptonuri, med. - Pepusch, John Christofer - Pepusianer - Pepyn, Marten - Pepys, Samuel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varig uppvärmning af denna med vatten eller
(ännu bättre) mycket utspädda syror. Äfven vid
ägghvitans förruttnelse uppträder pepton som
ett af de första stadierna af sönderdelning. I
människans organism förekommer pepton under
matsmältningen i tarminnehållet och äfven,
fast i mycket ringa mängd, i blodet, där det
särskildt synes vara bundet vid da hvita
blodkropparna. Nyare undersökningar göra
troligt dels att en ringa del af födans
ägghvita kan resorberas, utan att förut ha
peptoniserats, dels att peptonet i tarmkanalen
sönderdelas vidare till enklare beståndsdelar,
s. k. aminosyror, som resorberas och åter,
sannolikt redan i tarmväggen, tjäna till
bildande af nya ägghvitämnen Under normala
förhållanden förekommer ej pepton i urinen,
men det uppträder däremot (peptonuri), så fort
pepton inkommer i blodet från annat håll än
från tarmen, t. ex. då man vid försök på djur
insprutat peptonlösning direkt i blodet, eller
då under sjukliga förhållanden varsamlingar,
kräftsvulster o. d. i sönderfallning stadda
peptonrika massor bildats i kroppen. -
Ur kemisk synpunkt anses pepton uppkomma
därigenom, att ägghvitmolekylen under samtidig
klyfning förenar sig med vatten. Säkerligen
finnas flera slags pepton, oaktadt olikheterna
dem emellan äro ännu mindre än olikheterna
mellan de särskilda ägghvitämnena. Peptonets
procentiska sammansättning skiljer sig föga
från ägghvitans. Kvalitativt af viker pepton
från ägghvita därigenom, att dess lösning
ej koagulerar vid kokning, ej fälles af
salpetersyra o. s. v. samt diffunderar
genom djuriska hinnor vida lättare än en
ägghvitlösning. Med kopparsulfat och alkali ger
pepton en vackert röd-violett vätska, ägghvita
däremot en mera blåviolett. Från albumoser (se
d. o.) skiljes pepton medelst ammoniumsulfat, som
fäller albumoser, men ej peptoner. (Hela denna
indelning af ägghvitans sönderdelningsprodukter
börjar dock numera öfverges som artificiell
och föråldrad.) Af vatten löses pepton ytterst
lätt, och torrt pepton upptar med begärlighet
fuktighet ur luften samt flyter sönder. I alkohol
är det däremot olösligt och kan därför ur en
koncentrerad vattenlösning utfällas vid tillsats
af stark sprit. - Det i handeln förekommande
peptonet, som bildar ett gulhvitt, ytterst fint
pulver af föga angenäm lukt och smak, beredes
därigenom, att man digererar animaliska eller
vegetabiliska ägghvitämnen med konstgjord
magsaft, och utgöres till största delen af
albumoser jämte salter o. d. Enbart eller helst
i blandning med andra födoämnen användes det
såsom näring åt personer, som lida af sjukdomar
i digestionsorganen, konvalescenter m. fl.,
hvilkas matsmältning därigenom underlättas,
då deras organism sålunda besparas arbetet
att peptonisera födans ägghvitämnen.
S. J-n.

Peptonuri, med. I do flesta fall, då urinen
innehåller icke-koagulabel ägghvita, är denna af
albumosartad natur, men man har dock äfven,
särskildt vid lunginflammation, kunnat i
urinen påvisa äkta pepton, d. v. s. sådant,
som ej fälles af ammoniumsulfat i öfverskott;
strängt taget är det endast sådana fall, som
förtjäna namnet peptonuri. Jfr Pepton.
S. J-n.

Pepusch [eng. uttal: pi’pəʃ], John Christofer,
tysk-engelsk musiker, f. 1667 i Berlin, d.
1752 i London, gjorde grundliga musikstudier
och utvandrade 1700 till London, där han sedan
innehade olika anställningar vid teaterkapell
och som organist. Han stiftade 1710 den länge
verksamma Academy of ancient music, komponerade
åtskillig kyrko- och instrumentalmusik m. m. samt
gjorde mycken lycka med sin folkliga musik
till Gays ryktbara sångspel The beggar’s opera
(1727). P. skref en Treatise on harmony (1731).
E. F-t.

Pepusianer, en af benämningarna på medlemmar af
montanisternas sekt.

Pepyn, Marten, flamsk figurmålare, f. 1575 i
Antwerpen, d. där omkr. 1643, var en på sin tid
ansedd konstnär, som, i motsats till flertalet
af sina inhemska yrkesbröder, knappt rönte något
märkbart inflytande af sin ungefär jämnårige
vän Rubens, utan alltjämt fortfor att måla i ett
redan då föråldradt maner (bibliska ämnen). Hans
fåtaliga, i ett slags akademisk stil hållna,
ganska ointressanta dukar, hvaraf några äro
daterade 1626-43, återfinnas i Antwerpens museum
och kyrkor samt i Bruxelles’ och Wiesbadens
museer. Nationalmuseum i Stockholm har att
uppvisa en tafla af hans hand, Simeon i templet.
O. G-g.

Pepys [pe’ps], Samuel, engelsk dagboksförfattare,
f. 23 febr. 1633, d. 26 maj 1703 i Clapham,
blef 1659 tjänsteman vid skattkammaren och 1660
vid marinförvaltningen (som "clerk of the acts
of the na vy"), hvarjämte han äfven (fr. 1660)
innehade en sekreterarebeställning vid Privy
council. 1673 blef han amiralitetssekreterare
och valdes s. å. till underhusled. 1679-80 satt
P. en tid fängslad i Tower såsom misstänkt för
papistiska ränker. Han miste då sin tjänst,
men innehade den åter 1684 -89 och invaldes
1685 ånyo i underhuset. I samband med 1688 års
statshvälfning drog han sig nödtvunget tillbaka
till privatlifvet. - Sitt rykte har P. fått genom
publicerandet af hans med minutiös noggrannhet
och mycken omständlighet förda dagbok (Pepys’
diary
), som han började föra nyårsdagen 1660
och fortsatte till 31 maj 1669, då hans svaga
ögon vållade upphörande därmed. P. visar sig i
dagboken vara en driftig tjänsteman, vetgirig och
skarpsynt observatör samt lifligt intresserad
af litteratur och konst. Dagboken var afsedd
endast för honom själf och nedskrifven med ett
slags stenografisk chifferskrift (Th. Sheltons
"tachygrafi", förbättrad af P. själf);
dess författare ansåg sig därför kunna vara
hänsynslöst öppenhjärtig och tvekade ej att
omtala äfven rätt komprometterande drag ur sitt
enskilda lif. Dagboken är hållen i en osökt
samtalston och utgör ett af de värdefullaste
kulturhistoriska bidragen till vår kännedom om
Karl II:s lättsinniga tidehvarf. - P:s dagbok
i 6 tättskrifna små volymer hamnade med hans
bibliotek i Magdalene college i Cambridge,
dechiffrerades först 1819-22 af J. Smith och
publicerades (dock med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free