Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perdikkas, macedonisk fältherre - Perdix, zool. Se Rapphönssläktet - Perdrigon - Perdrix - Perdu - Perduellio - Perdurera - Père - Pereat - Pereda, Antonio de - Pereda, José Maria - Père Duchense - Peréen - Père Enfantin. Se Enfantin, B. P. - Peregrina - Peregrinos Proteus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Perdix-Peregrinos Proteus
456
vade att hvar på sitt håll göra sig
oberoende. Antigonos, Antipatros, Krateros och
Ptolemaios in-gingo mot honom en koalition;
och då han med vapenmakt ville göra sina anspråk
gällande, blef han under ett fälttåg till Egypten
mördad af sina upproriska soldater, 321 f. Kr.
A. M. A.
Pe’rdix, zool. Se Rapphönssläktet.
Perdrigon [-gå7; fr., af perdrix, rapphöna],
en sorts franska plommon, till färgen liknande
rapphöns.
Perdrix [-drl], fr., rapphöna.
Perdu [-dy], fr., förlorad, fördärfvad,
uppgif-ven af trötthet.
Perdue’llio, lat., eg. genomgående fientlighet
(mot staten), landsförräderi, synes i äldre
tider mera obestämdt ha betecknat groft
brott i allmänhet (så t. ex. om Horatius’
systermord), men sedermera särskildt
brukats om "högmålsbrott", eng. high treason
and misdemeanour, som anslag mot friheten
eller försök att vinna envåldsmakt (Manlius
Capitolinus), förnärmande af tribunämbe-tets
helgd eller oförsvarligt åsidosättande af statens
säkerhet och intresse (t. ex. genom vårdslöshet
eller oskicklighet i krig och vid förberedelse
till krig). I äldsta tider dömde i sådana mål
duumviri ("tvåmän"), förordnade af konungen,
sedan folket själf. Straffen voro hängning,
nedstörtande från Tarpeji-ska klippan eller
halshuggning, senare äfven landsförvisning
(förbud att bruka vatten och eld). Med tiden
försvann termen perduellio, och i stället trädde
"brott mot folkets höghet" (se Majest as).
R. Tdh.*
Perdurëra (af lat. perduräre), hålla på med,
vidhålla, hålla ut; fortvara.
Pére [pär], fr., fader. - Përe noble [nå’bl],
skådespelare, som plägar utföra fadersrollerna
i det högre dramat och den finare komedien.
Pe’reat, lat., må han gå under; död öfver honom;
ned, bort med honom!
Pere’da, Antonio de, spansk målare af skolan i
Madrid, f. 1599, d. 1669 i Madrid, uppfostrad
till konstnär i Pedro de las Cuevas’ utmärkta
skola, utbildade sig vidare genom att kopiera
de store venezianske mästarnas taflor i Madrids
kungliga slott, och därmed uppnådde han i sina
egna målningar en veneziansk fläkt, som han
visste att förena med en nästan nederländsk
sorg-fällighet i utförandet af detaljen. Han
målade altartaflor, profanhistoria och genre. Som
exempel må anföras Marie bebådelse, Markisen
af Santa Cruz undsätter Genua, Lifvet en dröm
(allegorisk framställning, i Madrids akademi),
S. Hieronymus (1643, i Madrids Pradomuseum),
Två officerare spela damspel samt Porträtt af
en spansk adelsman (bägge i Münchens pinakotek).
C. R. N.*
Pere’da, José Maria, spansk romanförfattare,
f. 1833 i Polanco (Santander), d. 1906, lefde
hela sitt lif på sitt gamla familjegods i
Polanco. Därifrån gjorde han täta utflykter i
"La Montana", bergstrakten kring Santander,
åt hvars natur och folk P. egnade ett ingående
studium. Hans arbeten ha en traditionell,
nationell realism, för hvilken P. är en af
sitt lands yppersta representanter. Till sina
politiska åsikter närmade sig P. carlismen,
men holl sig städse fjärran från ak-
tiv politik; hans religiösa ståndpunkt
var den gammalkatolska. 1864 utkom hans
första bok, Escenas montanesas, en samling
folklifsskildringar, fortsatta i Tipos y paisajes
(1871). Från 1864-71 härstamma äfven några
Ensayos dramäticos, sedeskildringar på vers,
ochEsbozos y rasgunos, kritiska uppsatser. Därpå
följde Bocetos al temple (1876) och Tipos
transhumantes (1877). Med El buey suelto (1878)
öfvergick P. från novellen till romanen. I Don
Gon-zalo Gonzdlez de la Gonzalera (1879) är det
politiken, i De tal palo tal astilla (1880)
den religiösa konflikten, som be-handlas. El
sabor de la tierruca (1882) är ett ståtligt
prof på hembygdsdikt. Pedro Sanchez (1884)
kännetecknar en ny fas i P:s författarskap,
enär dess scen är Madrid och det är Spanien
från 1854, upploppens, Esparteros Spanien, som
tecknas. Sotileza (1885) skildrar sjömän och
fiskare och mottogs af både allmänhet och kritik
med stort bifall, La Montalvez (1888) gisslar
Madridsocieteten. Til! sin hemtrakt återvänder
han i La puchera (1889) och Los hombres de pro;
Nubes de estio (1891) är en social-religiös
satir, Al primer vuelo (s. å.) en idyll. P:s
sista stora roman var Penas arriba (1895),
skildrande motsatsen mellan det för karaktären
skadliga stadslifvet och det enformiga,
men sunda landtlifvet. P. är tolken för de
sväfvande känslorna hos det nordspanska folket,
som i honom ser sin skald, öfver hans romaner och
noveller hvilar skönhetens lugna behag. 1897 tog
P. inträde i Spanska akademien med ett tal öfver
"La novela regional". Se A. Hillman, "Spansk
nutidslitteratur" (i "Svensk tidskrift", 1895).
Ad. H-n.
Pére Duchesne [pär dyJän], "pappa (gubben)
Duchesne", var före den stora revolutionen en i
farsen utbildad typ för butter och grofkornigt
lustig rättframhet. Namnet togs 1790 af
revolutionsmannen J. R. Hébert till titel på
en tidning. Under februarirevolutionen (1848)
dök namnet ånyo upp på en mycket spridd tidning
och likaledes under Pariskommunen 1871.
Peréen (grek. Perai’a, lat. Peræa] är den från
grekiskan lånade benämningen för den på andra
sidan (grek. pe’ran) Jordan, d. v. s. öster om
Jordan, belägna delen af Palestina (se d. o.).
Pére Enfantin. Se E n f a n ti n, B. P.
Peregri’na, pseudonym för Avellaneda, G. G. de
(se d. o.). ^
Peregrinos Proteli’s, grekisk filosof af
den cyniska skolan i 2:a årh. e. Kr., född i
Mysien, besökte flera länder, äfven Palestina,
där han lärde känna kristendomen, samt bosatte
sig till sist i Aten, där han småningom vardt
skydd af alla. Han förklarade offentligen, att
han skulle låta bränna sig vid de olympiska
spelen, och förbrännandet egde verkligen rum
165 e. Kr. Lukianos har bevarat minnet af denne
äfventyrare, och efter Lu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
