- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
569-570

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persiska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

069

Persiska litteraturen

570

arabiska till persiska på ett sätt, som gjorde
denna Ta’rich-i-Tåban till ett mönster af
klassiskt enkel stil (fransk öfv. af Zotenberg
1867-74). I slutet af 900-talet börjar den
persiska litteraturens guldålder med Firdausi,
den mest lysande stjärnan vid det ryktbara
"runda bordet" i ghasnaviden Mah-müd den stores
hof, och räcker t. o. m. slutet af 1400-talet,
då Persiens siste store diktare, Djämi, dog
(1492). Litteraturen är utomordentligt rik
på betydande arbeten inom diktkonstens alla
arter, med undantag af den dramatiska, och
därnäst på det historiska området, men inom
öfriga vetenskapsgrenar står den i ett stort
beroende af den arabiska litteraturen. Kan
den således i sin helhet icke till betydelse
mäta sig med denna sin närmaste förebild, står
den dock i poetiskt värde oändligt högt öfver
sin föregångare, och namn sådana som Firdausi,
Nizämi, Rümi, Så’di, Häfiz och Djämi höra till
de mest lysande världslitteraturen har att
uppvisa. Sina yttre former har den persiska
poesien till stor del lånat från den arabiska,
såväl de flesta af dess 16 olika metra som några
af de följande orientaliska diktarterna: ta/Ja,
den pane-gyriska, satiriska och elegiska dikten,
ghåzal, kär-lekskvädet, dryckesvisan, hymnen
och odet, més-nevi, "distikon", den episka och
didaktiska dikten, rub&i, "quatrin", epigrammet,
kit’a, tankespråket, och munäzara, dialogen,
täflingsstriden (trubadurernas "tenson").

Den episka poesien, som med stor framgång
odlades af R Q da g i (d. 954), hans samtida D
a-klki o. a., nådde sin högsta fulländning hos
"Persiens Homeros", den store Firdausi (935
eller 936-1020), hvars Schäh-näme (Konungabok)
blef förebilden för en hel rad liknande
arbeten. Dessa hämtade sina ämnen dels, liksom
förebilden, från de iranske hjältarnas sagor,
såsom GuscMsp-näme, Bahräm-näme, dels från
muhammedanska traditioner, såsom Anlijä-näme
(Profeternas bok), dels ock från berömda
regenters lefnad. Till de senare höra utom en
mängd l’sk en der’-n äm e (Alexander-bok), af
hvilka den äldsta och förnämsta är af Nizämi
(d. 1203), äfven flera senare historiskepiska
dikter, såsom Timür-näme af H ä t i f i (d. 1521)
ända ned till nyare tider, såsom de jättelika
verken Schähinschäh-näme (Konungarnas konungs
bok), som i 33,000 distika skildrar schahen Feth
’Alls historia (1797-1834), och George-näme, en
poetisk historia i 40,000 distika öfver Indien
från dess upptäckt af portugiserna till dess
eröfring af engelsmännen. Särskildt i Indien har
denna naturligtvis panegyriska epik blomstrat
alltifrån stormogul Humäjün (1530-56) ända ned
till Tipu, hvars lif skildras i den berömda
Feth-näme-i-Tipü Sultan (Sultan Tipus seger-bok)
af G h u l ä m H å-san (1784). - Ur den episka
dikten utvecklade sig den romantiska. Redan
Firdausi hade gjort början med sina kärleksdikter
Jüsuf u-Zalichä (Josef och Suleicha), Sal
u-Rüdabé o. a. Hans store samtida U n s u r
i, president vid sultan Mahmüds "runda bord",
skref den berömda kärleksdikten Vämik u-fAzrä
(Den älskande och den sköna), äfven ryktbar genom
den turkiske skalden Lamis bearbetning. Än mer
anslående är sagan om Vis u-Rämin af D j u r d j
ä n i (omkr. 1050; öfv. af Graf i "Zeit-schrift
der deutschen morgenländischen gesell-schaft",
1869), som påfallande erinrar om den

