Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 535-536 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rikedom och styrka. Den, som har 1,000 får,
30 kameler och 20 hästar, gäller för rik,
men de finnas, som ha ända till 150,000 får,
flera tusen hästar och kameler. Nomaderna äro
till religionen muhammedaner, men på samma
gång ytterst vidskepliga och okunniga. Till
karaktären äro de stolta, förakta lögn och
tjufveri och hålla så mycket på sin härkomst,
att de aldrig gifta sig med medlemmar af en
främmande stam. De lefva i engifte, kvinnorna
gå obeslöjade, men sakna alla de laster, som
karakterisera zigenarkvinnorna; de äro ärbara och
arbetsamma. Liksom männen äro de kopparbruna till
hyn, i ungdomen vackra, men som gummor förfärligt
skrynkliga. De kläda sig i bjärta färger. Omkring
hufvud och hals skramla guld- och silfverplåtar;
näs- och öronbrosken äro ofta genomborrade med
ringar. Några stammar ha under tidernas lopp
småningom blifvit bofasta och slagit sig ned
i städer. Före den arabiska eröfringen (641)
var det persiska blodet ännu tämligen rent och
oblandadt, men sedan den tiden har det blifvit
uppblandadt med främmande element. Genom
Djingis-kans och Tamerlans eröfringståg
strömmade nya skaror in i landet, stannade
där och åstadkommo nya uppblandningar. Därför
skiljer man ännu mellan arabiska, turkiska och
lesgiska iliat, och af dessa har hvarje stam
sin egen dialekt, sina egendomligheter och
sina egna traditioner, som berätta hvar dess
ursprungliga hemort varit och hur den kommit till
P. En tredjedel af iliat är af turkisk härkomst,
och de förnämsta stammarna äro kadjarstammen i
norra P. och kaschkaistammen i södra. Den förra
är synnerligen mäktig på grund däraf, att den
nu regerande dynastien tillhör denna stam. Dess
hufvudorter äro Teheran och Asterabad. Utom dessa
förtjäna följande turkotatariska stammar att
nämnas. Afscharerna, en mycket talrik stam, ur
hvilken den store eröfraren Nadir schah föddes,
schasoven, i trakten kring Ardebil och Savelan,
ur hvilken schahen hämtar sin lifvakt, de hundra
"gulamerna". Kring Hamadan och Schiras bo
likaledes turkotatariska stammar, och för öfrigt
träffar man litet här och där i landet enstaka
turkiska familjer. Af öfriga stora och mäktiga
stammar må nämnas kurderna i Chorassan och västra
P. (675,000 pers.) samt bachtijarerna och
lurerna, hvilka bo i Luristan, norra Arabistan och
västra Irak Adjemi och hvilka båda tillsammans
till antalet uppgå till en half million. För
öfrigt finnas i P. följande främmande folk:
armenier (omkr. 40,000) i Aserbeidjan, särskildt
i provinsens hufvudstad Tabris, samt i Teheran
och i de kaspiska kuststäderna, i Hamadan, i
Ispahans förstad Djulfa o. s. v. De äro köpmän
och drifva inbringande handel. Mellan sjöarna
Urmia och Van bo 30,000 nestorianer (kaldeiska
kristna). Bland dem har den amerikanska
missionen sitt största arbetsfält. I Arabistan
och utmed Persiska vikens kuster bo araber. I
rikets sydöstra del, Kirman och Mekran finna vi
belutsjer (20,000). På gränsen till Afganistan,
i östra Chorassan, bor ett fåtal afganer. I norra
Chorassan, kring Atrek, Gjurgen och Ala-dag,
bo turkmener af stammarna Jomud, Goklan och
Tekke till ett antal af omkr. 180,000. Af judar
finnas 40,000 i P. Deras viktigaste stamhåll äro
Schiras, Ispahan, Kaschan, Teheran, Hamadan och
Barferusch. De äro
juvelerare och glasslipare, men lefva äfven af
att tillverka vin, brännvin och apoteksvaror. I
P. lefver äfven ett litet antal zigenare, negrer,
berber och hindustanska dervischer. Slutligen
må äfven nämnas den europeiska kolonien, på sin
höjd uppgående till 1,200 människor. Persern har
en harmoniskt utvecklad kropp. Medelstorleken,
som är 1,50 m., öfver- eller understiger
lika sällan, som man finner fetlagda
eller magra individer. Benstommen är
finare än hos européerna, men bröstkorgen
starkt utvecklad. Hufvudet bäres högt
och ädelt. Hållningen är behaglig och
värdig. Händer och fötter äro små, fina
och mycket böjliga. Hudfärgen är mörkare än
européernas. Ansiktet bildar

Fig. 2. En persisk skönhet.

en regelbunden oval, pannan är låg, ögonbrynen
bilda två stora, höga, mörka bågar, ofta hopvuxna
öfver näsroten, ögonen äro stora, iris ofta brun,
ögonhåren långa och uppåtböjda. Näsan är lång
och rak, stundom obetydligt böjd. Munnen är
välformad, läpparna tunna, hakan smal, halsen
kort och tänderna krithvita. Perserna ha af
naturen en yppig hårväxt. Skägget är tätt och
vårdas med omsorg. Håret bortrakas från hjässan
och nacken, så när som på en tofs vid hvartdera
örat, hvilken får sitta kvar och sticker
fram under mössan i form af en lång, uppåtböjd
lock. Till karaktären är persern opålitlig, feg,
girig och misstänksam. Han har ett utprägladt
sinne för poesi, sång, dans och skådespel, älskar
vackra dräkter i bjärta färger, smycken och
ädelstenar samt kan hela dagen sitta och sola sig
på en divan och låta tanken följa vattenpipans
rökmoln, men han kan äfven, om nödvändigheten
så fordrar, arbeta och underkasta sig betydliga
strapatser. De viktigaste klädesplaggen äro
skjortan, underjackan eller västen, rocken,
hvars vida skört räcka till knäna, samt de
vida byxorna. Den nationella mössan, kulah,
är tillverkad af svart lammskinn, var förr
mycket hög och spetsig upptill, men har under
tidernas lopp blifvit allt lägre och är nu platt
upptill (se fig. 3; jfr färgpl. Asiatiska folk,
fig. 33). Den kvinnliga promenaddräkten är mycket
enkel. Den utgöres af en stor, blå eller svart
säckformig mantel, som räcker från hjässan
till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>