Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perenn, bot. - Perennera - Perennibranchiata, Gälgroddjuren, zool. Se Amfibier, sp. 829-830 - Père noble - Peres, Ramón Domingo - Pereslavl. Se Perejaslavl - Peretti, Felice - Perevolotjna - Per exemplum - Perey, Lucien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven för rabatter, grupper m. m., där
sådana i växter odlas. Se Blomsterodling.
1. O. T. S.* 2. C. G. D.
Perennera (jfr Perenn), öfvervintra, vara
flerårig (om växter). Adj. perennerande.
Perennibranchiäta, Gälgroddjuren, zool. Se
Amfibier, sp. 829-830.
Pére noble [pärnå’bl] ,"ädel fader". Se P e re.
Pe’res, Ramõn Domingo, spansk skald, kritiker,
f. 1863 i Limonar (Matanzas, Cuba), kom som
barn till Barcelona och är en naturaliserad
katalan med kosmopolitisk läggning. P. är en
modig banbrytare för nya teorier inom konsten,
hvilka långsamt, men säkert vinna terräng, har
en afgjord frändskap med Wordsworth och synes
under nuvarande tid utöfva stort inflytande på
sitt lands diktning. P. debuterade som kritiker
med A dos vientos, en samling objektivt hållna
uppsatser om moderna författare. Men dessförinnan
hade han 1888 med diktsamlingen Cantos modernos
i motsats mot den oratoriska, frasrika, i
välljudets berusning frossande gamla poesien
gett en enklare, klarare, mera primitiv, mera
nykter och. plastisk vers. I Norte y Sur (1893)
har han på vers skildrat sina intryck från en
resa till England, som han i Bocetos ingleses
(1895) skildrar på prosa. Sträng enkelhet och
frihet från alla utbroderade rubriker prägla
diktsamlingen Musgo (1903). I "El libro de las
tierras virgines" har P. gett en ytterst korrekt
och förträfflig öfv. af Kiplings djungelbok
Ad. H-n.
Pereslavl. Se Perejaslavl.
Pere’tti, Felice, påfven Sixtus V:s egentliga
namn.
Perevolotjna, köping i ryska guv. Poltava,
vid Vorsklas sammanflöde med Dnjepr, är platsen
för den karolinska härens katastrof 1 juli
1709. Efter nederlaget vid Poltava synes det
ha varit Karl XII:s afsikt att vid Bjeliki,
s. om Poltava, föra armén öfver Vorskla till
tatariskt område. Då konungen emellertid
morgonen efter slaget var fullständigt
nedbruten af sårfeber och trötthet, gåfvos vid
uppbrottet från Novo Sensjary inga order, utan
marschen fortsattes på måfå på Vorsklas högra
strand. Lewenhaupt, som dåmera var den förnämste
generalspersonen i armén, inskränkte sig till
fullkomlig passivitet. Söder om Bjeliki fanns
ett bekvämt vad öfver Vorskla vid Kisjenka, men
genom missriktade åtgärder af flera officerare
passerade man förbi denna plats och ryckte
fram till P., en half svensk mil därifrån. Vid
P. förmåddes Karl XII af Lewenhaupt och andra
af det högre befälet att för sin person med en
eskort gå öfver Dnjepr för att ila i förväg
till turkiskt område; konungens motiv härvid
har varit dels önskan att fortast möjligt komma
i förbindelse med Polen, dels medvetandet att
han på grund af sitt sår ej kunde med tillbörlig
kraft föra öfverbefälet. Lewenhaupt skulle enligt
konungens önskan medföljt öfver Dnjepr, men fick
på sin egen anhållan stanna kvar och öfvertaga
befälet öfver armén. Han fick order att föra
armén öfver Vorskla in på tatariskt område och
lofvade att så göra, om han finge natten och
dagen därpå (1 juli) fri för någon stark och
med infanteri ankommande fiende. På morgonen 1