tyska medeltidsdikten "Tristan och
Isoide". Störst inom denna genre äro Nizämu-d-dm,
kallad "scheich" Nizämi, hvars ryktbara chamse
("pentalogi") innehåller två romantiska epos,
och därnäst Djämi. Hit hör äfven D j e m ä 11 s H
ef t aureng (de sju tronerna). - Den panegyriska
dikten (madih) och dess motsats satiren (hedjä)
blomstrade i synnerhet under seldschukernas
hägn. Inom denna diktart utmärkte sig Emir M uci
z z i (d. 1147), den förnämste af sultan Såndjars
hof-poeter, och Reschid Y a t v ä t ("svalan",
d. 1182), hvilken utom sina panegyriska
kasldor skref en förträfflig poetik, kallad
Hadäiku-s-sihr (Förtrollade lustgårdar). Som
den förnämste af alla kasida-diktare både inom
panegyrik och satir anse perserna Auhadu-d-dm An
v ar l (d. omkr. 1190), hvilken utom sin stora
"divan" (samling af större dikter) äfven skref
elegier, logogryfer m. m. Hans förnämste rival
var timmermanssonen Afdalu-d-din C h ä k ä n i
(d. 1199), ofta kallad Orientens Pindaros och
berömd för sitt lika klingande som gåtfulla
språk. Mest njutbar för oss af hans dikter är
Tuhfatu-l-’Iräkdin (Gåfva af de båda clräk),
skildrande en resa genom Irak Adjemi (Medien)
och Irak Arabi (Babylonien) till Mekka. Satiren
sjönk snart ned från den höjd, på hvilken
Firdausi, An-varl och Chäkäni hållit den uppe,
till parodi och "skämtdikter" (hazlijät),
hvarpå de mycket populära Musch u-gurbé (Råttan
och katten) samt Seng-teräsch (Stensliparen)
af ’Ubaid Z ä k ä n i (d. 1370) må tjäna sora
exempel. - Den didaktiska poesien kom tidigt
till blomstring, men sammansmälte snart med
den likaledes tidigt uppkomna mystiska eller,
närmare bestämdt efter mystikens speciellt
persiska form, den "sufiska" riktningen inom
poesien (jfr Sufism). Såväl den rent didaktiska
som den rent mystiska poesien leder sitt ursprung
från den persiska litteraturens rikaste källa,
Firdausis "Schäh-näme", och gaf snart upphof
till en vidtomfattande, lika djupsinnig
och svårfattlig som svärmisk och fängslande
litteratur, som knappt har någon motsvarighet
hos något annat folk. Firdausis samtida A b u S
a’l d (968- 1049) skapade den specifika form af
"rubä’l", hvilken alltsedan gällde som det mest
koncisa uttrycket för religiösa och moraliska
aforismer. Denna form utbildades ännu mer af
den store och ädle fritänkaren Omar Alchaijämi
(se d. o.), d. 1123, från Nischapur. Liksom
dessa mera rent didaktiska diktare voro äfven
den berömde N ä s i r C h o s r a u och bland
de senare I b n J e m I n (d. 1344) i sina
Kifät ("moraliska aforismer", ty. öfv. af
Schlechta-Wssehrd, 1852, ny uppl. 1879). Den
förste af de store egentligen sufiske skalderna
är Hakim S a n ä’i (d. omkr. 1150), hvars
Hadlkatu-l-hakika va-scherratu-t-tar’ika
(Sanningens lustgård och vägens lag) för alla
följande sufiska skalder gällde som en outtömlig
källa och ett oupphinneligt mönster. I poetisk
kraft och tankedjup öfverträf-fas han dock af
sina båda närmaste efterföljare Feridu-d-dm
’A 11 ä r (1119-1230) och Djelälu-d-dln Rum i
(1207-73). Den förre, en droghandlare ("ea££är")
från Nischapur, var en ytterst produktiv
författare, och hans förnämsta arbeten äro
Pendnämé (se Sacy, "Pendnameh ou le livré des
conseils", 1819) och Måntiku-t-tair (Garcin de
Tassy, "Mantic uttalr ou le langage des oiseaux",

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:58:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfca/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free