Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perpignan - Perpinianum. Se Perpignan - Perplex - Per posta - Per procura - Perrache - Perraud, Jean Joseph - Perrault. 1. Claude P. - Perrault. 2. Charles P. - Perréal, Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
meteorologiskt och seismologiskt observatorium. De äldre
fästningsverken utgöras af en enceinte och ett
citadell, byggdt på olika tider omkring
donjonen, den förste konungens af Mallorca slott,
samt omgifvet af vallar från Ludvig XI:s,
kejsar Karl V:s och Vaubans tid. Sedermera
tillkommo två detacherade verk: lynetterna
Ruisseau och Caret. På senare tid ha slutligen
börjat anläggas de längre framskjutna forten
Serra d’En Vaquer vid hufvudvägen Passama
i s., Baho i v., Peyrestortes i n. och Mas
Villeneuve i ö., hvarigenom P. skulle bli en
verklig hufvudstödjepunkt för Öst-Pyrenéernas
försvar. Märkligare byggnader äro katedralen S:t
Jean, påbörjad 1324, fullbordad 1509, den gamla
börsen (från 1300-talet, restaurerad 1843), det
lilla, i morisk stil byggda slottet (nu fängelse)
Castillet (från 1319) samt byggnaderna, som
användes af det 1349 stiftade, under den stora
revolutionen upphäfda universitetet, och som nu
inrymma naturhistoriskt museum, tafvelgalleri
och bibliotek. På en af stadens öppna platser
står en staty af Arago, aftäckt 1879. Vin- och
trädgårdsodling, tillverkning af korkproppar samt
handel med vin, brännvin, kork, ull och olja äro
stadens hufvudnäringar. – P. (mlat. Perpinianum)
efterträdde det gamla Ruscino, som förstördes
828 och hvaraf ruiner ännu finnas 4 km. v. om
P. 1262–1344 var P. en del af konungariket
Mallorca och hörde därefter till Aragonien ända
till 1642, då det eröfrades af fransmännen.
(J. F. N. L. W:son M.)
Perpinianum, mlat. Se Perpignan.
Perplex (lat. perplexus, eg. invecklad,
förvirrad), förbryllad, bestört, häpen, rådvill,
handfallen.
Per posta [på’sta], it., med posten, postledes.
Per procura (it.; lat. per procurationem),
genom ombud. Se Prokura.
Perrache [pärra’ʃ], en stadsdel i Lyon (se d. o.,
sp. 73).
Perraud [pärrå], Jean Joseph, fransk skulptör,
f. 1819, d. 1876, studerade i Paris och Rom,
utförde statyn Adam (1855), Bakchos’ ungdom
(hans bästa verk, 1859, Louvre), Förtviflan
(1869, Louvre) Rättvisan (i Justitiepalatset),
Det lyriska dramat (grupp på stora operans
i Paris fasad) och Dagen (grupp, Avenue de
l’Observa-toire, 1875). Han utförde dessutom
porträtt-
byster. Perrault [pärrå].
(G-g N.)
Claude P., fransk arkitekt, f. 1613 i Paris,
d. 1688, var medicine doktor, innan han slog sig
på arkitekturen. Hans storverk som arkitekt är
Louvrekolonna-den. Efter Berninis besök i Paris
1665, då den italienske mästarens på beställning
uppgjorda ritningar till Louvres östra del ej
vunno de franske styrandes bifall, lyckades P. få
sitt förslag till palatsets östra fasad antaget
till utförande. Fasaden stod färdig 1670. Den
blef normbildande för samtidens och
eftervärldens monumentalarkitektur i
klassisk anda. (Se vidare Louvre och fig. 3
däri.) P. byggde 1667 ff. observatoriet i Paris,
gaf ritning till fontänallén ("l’allée d’eaw") i
Versailles’ park m. m. Han utgaf en öfversättning
af Vitruvius (1673 och 1684) och skref Ordonnance
des cinq espëces de colonnes selon la méthode
des andens (utkom 1700).
2. Charles P., den föregåendes broder,
fransk författare, f. 1628 i Paris, d. 1703,
skaffade sig på egen hand kunskaper och blef
1651 advokat samt utnämndes 1664 af Colbert
till förste kontrollör vid öfver-intendenturen
öfver de kungl. byggnaderna, hvarjämte han
tjänstgjorde såsom Colberts J inflytelserike
rådgifva-re vid främjandet af | konst, vetenskap
och litteratur. P. bidrog till stiftandet
af vetenskapsakademien och ombildningen af
målarakademien i Paris. Han invaldes i Acadé-mie
des inscriptions 1663 och i Franska akademien
1671; i den senare genomdref han offentlighet
vid nya ledamöters inträde och sluten omröstning
vid inval. P. var en uppfinningsrik natur,
med mångsidiga intressen. Han har gjort sig
odödlig genom den lilla sagosamlingen Contes de
ma mére Voye: histoires ou contes du temps passé
(1697; äfven utg. under titeln Contes de jées;
illustr. af G. Doré 1862, i sv. öfv. 1873). I
en frisk, munter och intagande berättarton
införlifvade han där med litteraturen sådana
sagor som Prinsessan i den sofvande skogen, Den
lilla rödhättan, Riddar Blåskägg, Mästerkatten i
stöflar, Askungen och Tummeliten. P., som själf
uppfostrade sina barn, hade för deras skull
samlat sagor från mödrars och ammors läppar samt
gjorde ett godt urval bland hvad han hört. Ej så
väl lyckades han i sagor på vers (Griselidis,
1691; Peau d’äne, 1694). P. kan sägas vara på
sitt vis en föregångare till nyromantiken. Han
satte de nyare folkens vitterhet vida öfver den
antika, och i den långvariga litterära fejd,
som utspann sig öfver detta spörsmål, framstod
han som banerförare genom poemet’SiëcJe de
Louis le grand (1687) samt det utförliga, mot
antikhärmandet riktade arbetet Parallëles des
andens et des mödernes (4 bd, 1688-97), hvilket
häftigt angreps af La Bruyëre och La Fontaine,
medan Fontenelle ställde sig på P :s sida. De 102
biografierna Les hommes illustres qui ont paru
en France pendant ce siëcle (2 bd, 1696-1701)
utgjorde P:s sista arbete. Hans "Mémoires,
contes et autres oeuvres" utgåfvos 1804 af
J. P. Lacroix, urval af hans arbeten utkommo
1826, 1842 och 1878. Se arbeten om P. af Boileau
(1888) och Pletscher (1906). 1. G-g N.
Perréa’l, Jean, fransk konstnär,
f. omkr. 1450-talet, d. omkr. 1528, kallad Jean
de Paris, omtalas mångenstädes i tidens dokument,
var mycket ansedd, skicklig i konstens alla
arter, hofmå-lare hos Karl VIII, Ludvig XII
och Frans I, målade porträtt och miniatyrer,
gjorde utkast till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