juli anlände furst Mensjikov med en rysk styrka
af mindre än 9,000 man, hufvudsakligen kavalleri,
hvilket dock befann sig i ansträngdt
tillstånd. Den ställning Mensjikov intagit på
höjderna n. om svenskarna var icke synnerligen
farlig för dessa, enär de voro utom skottvidd
för ryssarna, hvilkas framryckande mot stranden
dessutom försvårades eller omöjliggjordes
genom en framför större delen af deras
front sig sträckande ravin. Rent militäriskt
sedt, funnos inga effektivare hinder för att
svenskarna kunde, under det att någon afdelning
opererat mot ryssarnas vänstra flygel, tämligen
ostördt gått mot Kisjenka, där öfverskridit
Vorskla och fortsatt till tatarerna, hvilkas
kan redan ryckt ut med en betydlig styrka;
något ryskt förföljande hade knappt varit
att befara. Lewenhaupt lyssnade emellertid
till ryssarnas anmodanden om kapitulation och
sträckte efter kortvariga underhandlingar efter
rådplägning med andra högre officerare gevär med
omkr. 16,000 man inför den betydligt underlägsna
ryska styrkan. Från rent militär synpunkt måste
denna handling bedömas som oförsvarlig; den
enda ursäkten därför är det af Lewenhaupt och
andra för kapitulationen medansvariga anförda
förhållandet, att oordning och indisciplin
skulle rådt i svenska armén. Flera regementen
hade dock förklarat sig vilja kämpa, och enligt
ojäfviga vittnesbörd mottogs underrättelsen
om kapitulationen på sina håll med stor
ovilja. Vidare är att märka, att de hufvudlösa
anordningar Lewenhaupt vidtog genom att gång på
gång låta befälet tillfråga menige man, hvad
"de vore sinnade att göra", samt genom att
förvanska de order han fått af konungen voro
egnade att öka den oordning, som möjligen kan ha
framträdt. Karl XII hade vid och efter sin afresa
ingen föreställning om, att en kapitulation vore
oundviklig eller förestående, och fick först
långt senare underrättelse om händelsen. Han
har aldrig erkänt dess nödvändighet och synes
aldrig ha förlåtit Lewenhaupt. Kapitulationen vid
P. är i vida högre grad än slaget vid Poltava
en vändpunkt i det nordiska kriget; härefter
börjar tsaren afgjordt få öfverhand. Karta
öfver P. finnes i Platen, "Kgl. Skånska
dragonregementets historia", II (1911). Jfr
Stille, "Carl XII:s fälttågsplaner 1707–1709"
(1908), Lewenhaupts m. fl:s berättelser (i
"Enväldets skadeliga påföljder eller Aggets
bittra frukter", 1759) och i Quennerstedt,
"Karolinska krigares dagböcker" II (1903), och
Petrelli, "Några blad ur en rysk dagbok 1709"
(i "Karolinska förbundets årsbok för år 1910").
A. S.
Per exe’mplum, lat., till exempel.
Percy [para], Lucien, pseudonym för den franska
författarinnan Clara A d e l e Luce H e r p i
n, f. 1832 i Carouge, nära Geneve, sedermera
bosatt i Paris. Hon har offentliggjort ett stort
antal memoarliknande arbeten rörande de senast
förflutna århundradena: La jeunesse de ma-do.me
d’Ëpinay (1882), Derniëres années de ma-dame
d’Ëpinay (1883), La vie intime de Voltaire aux
Délices et å Ferney (1885), La princesse Hé-léne
de Ligne (2 bd, 1887), La comtesse Héléne Potocka
(1888), Le duc de Nivernais (2 bd, 1891 -92), Le
president Hénault et madame Du Deffand (1893),
Le roman du grand roi (1894), Marie Man-cini
Colonna (1896), Charles de Lorraine (1903) och
Une reine de douze ans. Marie-Louise-Gabrielle
de Savoie (1905).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
